Har fått världens finaste loftsäng!!! Pappa-bygge och design! Grymmaste julklappen någonsin!!!

Jävligt suddiga bilder, men man ser ändå...

 

 

Grymmaste!!!


TACK PAPPS!

Min loftsäng äger!!!

Svenska Kommentera
Har fått världens finaste loftsäng!!! Pappa-bygge och design! Grymmaste julklappen någonsin!!!

Jävligt suddiga bilder, men man ser ändå...

 

 

Grymmaste!!!


TACK PAPPS!
Idag, ska Pappa och jag bygga min loftsäng! Och jag ska köpa bordet och alla tygerna till kuddar och gardiner och draperier. Det ska bli riktigt roligt att se förändringen. Det här har potential att blir riktigt jävla bra!
Jag kommer få min dröminredning! Kommer bli så ballt!
Och imorgon kommer det förhoppningsvis någon och hämtar gamla soffan.
Förhoppningsvis, för jag kommer ha två soffar fram till de kommer o hämtar den gamla... det blir trångt på 27kvm.
Men det går... hehe...
Först ska vi till IKEA och köpa alla grejer!
Så jag sitter här i soffan och väntar på att Pappa ska komma så vi kan sätta igång!
Jag är laddad!!!

Byggare Bob

Svenska Kommentera
Idag, ska Pappa och jag bygga min loftsäng! Och jag ska köpa bordet och alla tygerna till kuddar och gardiner och draperier. Det ska bli riktigt roligt att se förändringen. Det här har potential att blir riktigt jävla bra!
Jag kommer få min dröminredning! Kommer bli så ballt!
Och imorgon kommer det förhoppningsvis någon och hämtar gamla soffan.
Förhoppningsvis, för jag kommer ha två soffar fram till de kommer o hämtar den gamla... det blir trångt på 27kvm.
Men det går... hehe...
Först ska vi till IKEA och köpa alla grejer!
Så jag sitter här i soffan och väntar på att Pappa ska komma så vi kan sätta igång!
Jag är laddad!!!
I brist på annat att göra kollade jag på en film ikväll. En film som gick på tv3.
Jag antog att det var en dum hollywood film som slutar med att de lyckliga tu får varandra i slutet, you know how it goes.
Och visst var det en sådan film. Men ändå lite annorlunda.
Heather Graham spelar 29 åriga Pippa (Philippa) som är en kringfarande reseskribent som pendlar mellan äventyr världen över och hennes vänners bröllop hemma i USA.
Hennes pappa är tidningsägare och äger bla en tidning som heter Wedding bells, som hans framlidna hustru startade.
När Pippas pappa får en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus vill Pippa hjälpa honom med allt hans jobb för att han ska kunna tillfriskna. Hon erbjuder sig att bli chefredaktör för en tidning. Det blir Wedding bells.
Här börjar kaoset.
Hon; som aldrig haft ett fast förhållande, som umgås med lössläppta, galna människor, som sover på en futon och HATAR allt som har med bröllop att göra.
Hon: ska driva en bröllopstidning.

Typiskt hollywood-tema, en kvinna som alla har satt in i ett fack och som ingen tror kan förändras. Men abrakadabra!
Men jag kände hennes ångest ändå in i mitt lilla kärleks-motståndar-hjärta! Det hade lika gärna kunnat vara jag!

Men ärligt talat fick jag en liten tankeställare.
Kanske är det inte äktenskap, barn, förhållanden som är så skrämmande.
Kanske är det allt som tidningarna bygger upp runt om!
Vi har så höga förväntningar på våra liv därför att våra idealbilder byggs upp av något som inte är verkligt. Vi lever mitt i utopi-skapandet! Det kanske inte är så konstigt att folk skiljer sig! Att barn far illa för att de inte får vara barn alls eller kanske för att ingen uppfostrar dem. Kanske backar man undan för begrepp som äktenskap, föräldraskap, kärlek för att man är helt säker på att man aldrig kan leva upp till förväntningarna.
Men vems förväntningar är det vi vill möta?
Bokförlagens?
Filmbolagens?
Tidningarnas?
Eller mina?

Vad händer efter den vita klänningen med designeretikett, färgkodade blommor, inbjudningskort, bordsplacering, brudtärneklänningar, slöjor, färgad champange, den perfekta tårtan, panik när isskulpturen smälter därför att man prompt ska gifta sig på sommaren.
Vad händer sedan?
När hysterin över den vackra håruppsättningen har lagt sig.
När vardagen kommer trampande och insikten om löftet kommer.
Löftet om att älska samma person i nöd och lust, tills döden skiljer er åt.
Vad händer då?
Tacka fan för att folk får panik.
Idag har folk så jävla mycket att tänka på inför ett bröllop att de inte ens hinner reflektera över vad det egentligen betyder.
Och då är själva poängen med ringen och löftet förlorat.
När ringen upphör att vara en symbol att du hör ihop med någon annan och bara blir ett smycke.
När löftet upphör att vara ett evigt förbund och bara blir tomma ord som du förväntas säga under en cermoni.
Otrohet och lögner finns överallt, och de bär ringar på sina vänsterhänder och de lovar att älska i nöd och lust.
Om heligheten är borta. Varför gör vi det fortfarande?
Varför är det så viktigt för kvinnor idag att ta på sig en vit klänning och promenera ner en altargång? Varför denna vita klänning? En symbol för oskuld.
Skrattretande!

