Tankar och vetskap.

Kommentera
När jag cyklar omkring i den här stan ser jag det jag aldrig ser annars.
Det där hemlighetesfulla hos människor som aldrig riktigt tycks vilja ge med sig.
Kanske är det svenskheten i oss som inte vill röja fler hemligheterna inom oss än nödvändigt.
Kanse är det bara vårt sätt. De som känner oss är få. Men vi glömmer att de som ser oss är fler.
Jag gör det i alla fall.
Jag glömmer att folk ser mig. Men ibland minns jag det och då undrar jag ju såklart vad de tänker om mig.
De där som cyklar förbi mig i den här stan. Vad tänker de?
Hur tror de att jag är? Vem tror de att jag är?

Jag iakttar människor och deras ansikten försöker jag fundera ut vad de tänker på just i den sekunden jag ser dem. Men det fatala i det är ju att jag aldrig får veta om jag gissar rätt. Samtidigt är det just det som är charmen. tycker jag. Jag kan spekulera hur mycket jag vill.
Jag kommer aldrig få reda på vad kvinnan på cykeln som åt vindruvor tänkte på jag jag cyklade förbi henne.
Jag kommer aldrig få veta vad den äldre herren med den matchande hunden tänkte på när jag passerade.
Jag kommer heller aldrig få veta vad folk tänker om mig när det cyklar förbi mig.
Och de kommer aldrig få veta vad jag tänker på.
Det är väl en charm i sig.
Att inte veta.
Det är ganska befriande.
Att tänka och tro, men inte veta.