Den här hemtentan inte bara driver mig till vansinne den irriterar mig också.
Någonting med allt läsandet om världsordningar får mig att skratta högt för mig själv när jag läser Herr Hettnes bok, Från Pax Romana till Pax Americana.
För den oinvigde handlar den om de olika hegemonierna i världen.
Hur Rom (Pax Romana) var stormakt med sitt "demokratiska" rike och hur vi har passerat via ett antal olika stormakter för att sedan hamna med USA som hegemon i världen. Nu står vi dessutom inför ytterligare ett hegemoniskifte, där Kina om en sisådär 25 år har möjliget att gå om USA som världens största ekonomi och ta över rollen som stormakt i världen.
Det här låter ju väldigt logiskt. Och det är det säkert också. Men så vaknar humanisten i mig och knackar hårt på insidan av mitt huvud och skriker:
BIG DAMN DEAL!

Jag tycker att det här är intressant och att det är viktigt att förstå världen vi lever i.
Men världsordning? Stormakt? Hegemon?
Det är skrattretande att människan tror så mycket om sig själv att vi på allvar skriver tabeller och böcker om vilken världsordning vi befinner oss i eller har befunnit oss i?
Det är skrattretande att läsa om hur USA kontrollerar hela världen eller hur de uttnyttjar sin vetorätt i FN alltför ofta.
Det ju självklart sant, säger den logiska sidan i mig. 
Förjävligt. 
Men å andra sidan är det ganska pinsamt att vi tror oss veta vilken världsordning världen befinner sig i. Inte människans värld. Världen som vi säger oss ha skapat. Världen vi stolt kallar vår. 
Nej, utan världens värld. Den värld vi alla har till låns. Som inte kommer gå under för att vi förorenar den eller för att vi utrotar djuararter eller varandra. Världen som kommer överleva oss människor, och skratta när den sista människan dör i ett grått, dammigt moln av koldioxid.

Att skriva en hemtenta om hur världen historiskt sett ut ekonomiskt och politiskt är jävligt intressant, men också väldigt absurt, för man förstår mer och mer hur liten människan är. Hur obetydligt allt det här kommer vara när vi är utrotade. Ingen kommer minnas Hettnes böcker, ingen kommer minnas begreppen Pax Romana och Pax Americana. Hell, ingen kommer minnas Rom eller USA. 
Världen kommer inte registrera att hela vår "världsordning" försvinner för hon har nog alltid haft sin egen. 
När vi människor inte längre finns på jorden kommer ingen veta vilka "stordåd" vi har gjort. 
För de enda som är naiva nog att tro att det är stordåd vi utför, är trist nog vi själva. 
Vi kommer slå oss för bröstet och sedan dö ut och ingen kommer tänka "De där människorna gjorde verkligen en massa bra för jorden." 
Nej, vi kommer bara var en liten liten mikrodel i jordens historia, så liten att vi knappast kommer bli ihågkommna; och om vi inte blir ihågkommna lär nog inte våra idéer om världsordningar heller bli ihågkommna.
Så vad fan sitter jag här och skriver om egentligen? 

 

Från Pax Romana till Pax Americana.

Svenska Kommentera
Den här hemtentan inte bara driver mig till vansinne den irriterar mig också.
Någonting med allt läsandet om världsordningar får mig att skratta högt för mig själv när jag läser Herr Hettnes bok, Från Pax Romana till Pax Americana.
För den oinvigde handlar den om de olika hegemonierna i världen.
Hur Rom (Pax Romana) var stormakt med sitt "demokratiska" rike och hur vi har passerat via ett antal olika stormakter för att sedan hamna med USA som hegemon i världen. Nu står vi dessutom inför ytterligare ett hegemoniskifte, där Kina om en sisådär 25 år har möjliget att gå om USA som världens största ekonomi och ta över rollen som stormakt i världen.
Det här låter ju väldigt logiskt. Och det är det säkert också. Men så vaknar humanisten i mig och knackar hårt på insidan av mitt huvud och skriker:
BIG DAMN DEAL!

Jag tycker att det här är intressant och att det är viktigt att förstå världen vi lever i.
Men världsordning? Stormakt? Hegemon?
Det är skrattretande att människan tror så mycket om sig själv att vi på allvar skriver tabeller och böcker om vilken världsordning vi befinner oss i eller har befunnit oss i?
Det är skrattretande att läsa om hur USA kontrollerar hela världen eller hur de uttnyttjar sin vetorätt i FN alltför ofta.
Det ju självklart sant, säger den logiska sidan i mig. 
Förjävligt. 
Men å andra sidan är det ganska pinsamt att vi tror oss veta vilken världsordning världen befinner sig i. Inte människans värld. Världen som vi säger oss ha skapat. Världen vi stolt kallar vår. 
Nej, utan världens värld. Den värld vi alla har till låns. Som inte kommer gå under för att vi förorenar den eller för att vi utrotar djuararter eller varandra. Världen som kommer överleva oss människor, och skratta när den sista människan dör i ett grått, dammigt moln av koldioxid.

Att skriva en hemtenta om hur världen historiskt sett ut ekonomiskt och politiskt är jävligt intressant, men också väldigt absurt, för man förstår mer och mer hur liten människan är. Hur obetydligt allt det här kommer vara när vi är utrotade. Ingen kommer minnas Hettnes böcker, ingen kommer minnas begreppen Pax Romana och Pax Americana. Hell, ingen kommer minnas Rom eller USA. 
Världen kommer inte registrera att hela vår "världsordning" försvinner för hon har nog alltid haft sin egen. 
När vi människor inte längre finns på jorden kommer ingen veta vilka "stordåd" vi har gjort. 
För de enda som är naiva nog att tro att det är stordåd vi utför, är trist nog vi själva. 
Vi kommer slå oss för bröstet och sedan dö ut och ingen kommer tänka "De där människorna gjorde verkligen en massa bra för jorden." 
Nej, vi kommer bara var en liten liten mikrodel i jordens historia, så liten att vi knappast kommer bli ihågkommna; och om vi inte blir ihågkommna lär nog inte våra idéer om världsordningar heller bli ihågkommna.
Så vad fan sitter jag här och skriver om egentligen? 

