Idag har jag spenderat min dag i stallet. Det var längesedan jag var där. Med hästarna och tog hand om dem. Det var så skönt. Man behöver liksom inte prata. Hästar är egentligen världens bästa kompisar. De kräver så lite. Man kan bara vara där utan att säga någonting i flera timmar. Bara borsta och ta hand om dem. Det är så skönt ibland.
Ibland undrar jag varför jag åkte hemifrån.
Alltså jag har undrat jättemycket varför jag åkte hem igen. Eftersom jag egentligen inte ville. Men varför jag åkte överhuvudtaget. Ibland ångrar jag mig. VAd allt hade varit lätt om jag inte hade åkt.
Jag hade nog haft ett fast jobb. Bott i en egen lägenhet. Inte känt mig ledsen varje gång jag dushar varmt. Eller varje gång jag vaknar i min varma säng. Äter mat. Och förut visste jag inte om det. Jag tänkte inte på att det fanns andra delar av världen. Helt ovetande och lycklig.
Jag mår inte dåligt för att jag har det bra det är inte så jag menar. Men man har andra människor i tankarna hela tiden. Vad jag än gör.
En annan kultur. Jag tänker på hur jag dushade förut. Med en stor spann och ett litermått. Hur jag åt med händerna. Satt på golvet. Hade heltäckande kläder pratade ett annat språk. Hur annorlunda barnen är här i Sverige. Hur alla människor är annorlunda.
Gamla människor i Sverige verkar mycket yngre än tanten med de tjocka glasögonen på bussen till Dharwad fast hon bara var 67 år gammal. Hon verkade lika gammal som min mormor. Hon är 88 år gammal.
Allt är så konstigt och det är så svårt att vänja sig igen. Att allt är som det var innan.
Allt är ju likadant. Fast inte jag.
Jag är annorlunda, jag tänker annorlunda.
Beter mig annorlunda. Jag känner mig som pusselbiten som blev över. Som att jag inte passar in alls.
Jättekonstigt.
Jag saknar alla människorna där.
Jag önskar allt som oftast att jag var någon annan. Så jag slapp det här.
Att åka till Indien var nog både det smartaste och det dummaste jag någonsin har gjort.
Jag berikade mitt liv och förstörde det.