När jag cyklar omkring i den här stan ser jag det jag aldrig ser annars.
Det där hemlighetesfulla hos människor som aldrig riktigt tycks vilja ge med sig.
Kanske är det svenskheten i oss som inte vill röja fler hemligheterna inom oss än nödvändigt.
Kanse är det bara vårt sätt. De som känner oss är få. Men vi glömmer att de som ser oss är fler.
Jag gör det i alla fall.
Jag glömmer att folk ser mig. Men ibland minns jag det och då undrar jag ju såklart vad de tänker om mig.
De där som cyklar förbi mig i den här stan. Vad tänker de?
Hur tror de att jag är? Vem tror de att jag är?

Jag iakttar människor och deras ansikten försöker jag fundera ut vad de tänker på just i den sekunden jag ser dem. Men det fatala i det är ju att jag aldrig får veta om jag gissar rätt. Samtidigt är det just det som är charmen. tycker jag. Jag kan spekulera hur mycket jag vill.
Jag kommer aldrig få reda på vad kvinnan på cykeln som åt vindruvor tänkte på jag jag cyklade förbi henne.
Jag kommer aldrig få veta vad den äldre herren med den matchande hunden tänkte på när jag passerade.
Jag kommer heller aldrig få veta vad folk tänker om mig när det cyklar förbi mig.
Och de kommer aldrig få veta vad jag tänker på.
Det är väl en charm i sig.
Att inte veta.
Det är ganska befriande.
Att tänka och tro, men inte veta.

Tankar och vetskap.

Svenska Kommentera
När jag cyklar omkring i den här stan ser jag det jag aldrig ser annars.
Det där hemlighetesfulla hos människor som aldrig riktigt tycks vilja ge med sig.
Kanske är det svenskheten i oss som inte vill röja fler hemligheterna inom oss än nödvändigt.
Kanse är det bara vårt sätt. De som känner oss är få. Men vi glömmer att de som ser oss är fler.
Jag gör det i alla fall.
Jag glömmer att folk ser mig. Men ibland minns jag det och då undrar jag ju såklart vad de tänker om mig.
De där som cyklar förbi mig i den här stan. Vad tänker de?
Hur tror de att jag är? Vem tror de att jag är?

Jag iakttar människor och deras ansikten försöker jag fundera ut vad de tänker på just i den sekunden jag ser dem. Men det fatala i det är ju att jag aldrig får veta om jag gissar rätt. Samtidigt är det just det som är charmen. tycker jag. Jag kan spekulera hur mycket jag vill.
Jag kommer aldrig få reda på vad kvinnan på cykeln som åt vindruvor tänkte på jag jag cyklade förbi henne.
Jag kommer aldrig få veta vad den äldre herren med den matchande hunden tänkte på när jag passerade.
Jag kommer heller aldrig få veta vad folk tänker om mig när det cyklar förbi mig.
Och de kommer aldrig få veta vad jag tänker på.
Det är väl en charm i sig.
Att inte veta.
Det är ganska befriande.
Att tänka och tro, men inte veta.
Inatt vaknade jag upp med ett ryck. Jag tittade på klockan.
04:11
Det är fjärde natten i rad jag vaknar så.
Med ett ryck mitt i natten och utan anledning.
För att sedan somna om igen och kanske sova tills jag ska gå upp 05:15.
Eller kanske för att vakna 30 min senare på ett liknande sätt.
I vilket fall tänker jag mig att ingenting bara händer.
Jag måste vilja säga något till mig själv.
Min kropp kanske vill säga något till mitt huvud eller vice versa.
Något knasigt är det.
Jag undrar bara vad det är jag i så fall har att säga till mig själv.
Vad vill jag mig?
Vad kan vara så himla viktigt att jag måste väcka mig själv varje natt fyra nätter i rad?!
Eller så vill jag inte mig själv någonting.
Kanske är det min vanliga bångstyrighet. Det kanske är jag som har tappat greppet och nu börjar jävlas med mig själv. 
Kanske... 
Eller... så är det som såhär.... allt dagsjobbande har fått min natthjärna att träda in i någon slags komaliknande trans och nu försöker jag febrilt tala om för mig att jag ska vara vaken på natten och inte vakna tidigt på mornarna och vara vaken hela dagarna. 

Inte för att det på något sätt spelar roll men just for the record. Det här med att jobba 5 dagar i veckan... inte kul...

Kriget mellan mig...och mig

Svenska Kommentera
Inatt vaknade jag upp med ett ryck. Jag tittade på klockan.
04:11
Det är fjärde natten i rad jag vaknar så.
Med ett ryck mitt i natten och utan anledning.
För att sedan somna om igen och kanske sova tills jag ska gå upp 05:15.
Eller kanske för att vakna 30 min senare på ett liknande sätt.
I vilket fall tänker jag mig att ingenting bara händer.
Jag måste vilja säga något till mig själv.
Min kropp kanske vill säga något till mitt huvud eller vice versa.
Något knasigt är det.
Jag undrar bara vad det är jag i så fall har att säga till mig själv.
Vad vill jag mig?
Vad kan vara så himla viktigt att jag måste väcka mig själv varje natt fyra nätter i rad?!
Eller så vill jag inte mig själv någonting.
Kanske är det min vanliga bångstyrighet. Det kanske är jag som har tappat greppet och nu börjar jävlas med mig själv. 
Kanske... 
Eller... så är det som såhär.... allt dagsjobbande har fått min natthjärna att träda in i någon slags komaliknande trans och nu försöker jag febrilt tala om för mig att jag ska vara vaken på natten och inte vakna tidigt på mornarna och vara vaken hela dagarna. 

Inte för att det på något sätt spelar roll men just for the record. Det här med att jobba 5 dagar i veckan... inte kul...
En värld omkring mig. Torkad.
Aldrig någonsin hel.
Ingen som vill försöka.
Allting är ett spel.
En knapp. En spak. Ett pistolskott.
500 poäng.
En kniv. Ett mord.
Men inget blod.
Inga konsekvenser.

En värld omkring mig. Brinner.
Men aldrig av passion.
Inte av en längtan.
Den brinner i desperation.
Ingenting någon ber om, kommer de någonsin att få.
Men de alla kliver över mäniskokroppar för att få det ändå.
Inget är för mycket. Inget är något värt.
Allting kan man offra av det man håller kärt. 
Och det finns inga konsekvenser. 

En värld omkring mig. Slocknad. 
Här finns inget viktigt kvar. 
Inget värt att kämpa för. 
Ett drunknande människohav. 
En flod. En ström. Som aldrig stannar upp.
En skuld. En skam. En brinnande famn.
Vår stundande konsekvenser.

Morgonpoesi.

Svenska Kommentera
En värld omkring mig. Torkad.
Aldrig någonsin hel.
Ingen som vill försöka.
Allting är ett spel.
En knapp. En spak. Ett pistolskott.
500 poäng.
En kniv. Ett mord.
Men inget blod.
Inga konsekvenser.

En värld omkring mig. Brinner.
Men aldrig av passion.
Inte av en längtan.
Den brinner i desperation.
Ingenting någon ber om, kommer de någonsin att få.
Men de alla kliver över mäniskokroppar för att få det ändå.
Inget är för mycket. Inget är något värt.
Allting kan man offra av det man håller kärt. 
Och det finns inga konsekvenser. 

En värld omkring mig. Slocknad. 
Här finns inget viktigt kvar. 
Inget värt att kämpa för. 
Ett drunknande människohav. 
En flod. En ström. Som aldrig stannar upp.
En skuld. En skam. En brinnande famn.
Vår stundande konsekvenser.