Ibland orkar jag inte ens försöka. Det är som om det är dömt att misslyckas!
Skönt att man kan se ljuset i tunneln i alla fall.

Ljuset i tunneln.

Svenska Kommentera

Ibland orkar jag inte ens försöka. Det är som om det är dömt att misslyckas!
Skönt att man kan se ljuset i tunneln i alla fall.

"Jag ramlade in på nåt diskotek
Och sen ramlade jag ut såvitt jag vet
Och jag ramlade omkull och tog mig upp igen, och sen ramlade jag omkull igen"

Ungefär så känns det, som att jag ramlar fram i livet. Och så fort jag tar mig upp så ramlar jag igen.
 Du e smart du, Håkan

Ramlar.

Svenska Kommentera

"Jag ramlade in på nåt diskotek
Och sen ramlade jag ut såvitt jag vet
Och jag ramlade omkull och tog mig upp igen, och sen ramlade jag omkull igen"

Ungefär så känns det, som att jag ramlar fram i livet. Och så fort jag tar mig upp så ramlar jag igen.
 Du e smart du, Håkan

Ikväll sjöng Loud and Proud. Alltså kören jag sjunger i. Vi sjöng låtar av Lenny Kravitz på en musikgudstjänst i Råda församlingshem. Och jag sjöng som jag aldrig har sjungit förut.
Jag skrek ut alla mina känslor.

Gudstjänsten hette Let love rule, precis som en av låtarna av Lenny Kravitz.
Och det var nog de värsta. Hela temat var att det högsta målet i livet är att följa kärlekens väg.
Prästens predikan handlade om att det svåraste vi kan göra är att ge oss till någon annan. Att det är först då man blir hel men att det också är då man är som mest sårbar. Att Jesus vandrade vägen till Jerusalem för sin kärleks skull. Han vandrade mot korsfästelsen men också mot uppståndelsen. Att kärlekens väg är det enda rätta. 

Det är säkert sant till viss del. Jag tror att man kan var hel för sig själv. Jag vill tro att man måste vara hel i sig själv för att kunna vara med någon annan.
Familj och vänner är ju ett måste. Den kärleken kan man inte leva utan. Men den andra då? Måste man hitta någon att leva lycklig i alla sina dagar med för att man ska komma till himmelen (om det nu finns en sådan)

Jag vill inte tro att Gud skulle vara så kategorisk att hon/han sorterar efter civilstånd?

Att man är sårbar när man litar på någon är något jag bittert fått erfara. Tillit är ett handikapp lika mycket som en befrielse.
Visst, du har någon som du kan dela allt med. Men du måste också ta hänsyn till någon annan och ta gemensama beslut om i stort sätt allt.
Är tillit en befrielse eller en bromskloss?

Kan man verkligen låta kärleken ta över världen? Låta den regera?
Vågar vi det? När så mycket står på spel.
Jag har funderat mycket på det här med att "vara ensam", medan det finns människor som jag som trivs med att leva själva, laga sin mat, göra sitt jobb, betala sina räkningar och träffa sina vänner. Andra kan inte vara ensamma.
Jag har svårt att se mig själv som en del i en tvåenighet. Att hela tiden sitta ihop med någon. Att när folk pratar om en så är man bara en del i något större.
Jag är jag. Och jag kommer nog aldrig att gilla tanken på att mitt namn kommer paras ihop med någon annans en dag och fungera som ett ord. Malinoch"MrRight".  Nej. Det funkar inte.

Oavsett när/om vi hittar kärlek. Så tror jag att den viktigaste kärleken man kan ha, den som verkligen kan ta en person till himmlen är kärleken till dig själv.
"Man kan inte älska någon annan förrän man älskar sig själv"  
Den meningen har drivit mig till ursinne.
Den meningen har gjort mig skakad, uppgiven och nedbruten. Den har fått mig att gråta och kasta saker i väggen.
Men den har påverkat mig så starkt av en enda anledning.
Den är 100% sann. Oförnekbar. 
Så älskar man sig själv tror jag man har allt man kan begära.
Låt kärleken regera. Men låt den aldrig glömma dig. För om du inte älskar dig själv. Hur ska du då få någon annan att göra det?

