Rom byggdes inte på en dag.
Men varje dag byggdes en liten del av Rom.
Det är i de små striderna vi vinner det stora kriget.

Krigsföring.

Svenska Kommentera
Rom byggdes inte på en dag.
Men varje dag byggdes en liten del av Rom.
Det är i de små striderna vi vinner det stora kriget.
Många räds förändringar. Nya människor, platser eller sammanhang.
Men för mig har det aldrig varit så. Det är så lätt att vistas i en helt ny kontext, för där kan jag vara precis vem jag vill. Ingen vet någonting om varifrån jag kommer eller varthän jag är på väg.
Ingen vet någonting om min historia om jag inte väljer att dela med mig av den. Ingen vet vad som hänt eller vad som kan komma att ske.
Allt som är obekant är bekvämt för där finns inga referenspunkter varken för mig själv eller människor i min omgivning. Det finns ingenting att jämföra med. Jag kan bara vara.
Att bli bedömd och dömd är kanske det negativa, för när människan inte vet tenderar hon att spekulera eller helt krasst anta. Men det är så mycket bekvämare än lösdrivande kunskap. Folk får tro eller anta vad de vill så länge jag vet vad som är sant, men det är när människor vet sanningen som jag blir obekväm. När de vet vilka knappar de ska trycka på, eller när jag helt enkelt inte vet om jag kan lita på att min sanning stannar där jag aktivt placerat den. Kanske är det därför jag har så svårt för tillit.
Men när det sedan blir för mycket väller saker fram som vatten ur en sprucken damm och sprickorna blir större och större tills dammväggen bara är ett minne blott. Då flyr jag till ett nytt sammanhang.
Precis som nu, en ny plats med nya människor och ny kunskap som väntar på att jag ska absorbera den. Men kanske har jag lärt mig någonting av alla mina tidigare flyktförsök. Kanske, kanske kan jag stanna denna gång och lära mig uppskatta tryggheten i det välkända även om det aldrig kommer räcka helt och hållet. Kanske kan jag hitta en trygg bekvämlighet och samtidigt flänga runt. Kanske kan jag hitta en plats där jag på riktigt känner mig hemma.

Flykt

Svenska Kommentera
Många räds förändringar. Nya människor, platser eller sammanhang.
Men för mig har det aldrig varit så. Det är så lätt att vistas i en helt ny kontext, för där kan jag vara precis vem jag vill. Ingen vet någonting om varifrån jag kommer eller varthän jag är på väg.
Ingen vet någonting om min historia om jag inte väljer att dela med mig av den. Ingen vet vad som hänt eller vad som kan komma att ske.
Allt som är obekant är bekvämt för där finns inga referenspunkter varken för mig själv eller människor i min omgivning. Det finns ingenting att jämföra med. Jag kan bara vara.
Att bli bedömd och dömd är kanske det negativa, för när människan inte vet tenderar hon att spekulera eller helt krasst anta. Men det är så mycket bekvämare än lösdrivande kunskap. Folk får tro eller anta vad de vill så länge jag vet vad som är sant, men det är när människor vet sanningen som jag blir obekväm. När de vet vilka knappar de ska trycka på, eller när jag helt enkelt inte vet om jag kan lita på att min sanning stannar där jag aktivt placerat den. Kanske är det därför jag har så svårt för tillit.
Men när det sedan blir för mycket väller saker fram som vatten ur en sprucken damm och sprickorna blir större och större tills dammväggen bara är ett minne blott. Då flyr jag till ett nytt sammanhang.
Precis som nu, en ny plats med nya människor och ny kunskap som väntar på att jag ska absorbera den. Men kanske har jag lärt mig någonting av alla mina tidigare flyktförsök. Kanske, kanske kan jag stanna denna gång och lära mig uppskatta tryggheten i det välkända även om det aldrig kommer räcka helt och hållet. Kanske kan jag hitta en trygg bekvämlighet och samtidigt flänga runt. Kanske kan jag hitta en plats där jag på riktigt känner mig hemma.