"Självständig eller oberoende
du väljer själv vilket du ser.
Men jag är ingen annan är just här
varken mindre eller mer.
Så gör mig inte till något omänskligt
för jag tar och jag ger och jag kommer aldrig sluta att skratta såhär högt, jag är stolt över den jag är"

Steget

Steget

Svenska Kommentera
"Självständig eller oberoende
du väljer själv vilket du ser.
Men jag är ingen annan är just här
varken mindre eller mer.
Så gör mig inte till något omänskligt
för jag tar och jag ger och jag kommer aldrig sluta att skratta såhär högt, jag är stolt över den jag är"

Steget
Det en förstår allra minst är oftast det som skrämmer en mest. Det är ett ganska klassiskt antagande. Det man inte kan se är skrämmande. Oftast är det så mörkrädda människor beskriver det. Rädslan över det man inte ser, det man inte väntar sig. Den instiktiva rädslan som inte sitter i hjärnan, utan mer i kroppen. Den bitande, kalla fasan som får oss att bara vilja springa för livet. Söka sig till det bekanta. Det man känner igen. Det som liknar. Det är så lätt att fastna i det bekväma för på något sätt är det nog det människan söker. Vi är flockdjur som bygger upp en familjär värld runt omkring oss och sedan kallar vi den trygghet. Men egentligen kanske den är mer som skygglappar. För när vi täcker våra vyer med bekanta ansikten, platser, förehavanden och fenomen. Skymmer vi oss själva och allt det där på andra sidan blir "det okända". Det vi räds, det vi undviker. Förståelsen minimaliseras och de som agerar på andra sidan, som för dem är bekant, gör samma sak. Vi separerar oss själva från varandra och gör oss till olika. Vi på vår sida är verklighet och de på andra sidan är fantasi. Navid Modiri sa i sitt sommarprat att allt är påhittat. Då kom jag att tänka på det, för att någonting ska kunna vara bekant måste ju någonting annat vara det motsatta. Men egentligen spelar det ju ingen roll eftersom allt som finns här i vår trygga sfär är påhittat av oss. Vi har hittat på ett system som vi anser fungera, men det fungerar för att vi är vana vid det, för att vi har hittat på det. "De där" på andra sidan har ju inte tillgång till samma sfär som vi eftersom de skapat sig en annan sfär, någon annanstans, så de har såklart hittat på andra system att kalla trygga. När vi gör någon till "den andre" har vi också redan bestämt oss för att inte uppleva någonting utanför vår egen trygga sfär. Kanske inte med flit, men av vana. Det är mycket lättare att säga nej än att säga ja. Det är mycket lättare att neka än att bjuda in. Det är mycket lättare att blunda än att titta. Vet du inte vad du kanske kan komma att lägga ögonen på kan du heller inte garantera dig själv att du inte kommer se någonting du absolut inte vill beskåda. Men om du väljer att blunda kommer du heller aldrig att se någonting bättre än det bekanta. Så det här med rötter, bosättning, trygghet och bekvämlighet kanske egentligen bara är människans alldeles egenhändigt byggda fängelse. Men murarna har vi täckt med fondtapeter, blommiga gardiner och platttv-apparater för att göra det hemtrevligt. För vem känner instinkten att rymma ur en fångenskap när en inte vet att en är inlåst?

Trygghet

Svenska Kommentera
Det en förstår allra minst är oftast det som skrämmer en mest. Det är ett ganska klassiskt antagande. Det man inte kan se är skrämmande. Oftast är det så mörkrädda människor beskriver det. Rädslan över det man inte ser, det man inte väntar sig. Den instiktiva rädslan som inte sitter i hjärnan, utan mer i kroppen. Den bitande, kalla fasan som får oss att bara vilja springa för livet. Söka sig till det bekanta. Det man känner igen. Det som liknar. Det är så lätt att fastna i det bekväma för på något sätt är det nog det människan söker. Vi är flockdjur som bygger upp en familjär värld runt omkring oss och sedan kallar vi den trygghet. Men egentligen kanske den är mer som skygglappar. För när vi täcker våra vyer med bekanta ansikten, platser, förehavanden och fenomen. Skymmer vi oss själva och allt det där på andra sidan blir "det okända". Det vi räds, det vi undviker. Förståelsen minimaliseras och de som agerar på andra sidan, som för dem är bekant, gör samma sak. Vi separerar oss själva från varandra och gör oss till olika. Vi på vår sida är verklighet och de på andra sidan är fantasi. Navid Modiri sa i sitt sommarprat att allt är påhittat. Då kom jag att tänka på det, för att någonting ska kunna vara bekant måste ju någonting annat vara det motsatta. Men egentligen spelar det ju ingen roll eftersom allt som finns här i vår trygga sfär är påhittat av oss. Vi har hittat på ett system som vi anser fungera, men det fungerar för att vi är vana vid det, för att vi har hittat på det. "De där" på andra sidan har ju inte tillgång till samma sfär som vi eftersom de skapat sig en annan sfär, någon annanstans, så de har såklart hittat på andra system att kalla trygga. När vi gör någon till "den andre" har vi också redan bestämt oss för att inte uppleva någonting utanför vår egen trygga sfär. Kanske inte med flit, men av vana. Det är mycket lättare att säga nej än att säga ja. Det är mycket lättare att neka än att bjuda in. Det är mycket lättare att blunda än att titta. Vet du inte vad du kanske kan komma att lägga ögonen på kan du heller inte garantera dig själv att du inte kommer se någonting du absolut inte vill beskåda. Men om du väljer att blunda kommer du heller aldrig att se någonting bättre än det bekanta. Så det här med rötter, bosättning, trygghet och bekvämlighet kanske egentligen bara är människans alldeles egenhändigt byggda fängelse. Men murarna har vi täckt med fondtapeter, blommiga gardiner och platttv-apparater för att göra det hemtrevligt. För vem känner instinkten att rymma ur en fångenskap när en inte vet att en är inlåst?
Spöken. De finns överallt. Runt omkring oss och inuti oss. Ibland talar vi om dem och ibland med dem. Ibland försöker vi förhandla med dem och ibland är det de som försöker förhandla med oss.

