"Så går hela veckans alla dagar och år..."
Igår började jag nynna på "En fattig bonddräng" i min ensamhet. Då insåg jag att jag är precis tvärt emot vad den sången handlar om.
Att göra samma sak varje dag år ut och år in tills man dör.
Sådan är man nog sällan nu för tiden, i alla fall i min del av världen.
Men i vilket fall så är det väl på något sätt en oskriven regel från ovan (inte från Gud alltså utan från de där i samhället som bestämmer vad som är vuxet och ansvarsfullt eller inte). Man pluggar tills man har en examen och sedan börjar man jobba och ska helst göra det tills man dör, typ.
Men riktigt så långt har jag inte kommit än, och jag hoppas ärligt talat att jag slipper. Det låter så trist.
Medan drängen Alfred går med sin lie och plöjer och sår vareviga dag, vänder jag på dygnet och lever lite på känn.
Alfred super och slåss endast på lördagar, medan jag byter dag, denna veckan var det tex torsdag. På söndagen sover Alfred av sig ruset. Vilket också händer mig en del söndagar men den här veckan är söndagen en pluggdag.
Det enda jag och Alfred har gemensamt är nog att ingen av oss går i kyrkan när söndagen kommer.
Det är konstigt det där med livet.
När allt är som mest på ända, det är först då det uppenbarar sig en gnutta logik hos mig.
När ingenting är som det borde, då kan jag tydligt se ett mönster.
Så här vill jag alltid leva.