25.

Kommentera
Folk frågar alltid när man närmar sig en jämn födelsedag; "Hur känns det?" Va fan ska man svara på det? Det är inte som om jag gick från att vara 24 till 75. 25 känns inte annorlunda. Men på något vis konstruerar samhället en illusion av att det BÖR kännas annorlunda att fylla 25. Men det gör det ju inte. Jag är precis likadan som jag var förut, fast lite, lite äldre. Jag tvivlar dessutom på att det finns någon som skulle säga emot mig. Ålder känns som någonting som fysiskt sker med människan, men den mentala förändring är så hårfin att man själv knappast märker det. Jag har aldrig hört en 25åring säga "Jag var mer vågad när jag var yngre." Det kan man däremot ganska ofta höra 75åringar säga. Så jag fick en liten tanke. Kanske är det så att den mentala mänskligheten åldras långsamare än vad den fysiska mänskligheten i en människa åldras och att man som en person således är olika gammal, fast på en och samma gång. Kroppen kanske är 50 men sinnet bara 20.

Egentligen är det inte så viktigt. Åldern var viktig när man var 7.5 år gammal. Nu är det inte direkt någonting man bryr sig om. Det jag personligen bryr mig mest om med födelsedagar är att man helt plötsligt får en anledning att bjuda in alla polare och fira, ja fira vadå? Att man blivit äldre? Nej, egentligen vet jag inte vad man firar, men det spelar ju ingen roll för det är en sjukt bra ursäkt för att pimpla vin till klockan 5 på morgonen.
Så, känner jag mig annorlunda, nepp, inte ens lite.
Det kan ju förvisso hända att man får en uns mer respekt för att man är närmare 30 än 20. Men den sortens respekt är ju inte speciellt intressant. Så jag fortsätter som innan.