Oavsett man tror på de övernaturliga eller ej är man en lögnare om man säger sig inte tro på spöken.

För de finns. Men kanske ser inte alla människor dem i samma skepnad.

Om vi tar oss bort från tanken att ett spöke enbart är en avliden person som skulle vara på besök från en annan sida. Då kan vi nog lätt skriva under på att vi alla är hemsökta då och då.

En händelse långt tillbaka i tiden kanske hemsöker dig. Ett beslut du borde tagit men aldrig vågade ta kanske väcker dig i sömnen år efter år. Ett möte du missade att gå på, en kaka du inte orkade baka trots att du visste att du skulle få besök. Ett jobb du borde sökt men aldrig sökte för att du inte ansåg dig värdig. En helt färdig mening som formats intui ditt huvud men som du aldrig sa högt bara för att du i andetagets ögonblick började tveka och vips blev tvekan till en evighet.

Vi är alla hemsökta, men innebörden av det går förlorad bara av att använda ordet hemsökt. Där slutar många lyssna. Där slutar många tro. Där slutar allt du sagt innan, under och efter att betyda någonting av vikt. Helt plötsligt är du en paria. Icke-önskad. Borttagen ur det fattbara rummet.

Egentligen borde det vara lätt, på samma sätt som en blind kan leda en blind och faktiskt komma fram kan vi vilsna själar bara genom att samtala och lyssna, reda ut vad våra spöken vill och vad vi vill och sedan skapa någon sorts jämnvikt. Men om ingen orkar lyssna färdigt för att den talande inte talar som du skulle gjort blir tillvaron en evighetsmaskin utan varken hit- eller dit-gående. Den kommer aldrig starta på ett kick och blir aldrig någon makalös manick. Den kan bara bli en hög med skrot som ingen kommer lyfta på eller dra i och ingen kommer undra hur eller om den fungerar. Om vi inte använder oss av våra huvuden när vi möter varandra kan vi aldrig förstå vad någon annan känner vånda för och då står vi där själva med våra egna spöken som enda sällskap. Då skulle vem som helst känna sig galen. Men det är inte för att man är hemsökt, utan för att man tappat sitt sammanhang. 

Semantik.

Svenska Kommentera
Spöken. De finns överallt. Runt omkring oss och inuti oss. Ibland talar vi om dem och ibland med dem. Ibland försöker vi förhandla med dem och ibland är det de som försöker förhandla med oss.

Oavsett man tror på de övernaturliga eller ej är man en lögnare om man säger sig inte tro på spöken.

För de finns. Men kanske ser inte alla människor dem i samma skepnad.

Om vi tar oss bort från tanken att ett spöke enbart är en avliden person som skulle vara på besök från en annan sida. Då kan vi nog lätt skriva under på att vi alla är hemsökta då och då.

En händelse långt tillbaka i tiden kanske hemsöker dig. Ett beslut du borde tagit men aldrig vågade ta kanske väcker dig i sömnen år efter år. Ett möte du missade att gå på, en kaka du inte orkade baka trots att du visste att du skulle få besök. Ett jobb du borde sökt men aldrig sökte för att du inte ansåg dig värdig. En helt färdig mening som formats intui ditt huvud men som du aldrig sa högt bara för att du i andetagets ögonblick började tveka och vips blev tvekan till en evighet.

Vi är alla hemsökta, men innebörden av det går förlorad bara av att använda ordet hemsökt. Där slutar många lyssna. Där slutar många tro. Där slutar allt du sagt innan, under och efter att betyda någonting av vikt. Helt plötsligt är du en paria. Icke-önskad. Borttagen ur det fattbara rummet.

Egentligen borde det vara lätt, på samma sätt som en blind kan leda en blind och faktiskt komma fram kan vi vilsna själar bara genom att samtala och lyssna, reda ut vad våra spöken vill och vad vi vill och sedan skapa någon sorts jämnvikt. Men om ingen orkar lyssna färdigt för att den talande inte talar som du skulle gjort blir tillvaron en evighetsmaskin utan varken hit- eller dit-gående. Den kommer aldrig starta på ett kick och blir aldrig någon makalös manick. Den kan bara bli en hög med skrot som ingen kommer lyfta på eller dra i och ingen kommer undra hur eller om den fungerar. Om vi inte använder oss av våra huvuden när vi möter varandra kan vi aldrig förstå vad någon annan känner vånda för och då står vi där själva med våra egna spöken som enda sällskap. Då skulle vem som helst känna sig galen. Men det är inte för att man är hemsökt, utan för att man tappat sitt sammanhang.