Att vandra kärlekens väg är kanske det enda rätta. Vad vet jag?  Men innan jag ger mig ut på den vägen en gång till vill jag vara säker på att den leder mot uppståndelse, inte korsfästelse.

Amen.

Let love rule?

Svenska Kommentera

Ikväll sjöng Loud and Proud. Alltså kören jag sjunger i. Vi sjöng låtar av Lenny Kravitz på en musikgudstjänst i Råda församlingshem. Och jag sjöng som jag aldrig har sjungit förut.
Jag skrek ut alla mina känslor.

Gudstjänsten hette Let love rule, precis som en av låtarna av Lenny Kravitz.
Och det var nog de värsta. Hela temat var att det högsta målet i livet är att följa kärlekens väg.
Prästens predikan handlade om att det svåraste vi kan göra är att ge oss till någon annan. Att det är först då man blir hel men att det också är då man är som mest sårbar. Att Jesus vandrade vägen till Jerusalem för sin kärleks skull. Han vandrade mot korsfästelsen men också mot uppståndelsen. Att kärlekens väg är det enda rätta. 

Det är säkert sant till viss del. Jag tror att man kan var hel för sig själv. Jag vill tro att man måste vara hel i sig själv för att kunna vara med någon annan.
Familj och vänner är ju ett måste. Den kärleken kan man inte leva utan. Men den andra då? Måste man hitta någon att leva lycklig i alla sina dagar med för att man ska komma till himmelen (om det nu finns en sådan)

Jag vill inte tro att Gud skulle vara så kategorisk att hon/han sorterar efter civilstånd?

Att man är sårbar när man litar på någon är något jag bittert fått erfara. Tillit är ett handikapp lika mycket som en befrielse.
Visst, du har någon som du kan dela allt med. Men du måste också ta hänsyn till någon annan och ta gemensama beslut om i stort sätt allt.
Är tillit en befrielse eller en bromskloss?

Kan man verkligen låta kärleken ta över världen? Låta den regera?
Vågar vi det? När så mycket står på spel.
Jag har funderat mycket på det här med att "vara ensam", medan det finns människor som jag som trivs med att leva själva, laga sin mat, göra sitt jobb, betala sina räkningar och träffa sina vänner. Andra kan inte vara ensamma.
Jag har svårt att se mig själv som en del i en tvåenighet. Att hela tiden sitta ihop med någon. Att när folk pratar om en så är man bara en del i något större.
Jag är jag. Och jag kommer nog aldrig att gilla tanken på att mitt namn kommer paras ihop med någon annans en dag och fungera som ett ord. Malinoch"MrRight".  Nej. Det funkar inte.

Oavsett när/om vi hittar kärlek. Så tror jag att den viktigaste kärleken man kan ha, den som verkligen kan ta en person till himmlen är kärleken till dig själv.
"Man kan inte älska någon annan förrän man älskar sig själv"  
Den meningen har drivit mig till ursinne.
Den meningen har gjort mig skakad, uppgiven och nedbruten. Den har fått mig att gråta och kasta saker i väggen.
Men den har påverkat mig så starkt av en enda anledning.
Den är 100% sann. Oförnekbar. 
Så älskar man sig själv tror jag man har allt man kan begära.
Låt kärleken regera. Men låt den aldrig glömma dig. För om du inte älskar dig själv. Hur ska du då få någon annan att göra det?

Att vandra kärlekens väg är kanske det enda rätta. Vad vet jag?  Men innan jag ger mig ut på den vägen en gång till vill jag vara säker på att den leder mot uppståndelse, inte korsfästelse.

Amen.