Kanske har du rätt. Jag kanske bryr mig för mycket.
Eller inte kanske. Jag vet att jag bryr mig för mycket.
Jag kunde ha fått vad alla vill ha. Men som jag inte vill ha. Jag hade chansen och jag sa nej.
Jag vände ryggen åt det som många hade omfamnat.
Egentligen är det konstigt.
"Thou who seek, thou shall also find"
Det verkar snarare vara tvärtom, när man inte letar det är då saker och ting finner dig.
Saker och ting jag helst skulle slippa finner mig.
En ring för mig betyder allt.
Ett evigt löfte. Ett löfte som man inte bryter.
Jag trodde att det var en allmän uppfattning. Tydligen är jag gammalmodig.
För en del människor betyder ett sådant löfte inget alls.
För en del är det en börda för tung att bära på.
Jag är extrem åt andra hållet. Jag är fast besluten om att se till att ett sådant löfte inte bryts. Tros att det inte är mitt löfte att hålla.
Jag har inget löfte gett till någon, så varför skulle jag ta på mig ansvaret? Du kanske har rätt. Kanske överdriver jag, kanske är jag en dramaqueen, kanske är jag överpretantiös och har överskott på moral.
Varför måste jag laga allting? Varför måste jag se till att allt fungerar? Varför vill jag att inga människor ska blöda eller ha ont. Jag vill skapa fred och rädda världen. Frälsa barn ifrån svält och lära dem läsa och skriva.
Jag vill få människor att älska varandra.
Kanske för att jag ska slippa.
Kanske så att alla bara lämnar mig fred och låter mig jobba för mycket och sova för lite.
Kanske för att jag ska slippa tackla allt det där som jag flyr ifrån.
Men jag kan inte hjälpa att det känns fel.
Jag känner mig inte övermoralisk.
Jag tycker inte att jag försöker göra mig själv till martyr.
Jag försöker bara följa mitt hjärta.
Och när jag gör det slutar det alltid med att jag är ensam.
Måste jag bryta mönstret förr eller senare?
Måste jag?
Trots att jag tycker att det är fel?