Here's the thing.
Om allt i hela världen bygger på motsatser så borde ju allt; precis ALLT som existerar. Ha en motsats.
Jag borde ha en motsats, människan som art borde ha en motsats.
Det är ju lätt på något sätt att tänka sig motsatspar, mörker-ljus, rund-platt, stor-liten.
Men vad säger dessa ord oss egentligen. Mörker och ljus är ju egentligen bara en fråga om perception. Ord som laddats med mening, men vad är det som står varandra till motsats egentligen? Ingenting. Solsystemet och världen ser ju exakt likdan ut, bara det att jorden råkar vara vänd på ett annat håll så att solen inte syns. Det är ju inte motsats, bara en axelrörelse.
Rund-platt. Egentligen är de ju inte motsatser. För någonting som är platt, kan ju fortfarande vara runt, inte klotformat, men rund. En platt cirkel.
Och stor-liten är bara konstigt att jämföra.
Om man skulle jämföra en blåval och en elefant; då skulle elefanten var liten och blåvalen stor.
Men om man istället jämför elefanten med en mus, då blir elefanten plötsligt stor.
Så egentligen kan man aldrig veta om någonting är litet eller stort förrän man ställer föremålet brevid ett annat föremål. Alltså existerar stor-liten enbart i förhållande till varandra.
Så om det nu är så att allt har åtminstone en motsats så borde människans och individens motsatser ligga i ens personliga egenskaper. Så att en människa liksom både kan vara lika och olik en annan människa på samma gång.
Part A + Part B =C. Oavsett om A och B är olika varandra finns det alltid någonting de båda har gemensamt med C. Och därav är de lika. Mer lika än olika.
Men frågan är om det verkligen funkar. Matematiskt funkar det garanterat inte.
Men i verkligheten, där allt inte är svart-vitt, oavsett motsatser.
Där allt är olika nyanser av grått?