Varför strävar vi efter att måla in oss själva i hörn?
Om vi inte vill vara trogna, inte vara oskulder när vi gifter oss, och inte vill känna oss ägda varför tar vi då på oss ringar, vita klänningar och lovar att älska samma person tills vi dör?

Varför kan man inte bara acceptera kärleken hur den än är. Utan vita klänningar, ringar och sindyra blommor.
Måste man tillmötesgå industrin bara för att man förväntas göra det!

Varför ge ett löfte man vet att man inte kan hålla?
Det är som att anta ett vad man vet att man kommer förlora, och för vad?
Adrenalinkicken?
Hoppa fallskärm istället!

(visualize.us)


Cake

Svenska Kommentera
I brist på annat att göra kollade jag på en film ikväll. En film som gick på tv3.
Jag antog att det var en dum hollywood film som slutar med att de lyckliga tu får varandra i slutet, you know how it goes.
Och visst var det en sådan film. Men ändå lite annorlunda.
Heather Graham spelar 29 åriga Pippa (Philippa) som är en kringfarande reseskribent som pendlar mellan äventyr världen över och hennes vänners bröllop hemma i USA.
Hennes pappa är tidningsägare och äger bla en tidning som heter Wedding bells, som hans framlidna hustru startade.
När Pippas pappa får en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus vill Pippa hjälpa honom med allt hans jobb för att han ska kunna tillfriskna. Hon erbjuder sig att bli chefredaktör för en tidning. Det blir Wedding bells.
Här börjar kaoset.
Hon; som aldrig haft ett fast förhållande, som umgås med lössläppta, galna människor, som sover på en futon och HATAR allt som har med bröllop att göra.
Hon: ska driva en bröllopstidning.

Typiskt hollywood-tema, en kvinna som alla har satt in i ett fack och som ingen tror kan förändras. Men abrakadabra!
Men jag kände hennes ångest ändå in i mitt lilla kärleks-motståndar-hjärta! Det hade lika gärna kunnat vara jag!

Men ärligt talat fick jag en liten tankeställare.
Kanske är det inte äktenskap, barn, förhållanden som är så skrämmande.
Kanske är det allt som tidningarna bygger upp runt om!
Vi har så höga förväntningar på våra liv därför att våra idealbilder byggs upp av något som inte är verkligt. Vi lever mitt i utopi-skapandet! Det kanske inte är så konstigt att folk skiljer sig! Att barn far illa för att de inte får vara barn alls eller kanske för att ingen uppfostrar dem. Kanske backar man undan för begrepp som äktenskap, föräldraskap, kärlek för att man är helt säker på att man aldrig kan leva upp till förväntningarna.
Men vems förväntningar är det vi vill möta?
Bokförlagens?
Filmbolagens?
Tidningarnas?
Eller mina?

Vad händer efter den vita klänningen med designeretikett, färgkodade blommor, inbjudningskort, bordsplacering, brudtärneklänningar, slöjor, färgad champange, den perfekta tårtan, panik när isskulpturen smälter därför att man prompt ska gifta sig på sommaren.
Vad händer sedan?
När hysterin över den vackra håruppsättningen har lagt sig.
När vardagen kommer trampande och insikten om löftet kommer.
Löftet om att älska samma person i nöd och lust, tills döden skiljer er åt.
Vad händer då?
Tacka fan för att folk får panik.
Idag har folk så jävla mycket att tänka på inför ett bröllop att de inte ens hinner reflektera över vad det egentligen betyder.
Och då är själva poängen med ringen och löftet förlorat.
När ringen upphör att vara en symbol att du hör ihop med någon annan och bara blir ett smycke.
När löftet upphör att vara ett evigt förbund och bara blir tomma ord som du förväntas säga under en cermoni.
Otrohet och lögner finns överallt, och de bär ringar på sina vänsterhänder och de lovar att älska i nöd och lust.
Om heligheten är borta. Varför gör vi det fortfarande?
Varför är det så viktigt för kvinnor idag att ta på sig en vit klänning och promenera ner en altargång? Varför denna vita klänning? En symbol för oskuld.
Skrattretande!

Varför strävar vi efter att måla in oss själva i hörn?
Om vi inte vill vara trogna, inte vara oskulder när vi gifter oss, och inte vill känna oss ägda varför tar vi då på oss ringar, vita klänningar och lovar att älska samma person tills vi dör?

Varför kan man inte bara acceptera kärleken hur den än är. Utan vita klänningar, ringar och sindyra blommor.
Måste man tillmötesgå industrin bara för att man förväntas göra det!

Varför ge ett löfte man vet att man inte kan hålla?
Det är som att anta ett vad man vet att man kommer förlora, och för vad?
Adrenalinkicken?
Hoppa fallskärm istället!

(visualize.us)