Det finns så mycket i den här världen man kan tycka om. Men jag tycker mest om dig.
Bara för att du är fantastiskt. På alla sätt som finns.
Du är vacker, varm och beundrandsvärd.
Du är avslappnad och godhjärtad.
Du sprider glädje. Ingen kan undvika att le i din närvaro.
Du ger så mycket och tar så lite.
Sommar; hatten av för dig. Du har mig i ditt grepp.
Jag är förlorad i dig.

Kärleksförklaring.

Svenska Kommentera
Det finns så mycket i den här världen man kan tycka om. Men jag tycker mest om dig.
Bara för att du är fantastiskt. På alla sätt som finns.
Du är vacker, varm och beundrandsvärd.
Du är avslappnad och godhjärtad.
Du sprider glädje. Ingen kan undvika att le i din närvaro.
Du ger så mycket och tar så lite.
Sommar; hatten av för dig. Du har mig i ditt grepp.
Jag är förlorad i dig.
Även när produkten man har haft i huvudet under en lång, lång tid faktiskt börjar ta form så är det svårt att få ihop det pusslet man redan har i huvudet med det pusslet man har inne datorn.
Det känns lite som att min inre rörighet har rymt och tagit sig digital form.
Jag är ännu inte säker på om det är bra eller dåligt.

Rörigheten rymde.

Svenska Kommentera
Även när produkten man har haft i huvudet under en lång, lång tid faktiskt börjar ta form så är det svårt att få ihop det pusslet man redan har i huvudet med det pusslet man har inne datorn.
Det känns lite som att min inre rörighet har rymt och tagit sig digital form.
Jag är ännu inte säker på om det är bra eller dåligt.
Ibland slår det mig hur små vi är.
Man vet ju att det är så, men ibland slår det verkligen till, som ett ögonblicks insikt i ett helt liv av ovetskap.
I filmer, böcker, tidningar, tv och internet matas vi med rädsla.
Som om mainstreamfåran bestämmer vad vi ska vara rädda för.
Och ett ämne står trots allt över allt annat; döden.
Den får man inte tala om.
Den är tabubelagd.
När vi väl talar om döden handlar det mest om sorg, saknad, sjukdom och smärta.
Vi talar om döden på ett sätt som distansierar den ifrån oss, som att vi inte berörs av den förrän vår tid är inne.
Jag tycker att det är ett underligt förhållningssätt till något som förenar oss alla. Inte bara människor, utan allt som är vid liv.
Hur kan man vara så rädd för något man inte vet någonting om. Kanske är det så att det är just det som skrämmer, vetskapen att man aldrig kan veta.
Men vi talar om döden som någonting fruktansvärt, men det enda vi vet är att det är fruktansvärt för oss som är kvar vid liv.
Med tanke på vår västerländska syn på livet som ändligt är det kanske inte så underligt att vi ser på döden med skräck, men om man istället ser döden som en transformation blir det en helt annan sak.
Att dö är kanske egentligen bara att övergå till en annan form av liv. Så väljer åtminstone jag att se det.
Det kanske bara är önsketänkande, men min instinkt säger mig att livet inte tar slut. Aldrig någonsin.
Men det förändras och tar sig en annan skepnad.

Död och liv.

Svenska Kommentera
Ibland slår det mig hur små vi är.
Man vet ju att det är så, men ibland slår det verkligen till, som ett ögonblicks insikt i ett helt liv av ovetskap.
I filmer, böcker, tidningar, tv och internet matas vi med rädsla.
Som om mainstreamfåran bestämmer vad vi ska vara rädda för.
Och ett ämne står trots allt över allt annat; döden.
Den får man inte tala om.
Den är tabubelagd.
När vi väl talar om döden handlar det mest om sorg, saknad, sjukdom och smärta.
Vi talar om döden på ett sätt som distansierar den ifrån oss, som att vi inte berörs av den förrän vår tid är inne.
Jag tycker att det är ett underligt förhållningssätt till något som förenar oss alla. Inte bara människor, utan allt som är vid liv.
Hur kan man vara så rädd för något man inte vet någonting om. Kanske är det så att det är just det som skrämmer, vetskapen att man aldrig kan veta.
Men vi talar om döden som någonting fruktansvärt, men det enda vi vet är att det är fruktansvärt för oss som är kvar vid liv.
Med tanke på vår västerländska syn på livet som ändligt är det kanske inte så underligt att vi ser på döden med skräck, men om man istället ser döden som en transformation blir det en helt annan sak.
Att dö är kanske egentligen bara att övergå till en annan form av liv. Så väljer åtminstone jag att se det.
Det kanske bara är önsketänkande, men min instinkt säger mig att livet inte tar slut. Aldrig någonsin.
Men det förändras och tar sig en annan skepnad.