Någonting med allt läsandet om världsordningar får mig att skratta högt för mig själv när jag läser Herr Hettnes bok, Från Pax Romana till Pax Americana.
För den oinvigde handlar den om de olika hegemonierna i världen.
Hur Rom (Pax Romana) var stormakt med sitt "demokratiska" rike och hur vi har passerat via ett antal olika stormakter för att sedan hamna med USA som hegemon i världen. Nu står vi dessutom inför ytterligare ett hegemoniskifte, där Kina om en sisådär 25 år har möjliget att gå om USA som världens största ekonomi och ta över rollen som stormakt i världen.
Det här låter ju väldigt logiskt. Och det är det säkert också. Men så vaknar humanisten i mig och knackar hårt på insidan av mitt huvud och skriker:
BIG DAMN DEAL!
Jag tycker att det här är intressant och att det är viktigt att förstå världen vi lever i.
Men världsordning? Stormakt? Hegemon?
Det är skrattretande att människan tror så mycket om sig själv att vi på allvar skriver tabeller och böcker om vilken världsordning vi befinner oss i eller har befunnit oss i?
Det är skrattretande att läsa om hur USA kontrollerar hela världen eller hur de uttnyttjar sin vetorätt i FN alltför ofta.
Det ju självklart sant, säger den logiska sidan i mig.
Förjävligt.
Men å andra sidan är det ganska pinsamt att vi tror oss veta vilken världsordning världen befinner sig i. Inte människans värld. Världen som vi säger oss ha skapat. Världen vi stolt kallar vår.
Nej, utan världens värld. Den värld vi alla har till låns. Som inte kommer gå under för att vi förorenar den eller för att vi utrotar djuararter eller varandra. Världen som kommer överleva oss människor, och skratta när den sista människan dör i ett grått, dammigt moln av koldioxid.
Att skriva en hemtenta om hur världen historiskt sett ut ekonomiskt och politiskt är jävligt intressant, men också väldigt absurt, för man förstår mer och mer hur liten människan är. Hur obetydligt allt det här kommer vara när vi är utrotade. Ingen kommer minnas Hettnes böcker, ingen kommer minnas begreppen Pax Romana och Pax Americana. Hell, ingen kommer minnas Rom eller USA.
Världen kommer inte registrera att hela vår "världsordning" försvinner för hon har nog alltid haft sin egen.
När vi människor inte längre finns på jorden kommer ingen veta vilka "stordåd" vi har gjort.
För de enda som är naiva nog att tro att det är stordåd vi utför, är trist nog vi själva.
Vi kommer slå oss för bröstet och sedan dö ut och ingen kommer tänka "De där människorna gjorde verkligen en massa bra för jorden."
Nej, vi kommer bara var en liten liten mikrodel i jordens historia, så liten att vi knappast kommer bli ihågkommna; och om vi inte blir ihågkommna lär nog inte våra idéer om världsordningar heller bli ihågkommna.
Så vad fan sitter jag här och skriver om egentligen?
Från Pax Romana till Pax Americana.
Svenska KommenteraNågonting med allt läsandet om världsordningar får mig att skratta högt för mig själv när jag läser Herr Hettnes bok, Från Pax Romana till Pax Americana.
För den oinvigde handlar den om de olika hegemonierna i världen.
Hur Rom (Pax Romana) var stormakt med sitt "demokratiska" rike och hur vi har passerat via ett antal olika stormakter för att sedan hamna med USA som hegemon i världen. Nu står vi dessutom inför ytterligare ett hegemoniskifte, där Kina om en sisådär 25 år har möjliget att gå om USA som världens största ekonomi och ta över rollen som stormakt i världen.
Det här låter ju väldigt logiskt. Och det är det säkert också. Men så vaknar humanisten i mig och knackar hårt på insidan av mitt huvud och skriker:
BIG DAMN DEAL!
Jag tycker att det här är intressant och att det är viktigt att förstå världen vi lever i.
Men världsordning? Stormakt? Hegemon?
Det är skrattretande att människan tror så mycket om sig själv att vi på allvar skriver tabeller och böcker om vilken världsordning vi befinner oss i eller har befunnit oss i?
Det är skrattretande att läsa om hur USA kontrollerar hela världen eller hur de uttnyttjar sin vetorätt i FN alltför ofta.
Det ju självklart sant, säger den logiska sidan i mig.
Förjävligt.
Men å andra sidan är det ganska pinsamt att vi tror oss veta vilken världsordning världen befinner sig i. Inte människans värld. Världen som vi säger oss ha skapat. Världen vi stolt kallar vår.
Nej, utan världens värld. Den värld vi alla har till låns. Som inte kommer gå under för att vi förorenar den eller för att vi utrotar djuararter eller varandra. Världen som kommer överleva oss människor, och skratta när den sista människan dör i ett grått, dammigt moln av koldioxid.
Att skriva en hemtenta om hur världen historiskt sett ut ekonomiskt och politiskt är jävligt intressant, men också väldigt absurt, för man förstår mer och mer hur liten människan är. Hur obetydligt allt det här kommer vara när vi är utrotade. Ingen kommer minnas Hettnes böcker, ingen kommer minnas begreppen Pax Romana och Pax Americana. Hell, ingen kommer minnas Rom eller USA.
Världen kommer inte registrera att hela vår "världsordning" försvinner för hon har nog alltid haft sin egen.
När vi människor inte längre finns på jorden kommer ingen veta vilka "stordåd" vi har gjort.
För de enda som är naiva nog att tro att det är stordåd vi utför, är trist nog vi själva.
Vi kommer slå oss för bröstet och sedan dö ut och ingen kommer tänka "De där människorna gjorde verkligen en massa bra för jorden."
Nej, vi kommer bara var en liten liten mikrodel i jordens historia, så liten att vi knappast kommer bli ihågkommna; och om vi inte blir ihågkommna lär nog inte våra idéer om världsordningar heller bli ihågkommna.
Så vad fan sitter jag här och skriver om egentligen?