Mr Producer skall sälla sig till skaran som äger vita mössor. Imorgon blir han en av oss.
Det är så konstigt att tänka tillbaka på studenten.
Mr Producer är dessutom 6 år yngre än jag och påminner mig om att det är lika längesedan jag fick ta på mig min egen vita mössa. 6 år. Det är ändå en himla lång tid. Men jag minns det så ohumant jävla tydligt. Jag minns allt, trots all champange. Jag minns euforin. Jag minns hur finalt allt kändes. Som att allt var slut. Det var förstås inte slut, inte ens i närheten, det fanns massor kvar; men det var ändå slutet. Slutet på en era, slutet på barndomen om man vill vara så klyschig. Det var ändå slutet på en annorlunda tid, där man inte riktigt behövde göra rätt hela tiden därför att folk runtomkring en liksom förväntade sig att man skulle göra fel och ställa till med jävelskap.
Sedan blev man vuxen, bara pang sådär.
Nu känns det mest som en svunnen tid, ja, till och med kanske påhittad. Nästan som att jag aldrig upplevde den där dagen på riktigt utan mer som om det var en mycket verklighetstrogen dröm.
Men det vet jag ju att det inte var, det var på riktigt och det var en av de bästa dagarna i mitt liv.
Den där dagen när man var helt, helt fri.
Och ingenting kunde komma åt en.
Ingenting.