Det bor en ilska i mig som inte går att stävja. Den liksom finns där inne som det enda som driver mig framåt. Man skulle kanske kunna likna det vid en bil som gått lite för många mil, som hostar ett tag innan den startar bara för att sen dra iväg i ett stort jävla rökmoln när den väl går igång. Tillfället måste utnyttjas till fullo varje gång. Man vet ju inte när eller ens om den kommer starta igen.
Många säger att det är kärlek som driver dem framåt, jag önskar att jag också kunde vara en av dem. Som trivs med det. Men ilskan är min snuttefilt. Den enda känsla som jag vet kan bära mig genom vad fan som helst. Vad som händer när jag kommer ut på andra sidan är en helt annan sak, då kan jag gråta och skaka och skrika tills jag nästan är helt tom. Men jag tar mig över på den sidan, den rätta sidan och det enda sätt jag vet är att låta ilskan bära mig dit. Den enda känsla jag verkligen kan lita på i alla lägen. Den stora frågan är kanske vad som finns innanför; innanför ilskans alla lager och ridåer. Det börjar sakta krypa fram och ja, jag tänker låta det komma. Det är så enkelt att hålla fast vid sina snuttefiltar bara för trygghetens skull. Jag vet inte hur länge jag kommer behöva min, men tids nog släpper det och då vet jag inte vad som väntar.
Ilskan får mig att överleva, men det räcker inte. Att överleva är inte att leva. Det är inte samma sak oavsett hur mycket vi vill få det att verka så. Jag ser så många som bara går runt i någon sorts överlevnadsillusion och kallar det för liv utan att riktigt fatta hur fan det blev som det blev.
Överleva och leva.
Ett liv blir föresten inte tillintetgjort utan överlevnad heller. Så trots att de är så sammankopplade är de två också helt fristående. Man kan överleva utan att leva och leva utan att överleva.
Vi står på två olika sidor. Du lever, men du överlevde inte.
Många säger att det är kärlek som driver dem framåt, jag önskar att jag också kunde vara en av dem. Som trivs med det. Men ilskan är min snuttefilt. Den enda känsla som jag vet kan bära mig genom vad fan som helst. Vad som händer när jag kommer ut på andra sidan är en helt annan sak, då kan jag gråta och skaka och skrika tills jag nästan är helt tom. Men jag tar mig över på den sidan, den rätta sidan och det enda sätt jag vet är att låta ilskan bära mig dit. Den enda känsla jag verkligen kan lita på i alla lägen. Den stora frågan är kanske vad som finns innanför; innanför ilskans alla lager och ridåer. Det börjar sakta krypa fram och ja, jag tänker låta det komma. Det är så enkelt att hålla fast vid sina snuttefiltar bara för trygghetens skull. Jag vet inte hur länge jag kommer behöva min, men tids nog släpper det och då vet jag inte vad som väntar.
Ilskan får mig att överleva, men det räcker inte. Att överleva är inte att leva. Det är inte samma sak oavsett hur mycket vi vill få det att verka så. Jag ser så många som bara går runt i någon sorts överlevnadsillusion och kallar det för liv utan att riktigt fatta hur fan det blev som det blev.
Överleva och leva.
Ett liv blir föresten inte tillintetgjort utan överlevnad heller. Så trots att de är så sammankopplade är de två också helt fristående. Man kan överleva utan att leva och leva utan att överleva.
Vi står på två olika sidor. Du lever, men du överlevde inte.
Jag överlever för tillfället, men jag skulle inte kalla det att leva.
Men tids nog kommer det förändras, jag vet inte när, bara att.
Jag ska överleva min egen överlevnad på något skruvat sätt om så bara för att slippa ta till mig ord som "överlevare".
Jag vill inte vara någon jävla överlevare, jag vill bara vara vid liv.
Men tids nog kommer det förändras, jag vet inte när, bara att.
Jag ska överleva min egen överlevnad på något skruvat sätt om så bara för att slippa ta till mig ord som "överlevare".
Jag vill inte vara någon jävla överlevare, jag vill bara vara vid liv.