Filosofiska tankar om tiden.

Kommentera
Nu kanske jag är alldeles för filosofisk för att vara hälsosam. Men i alla fall.

Kommer tiden tillbaka eller är det som en ständigt passerade substans som förnyas hela tiden.
Kan det vara som med ett klocka. Alltså en väggklocka. eller nåt.
Tänk er en sådan klocka. Med urplatta, visare och siffror.
Ta sedan bort siffrorna. Så att bara visarna och urplattan är kvar.
Ta sedan bort två av tre visare.

Nu har vi alltså en urplatta och en visare, som går runt, runt, runt. I sin egen takt.
Vi har inga siffror på urplattan som indikerar att visaren varit på ett ställe förut.
Inget som säger att för 1 minut sedan var visaren vid 2:an och nu är den där igen.
Bara obestämda platser ingen kan namnge. Bara tom rymd.

Så nu kommer vi till kruxet. Den stora frågan. Visaren går runt, runt det vet vi alla. Men så fort visaren fort sig till nästa ställe. Är det någonting som försvinner då? Säg att det var sekundvisaren vi lämnade kvar. Bara för att göra det enkelt för oss.
Så varje sekund flyttar sig visaren. Alltså var visaren mitt inne i en sekund och så fort den flyttar på sig för att indikera nästa sekund så försvann den förra sekunden. Alltså den förvandlades till förfluten tid. Men försvann den?

Min stora fråga är helt enkelt om tiden vi upplever här och nu fortsätter att existera efter det att den upplevts. Finns den i något kosmiskt arkiv någonstans?Med en pansardörr märkt med "Förfluten tid". Förvarad för att någon gång tas fram igen. I våra minnen existerar den förstås men det finns mängder av fenomen som existerar i våra minnen som faktiskt inte finns. Till och med kanske aldrig har funnits.

Jag skulle vilja att det var så här:
Alla sekunder som har varit eller som kommer att vara men som inte i detta ögonblick finns, har någon gång varit.
Alltså ungefär som med sekundvisaren på vår påhittade klocka. Den går runt och varje gång den lämnar en plats förvandlar den en sekund från nutid till förflutet eller från framtid till nutid. När förvandligen är genomförd existerar inte det förflutna inte heller framtiden. Bara det som är just nu. Vi kan inte se någonting annat att det vi ser just nu.

Vi kan förstås inte veta om ett rum existerar när vi inte är därinne. Vi kan aldrig veta om en person är samma person som vi känner när vi inte är med personen i fråga. Lika lite som vi kan veta om tiden kommer tillbaka dit den en gång var.
Visst  kommer visaren att passera samma ställe på urtavlan som den har passerat förut. Men inte samma sekund. Aldrig igen samma sekund. Jag skulle vilja tro att för varje sekund som slutar existera så skapas en ny. Som en evighets evolution. Ett urverk som aldrig slutar ticka. När en sekund bli gammal och dör, så föds en ny.
För mig är det i alla fall en väldigt vacker tanke. Att tiden både är och inte är konstant.
 Den är i en konstant förändring.
 Från framtid till nutid och från nutid till dåtid. Alltid, alltid, alltid.
Jag hoppas på något sätt att det är så.
Det låter rogivande.