Folk frågar alltid när man närmar sig en jämn födelsedag; "Hur känns det?" Va fan ska man svara på det? Det är inte som om jag gick från att vara 24 till 75. 25 känns inte annorlunda. Men på något vis konstruerar samhället en illusion av att det BÖR kännas annorlunda att fylla 25. Men det gör det ju inte. Jag är precis likadan som jag var förut, fast lite, lite äldre. Jag tvivlar dessutom på att det finns någon som skulle säga emot mig. Ålder känns som någonting som fysiskt sker med människan, men den mentala förändring är så hårfin att man själv knappast märker det. Jag har aldrig hört en 25åring säga "Jag var mer vågad när jag var yngre." Det kan man däremot ganska ofta höra 75åringar säga. Så jag fick en liten tanke. Kanske är det så att den mentala mänskligheten åldras långsamare än vad den fysiska mänskligheten i en människa åldras och att man som en person således är olika gammal, fast på en och samma gång. Kroppen kanske är 50 men sinnet bara 20.

Egentligen är det inte så viktigt. Åldern var viktig när man var 7.5 år gammal. Nu är det inte direkt någonting man bryr sig om. Det jag personligen bryr mig mest om med födelsedagar är att man helt plötsligt får en anledning att bjuda in alla polare och fira, ja fira vadå? Att man blivit äldre? Nej, egentligen vet jag inte vad man firar, men det spelar ju ingen roll för det är en sjukt bra ursäkt för att pimpla vin till klockan 5 på morgonen.
Så, känner jag mig annorlunda, nepp, inte ens lite.
Det kan ju förvisso hända att man får en uns mer respekt för att man är närmare 30 än 20. Men den sortens respekt är ju inte speciellt intressant. Så jag fortsätter som innan.

25.

Svenska Kommentera
Folk frågar alltid när man närmar sig en jämn födelsedag; "Hur känns det?" Va fan ska man svara på det? Det är inte som om jag gick från att vara 24 till 75. 25 känns inte annorlunda. Men på något vis konstruerar samhället en illusion av att det BÖR kännas annorlunda att fylla 25. Men det gör det ju inte. Jag är precis likadan som jag var förut, fast lite, lite äldre. Jag tvivlar dessutom på att det finns någon som skulle säga emot mig. Ålder känns som någonting som fysiskt sker med människan, men den mentala förändring är så hårfin att man själv knappast märker det. Jag har aldrig hört en 25åring säga "Jag var mer vågad när jag var yngre." Det kan man däremot ganska ofta höra 75åringar säga. Så jag fick en liten tanke. Kanske är det så att den mentala mänskligheten åldras långsamare än vad den fysiska mänskligheten i en människa åldras och att man som en person således är olika gammal, fast på en och samma gång. Kroppen kanske är 50 men sinnet bara 20.

