Allt som är levande skall en dag förtvina, en dag ska det rossla till i ett sista andetag och livet är dött. Men den närhet som döden visat mig gör mig också ödmjuk inför den. Inför allt det lilla. Ingen orkar vistas i en oförsonlig oro, ingen orkar bry sig tillräckligt länge. Allting blir vardag till slut, allting, även den värst tänkbara verklighet. Det kanske är just det som gör skillnaden, människans möjlighet att anpassa sig, att vänja sig vid nästan vad som helst. Ingenting är främmande mer än den allra första gången. Efter det är allt rutin. Det känns hemskt att erkänna det. Nästan som om man borde viska, alternativt hålla käften helt och hållet. Men jag kan i alla fall tänka mig någonting ännu värre. Det precis omvända, om de bra sakerna blivit rutin, om kärlek, glädje och lycka hade blivit slentrianmässig vardag då hade jag blivit riktigt rädd. När det svarta i livet blir vardag blir varje liten pust av medvind ett mirakel men när de små framstegen blir vardag blir minsta snedsteg en katastrof. För att inte tala om de verkliga katastroferna.
Det som inte dödar, det härdar. Den verkliga frågan i allt det här är kanske hur man undviker att den där härdningsprocessen inte gör en likgiltig på kuppen. Jag tror inte att det är samma sak. Att känna och välkomna sorg blir någonting helt annat när sorgen inte längre berör, när den bara finns där utan att man tar fasta på den. Då blir man någonting annat, inte längre en människa av kött och blod, bara ett skal utan kärna. Det är det enda jag verkligen räds. Det enda som skrämmer mig mer än ytterligare sorg är den totala avsaknaden av den. Sorgen och glädjen som motsatser definierar varandra och utan den ena märks inte den andra. Utan sorgen, utan ångesten och utan olyckan är jag ingenting. Jag vill vara någonting, så jag skattar mig lycklig.

En känsla

Svenska Kommentera
Allt som är levande skall en dag förtvina, en dag ska det rossla till i ett sista andetag och livet är dött. Men den närhet som döden visat mig gör mig också ödmjuk inför den. Inför allt det lilla. Ingen orkar vistas i en oförsonlig oro, ingen orkar bry sig tillräckligt länge. Allting blir vardag till slut, allting, även den värst tänkbara verklighet. Det kanske är just det som gör skillnaden, människans möjlighet att anpassa sig, att vänja sig vid nästan vad som helst. Ingenting är främmande mer än den allra första gången. Efter det är allt rutin. Det känns hemskt att erkänna det. Nästan som om man borde viska, alternativt hålla käften helt och hållet. Men jag kan i alla fall tänka mig någonting ännu värre. Det precis omvända, om de bra sakerna blivit rutin, om kärlek, glädje och lycka hade blivit slentrianmässig vardag då hade jag blivit riktigt rädd. När det svarta i livet blir vardag blir varje liten pust av medvind ett mirakel men när de små framstegen blir vardag blir minsta snedsteg en katastrof. För att inte tala om de verkliga katastroferna.
Det som inte dödar, det härdar. Den verkliga frågan i allt det här är kanske hur man undviker att den där härdningsprocessen inte gör en likgiltig på kuppen. Jag tror inte att det är samma sak. Att känna och välkomna sorg blir någonting helt annat när sorgen inte längre berör, när den bara finns där utan att man tar fasta på den. Då blir man någonting annat, inte längre en människa av kött och blod, bara ett skal utan kärna. Det är det enda jag verkligen räds. Det enda som skrämmer mig mer än ytterligare sorg är den totala avsaknaden av den. Sorgen och glädjen som motsatser definierar varandra och utan den ena märks inte den andra. Utan sorgen, utan ångesten och utan olyckan är jag ingenting. Jag vill vara någonting, så jag skattar mig lycklig.