Orden räcker inte till men nätterna tar aldrig slut. Det behövs inget ljus när inget är värt att se och det behövs ingen tid när inget är värt att göra. Så kan inte någon bara släcka alla lampor och krossa alla klockor. Jag vill inte ha dem.

Ta bort.

Svenska Kommentera

Orden räcker inte till men nätterna tar aldrig slut. Det behövs inget ljus när inget är värt att se och det behövs ingen tid när inget är värt att göra. Så kan inte någon bara släcka alla lampor och krossa alla klockor. Jag vill inte ha dem.

Världen har gått sönder och den går aldrig mer att laga.

...

Svenska Kommentera

Världen har gått sönder och den går aldrig mer att laga.

Den levande sommaridyllen är nu påtagligare än någonsin. Människorna drar runt i något sorts vakum, ett välkomnande och välkommet vakum. För man längtar så förjordat efter den där omhuldande dekadensens hårda kram. Vi vill bli hållna, omfamnade och omhändertagna och människorna runt omkring mig tycks mer tillfreds. Tillfreds med tillvaron kanske, eller bara med sig själva. Oavsett finns där ett lugn, ett vaggande lugn som föder mig. När sommarsolen står lågt på himlen och jag vågar mig ut i världen så överskölj jag av detta lugn. Långsamma, djupa andetag är inte längre en utmaning som jag får tvinga mig själv att genomlida utan de där djupa, syrestinna, återupplivande andetagen blir självklara, ja kanske till och med ofrånkomliga. Jag lever mitt i allt det här och svärtan i tillvaron känns nära, men utan att vara påträngande.
Kanske är det just det, om sommaren lämnar människan svärtan därhän. Som att ge demonerna fingret för att sedan se dem stå och tjuvkika runt något hörn. Man vet att de är kvar, men man räds dem inte för de håller sig på avstånd åtminstone ett tag till.

Sommar

Svenska Kommentera
Den levande sommaridyllen är nu påtagligare än någonsin. Människorna drar runt i något sorts vakum, ett välkomnande och välkommet vakum. För man längtar så förjordat efter den där omhuldande dekadensens hårda kram. Vi vill bli hållna, omfamnade och omhändertagna och människorna runt omkring mig tycks mer tillfreds. Tillfreds med tillvaron kanske, eller bara med sig själva. Oavsett finns där ett lugn, ett vaggande lugn som föder mig. När sommarsolen står lågt på himlen och jag vågar mig ut i världen så överskölj jag av detta lugn. Långsamma, djupa andetag är inte längre en utmaning som jag får tvinga mig själv att genomlida utan de där djupa, syrestinna, återupplivande andetagen blir självklara, ja kanske till och med ofrånkomliga. Jag lever mitt i allt det här och svärtan i tillvaron känns nära, men utan att vara påträngande.
Kanske är det just det, om sommaren lämnar människan svärtan därhän. Som att ge demonerna fingret för att sedan se dem stå och tjuvkika runt något hörn. Man vet att de är kvar, men man räds dem inte för de håller sig på avstånd åtminstone ett tag till.