Egentligen är det inte så viktigt. Åldern var viktig när man var 7.5 år gammal. Nu är det inte direkt någonting man bryr sig om. Det jag personligen bryr mig mest om med födelsedagar är att man helt plötsligt får en anledning att bjuda in alla polare och fira, ja fira vadå? Att man blivit äldre? Nej, egentligen vet jag inte vad man firar, men det spelar ju ingen roll för det är en sjukt bra ursäkt för att pimpla vin till klockan 5 på morgonen.
Så, känner jag mig annorlunda, nepp, inte ens lite.
Det kan ju förvisso hända att man får en uns mer respekt för att man är närmare 30 än 20. Men den sortens respekt är ju inte speciellt intressant. Så jag fortsätter som innan.
99% av världen befolkning har ingen aning om att jag sitter här.
De vet inte vad jag gör, eller hur jag mår, vad jag tycker om eller vad jag ogillar. de har ingen aning om hur jag ser ut och de bryr sig inte heller.
Det känns som om hela vår existens snurrar runt en axel, ett centrum, en mitt och för min del tycks den där kärnan blivit tydligare och tydligare med tiden. Den har också tycks dummare och dummare för varje centimeter som tagit bort mellan oss. På något vis tycker jag att den här kärnan tycks vara så enkel, vi vill bli sedda. Märkta. Vi vill mötas med beundransvärda bilckar, eller med avsky. Vilket tror jag spelar mindre roll, men vi vill märkas, synas. Vi vill att andra ska se oss. Det är väl därför våra kommunikationsforum bara blir större och större och når fler och fler människor. Twitter, facebook och bloggar kan ju faktiskt nå nästan hela världen. Och då tycks det mig lite underligt att tjejer i 17-18 årsåldern väljer att lägga ut bilder på sig själv i underkläder med putande läppar istället för att faktiskt göra något vettigt. Då går kanske uppmärksamhetens löpeld inte lika snabbt över världen förstås och det tycks vara det som är problemet. Ingen vill bli igenkänd för någonting bra idag. Eller vill och vill, det är inte nödvändigt. Om poängen är att bli igenkänd (enbart) då finns det snabbare sätt att åstadkomma det, via dokusåpor, krönikor i aftonbladet innehållande påhopp på kollegor, putmuns-bilder och idiotiska videor på bloggar. Jag är så okristligt jävla trött på kulturen idag. Den är fylld med idioti och alla rena klara tankar är som bortskövlade. Vi får inte lov att inte vilja synas på något sätt, för då har du inte en chans. Du kan visserligen göra helt tvärtom också, du kan avfärda alla tonårsbruds-bloggar och deras urblåsta videoinlägg, och helt enkelt totalvägra. Du kan vara rebellen som hatar, och som faktiskt vågar säga ifrån. Men problem blir det samma om än lite omvänt. Att vara rebell handlar om att stå emot och att högt säga vad du anser fel och sedan stå för det. Men det handlar väldigt lite om att protestera bara för uppmärksamhetens skull. Utan uppmärksamhet kan man inte revoltera visserligen, folk måste se. Men det är inte seendet som är huvudsaken. Det är vad du anser. Så är det inte idag. Idag uppmanas även motståndarna att skriva arga krönikor med personangrepp, de uppmuntras att vända kappan efter hur vinden blåser och bara haka på det som råkar på flest views den dagen i Aftonbladets kommentarfält. Vi kan kort sagt säga att jag är riktigt förbannad på alla mediahoror som dyker upp i var och varannan tidning och debattprogram och tycker en jävla massa saker om saker de inte har någon kunskap om alls. Jag är också trött på alla som tror att de ska få ett bra liv bara de är söta och syns. Det fungerar inte så er jävla miffon! Ni måste ju för helvete kämpa lite, tro på något! Ni har tappat passionen. Ni vet inte vad det innebär. Det borde vara kärnan i vårt samhälle. Passionen!!! Men det är ju inte så lätt att göra det till vår samhällskärna när ingen längre vet vad det är. Att jag är okänd för 99% av världsbefolkningen gör mig ingenting. Faktum är att det känns bra, väldigt bra. Det är som att verkligen, verkligen veta att det finns så jävla mycket kvar att uppleva.

Att synas.