 

"Så går hela veckans alla dagar och år..."

Igår började jag nynna på "En fattig bonddräng" i min ensamhet. Då insåg jag att jag är precis tvärt emot vad den sången handlar om.
Att göra samma sak varje dag år ut och år in tills man dör.
Sådan är man nog sällan nu för tiden, i alla fall i min del av världen.
Men i vilket fall så är det väl på något sätt en oskriven regel från ovan (inte från Gud alltså utan från de där i samhället som bestämmer vad som är vuxet och ansvarsfullt eller inte). Man pluggar tills man har en examen och sedan börjar man jobba och ska helst göra det tills man dör, typ.
Men riktigt så långt har jag inte kommit än, och jag hoppas ärligt talat att jag slipper. Det låter så trist.
Medan drängen Alfred går med sin lie och plöjer och sår vareviga dag, vänder jag på dygnet och lever lite på känn.
Alfred super och slåss endast på lördagar, medan jag byter dag, denna veckan var det tex torsdag. På söndagen sover Alfred av sig ruset. Vilket också händer mig en del söndagar men den här veckan är söndagen en pluggdag.

Det enda jag och Alfred har gemensamt är nog att ingen av oss går i kyrkan när söndagen kommer.
Det är konstigt det där med livet. 
När allt är som mest på ända, det är först då det uppenbarar sig en gnutta logik hos mig. 
När ingenting är som det borde, då kan jag tydligt se ett mönster. 
Så här vill jag alltid leva. 

Det här med rörighet.

Svenska Kommentera

"Så går hela veckans alla dagar och år..."

Igår började jag nynna på "En fattig bonddräng" i min ensamhet. Då insåg jag att jag är precis tvärt emot vad den sången handlar om.
Att göra samma sak varje dag år ut och år in tills man dör.
Sådan är man nog sällan nu för tiden, i alla fall i min del av världen.
Men i vilket fall så är det väl på något sätt en oskriven regel från ovan (inte från Gud alltså utan från de där i samhället som bestämmer vad som är vuxet och ansvarsfullt eller inte). Man pluggar tills man har en examen och sedan börjar man jobba och ska helst göra det tills man dör, typ.
Men riktigt så långt har jag inte kommit än, och jag hoppas ärligt talat att jag slipper. Det låter så trist.
Medan drängen Alfred går med sin lie och plöjer och sår vareviga dag, vänder jag på dygnet och lever lite på känn.
Alfred super och slåss endast på lördagar, medan jag byter dag, denna veckan var det tex torsdag. På söndagen sover Alfred av sig ruset. Vilket också händer mig en del söndagar men den här veckan är söndagen en pluggdag.

Det enda jag och Alfred har gemensamt är nog att ingen av oss går i kyrkan när söndagen kommer.
Det är konstigt det där med livet. 
När allt är som mest på ända, det är först då det uppenbarar sig en gnutta logik hos mig. 
När ingenting är som det borde, då kan jag tydligt se ett mönster. 
Så här vill jag alltid leva. 

Tänkte på det här med existens.
Existensen som sådan kan för vissa tyckas tämligen meningslös.
En del är till freds med det. Andra fylls av ångest av tanken att vi är här i existerande utan något specifikt skäl.
Det slog mig att dessa tvivlare som inte för allt i världen kan hitta en mening med vår existens är på andra sidan skalan från där jag befinner mig.
Det jag upptäckte var ett hålrum i mitt eget medvetande. Jag vet inte hur det känns att inte hitta en mening. 
Min övertygelse om en högre existens skapar ett hål i förståelsen för tvivel.
Först gjorde det mig lite arg, för jag har problem med att inte förstå.
Jag tycker inte om att ge det fruktansvärda svaret: Jag vet inte.
Jag hatar det med hela mitt jag.
Men ibland är det väl så.
Att man inte vet.
Så när någon ställer frågan: Hur kan du veta?
Kan jag bara svara: Jag vet inte.
Trots att jag hatar det.
För jag vet inte hur jag vet. Jag bara vet.

Mening och existens.

Svenska Kommentera
Tänkte på det här med existens.
Existensen som sådan kan för vissa tyckas tämligen meningslös.
En del är till freds med det. Andra fylls av ångest av tanken att vi är här i existerande utan något specifikt skäl.
Det slog mig att dessa tvivlare som inte för allt i världen kan hitta en mening med vår existens är på andra sidan skalan från där jag befinner mig.
Det jag upptäckte var ett hålrum i mitt eget medvetande. Jag vet inte hur det känns att inte hitta en mening. 
Min övertygelse om en högre existens skapar ett hål i förståelsen för tvivel.
Först gjorde det mig lite arg, för jag har problem med att inte förstå.
Jag tycker inte om att ge det fruktansvärda svaret: Jag vet inte.
Jag hatar det med hela mitt jag.
Men ibland är det väl så.
Att man inte vet.
Så när någon ställer frågan: Hur kan du veta?
Kan jag bara svara: Jag vet inte.
Trots att jag hatar det.
För jag vet inte hur jag vet. Jag bara vet.