Svenska Kommentera
99% av världen befolkning har ingen aning om att jag sitter här.
De vet inte vad jag gör, eller hur jag mår, vad jag tycker om eller vad jag ogillar. de har ingen aning om hur jag ser ut och de bryr sig inte heller.
Det känns som om hela vår existens snurrar runt en axel, ett centrum, en mitt och för min del tycks den där kärnan blivit tydligare och tydligare med tiden. Den har också tycks dummare och dummare för varje centimeter som tagit bort mellan oss. På något vis tycker jag att den här kärnan tycks vara så enkel, vi vill bli sedda. Märkta. Vi vill mötas med beundransvärda bilckar, eller med avsky. Vilket tror jag spelar mindre roll, men vi vill märkas, synas. Vi vill att andra ska se oss. Det är väl därför våra kommunikationsforum bara blir större och större och når fler och fler människor. Twitter, facebook och bloggar kan ju faktiskt nå nästan hela världen. Och då tycks det mig lite underligt att tjejer i 17-18 årsåldern väljer att lägga ut bilder på sig själv i underkläder med putande läppar istället för att faktiskt göra något vettigt. Då går kanske uppmärksamhetens löpeld inte lika snabbt över världen förstås och det tycks vara det som är problemet. Ingen vill bli igenkänd för någonting bra idag. Eller vill och vill, det är inte nödvändigt. Om poängen är att bli igenkänd (enbart) då finns det snabbare sätt att åstadkomma det, via dokusåpor, krönikor i aftonbladet innehållande påhopp på kollegor, putmuns-bilder och idiotiska videor på bloggar. Jag är så okristligt jävla trött på kulturen idag. Den är fylld med idioti och alla rena klara tankar är som bortskövlade. Vi får inte lov att inte vilja synas på något sätt, för då har du inte en chans. Du kan visserligen göra helt tvärtom också, du kan avfärda alla tonårsbruds-bloggar och deras urblåsta videoinlägg, och helt enkelt totalvägra. Du kan vara rebellen som hatar, och som faktiskt vågar säga ifrån. Men problem blir det samma om än lite omvänt. Att vara rebell handlar om att stå emot och att högt säga vad du anser fel och sedan stå för det. Men det handlar väldigt lite om att protestera bara för uppmärksamhetens skull. Utan uppmärksamhet kan man inte revoltera visserligen, folk måste se. Men det är inte seendet som är huvudsaken. Det är vad du anser. Så är det inte idag. Idag uppmanas även motståndarna att skriva arga krönikor med personangrepp, de uppmuntras att vända kappan efter hur vinden blåser och bara haka på det som råkar på flest views den dagen i Aftonbladets kommentarfält. Vi kan kort sagt säga att jag är riktigt förbannad på alla mediahoror som dyker upp i var och varannan tidning och debattprogram och tycker en jävla massa saker om saker de inte har någon kunskap om alls. Jag är också trött på alla som tror att de ska få ett bra liv bara de är söta och syns. Det fungerar inte så er jävla miffon! Ni måste ju för helvete kämpa lite, tro på något! Ni har tappat passionen. Ni vet inte vad det innebär. Det borde vara kärnan i vårt samhälle. Passionen!!! Men det är ju inte så lätt att göra det till vår samhällskärna när ingen längre vet vad det är. Att jag är okänd för 99% av världsbefolkningen gör mig ingenting. Faktum är att det känns bra, väldigt bra. Det är som att verkligen, verkligen veta att det finns så jävla mycket kvar att uppleva.

Insomnandet kan gå så fort. Livet kan vara långt men slutet så kort. Nästan som om det aldrig fanns där. Det kan vara bara som en svepande rörelse som ingen efteråt lade märke till. Det kan vara så kort, näst intill obefintligt. Nästan vackert. Eller inte nästan, bara vackert. Jag vet att det också kan vara fruktansvärt men det känns så skönt att veta att det inte måste vara det. Att universum inte bara rycker tag i oss och berövar oss på vår rikedom. Livet har sin tid, döden har sin och när livets timme slår ut och klockan slutar klämta då är livet inte längre en rikedom du berövas utan en rikedom du avstår för att vandra vidare mot något okänt, något nytt. Måhända har jag fel, men det tror jag inte, möjligheten finns men jag är likgiltig inför den.

Alltings slut.

Kommentera

Insomnandet kan gå så fort. Livet kan vara långt men slutet så kort. Nästan som om det aldrig fanns där. Det kan vara bara som en svepande rörelse som ingen efteråt lade märke till. Det kan vara så kort, näst intill obefintligt. Nästan vackert. Eller inte nästan, bara vackert. Jag vet att det också kan vara fruktansvärt men det känns så skönt att veta att det inte måste vara det. Att universum inte bara rycker tag i oss och berövar oss på vår rikedom. Livet har sin tid, döden har sin och när livets timme slår ut och klockan slutar klämta då är livet inte längre en rikedom du berövas utan en rikedom du avstår för att vandra vidare mot något okänt, något nytt. Måhända har jag fel, men det tror jag inte, möjligheten finns men jag är likgiltig inför den.