Oavsett man tror på de övernaturliga eller ej är man en lögnare om man säger sig inte tro på spöken.
För de finns. Men kanske ser inte alla människor dem i samma skepnad.
Om vi tar oss bort från tanken att ett spöke enbart är en avliden person som skulle vara på besök från en annan sida. Då kan vi nog lätt skriva under på att vi alla är hemsökta då och då.
En händelse långt tillbaka i tiden kanske hemsöker dig. Ett beslut du borde tagit men aldrig vågade ta kanske väcker dig i sömnen år efter år. Ett möte du missade att gå på, en kaka du inte orkade baka trots att du visste att du skulle få besök. Ett jobb du borde sökt men aldrig sökte för att du inte ansåg dig värdig. En helt färdig mening som formats intui ditt huvud men som du aldrig sa högt bara för att du i andetagets ögonblick började tveka och vips blev tvekan till en evighet.
Vi är alla hemsökta, men innebörden av det går förlorad bara av att använda ordet hemsökt. Där slutar många lyssna. Där slutar många tro. Där slutar allt du sagt innan, under och efter att betyda någonting av vikt. Helt plötsligt är du en paria. Icke-önskad. Borttagen ur det fattbara rummet.
Egentligen borde det vara lätt, på samma sätt som en blind kan leda en blind och faktiskt komma fram kan vi vilsna själar bara genom att samtala och lyssna, reda ut vad våra spöken vill och vad vi vill och sedan skapa någon sorts jämnvikt. Men om ingen orkar lyssna färdigt för att den talande inte talar som du skulle gjort blir tillvaron en evighetsmaskin utan varken hit- eller dit-gående. Den kommer aldrig starta på ett kick och blir aldrig någon makalös manick. Den kan bara bli en hög med skrot som ingen kommer lyfta på eller dra i och ingen kommer undra hur eller om den fungerar. Om vi inte använder oss av våra huvuden när vi möter varandra kan vi aldrig förstå vad någon annan känner vånda för och då står vi där själva med våra egna spöken som enda sällskap. Då skulle vem som helst känna sig galen. Men det är inte för att man är hemsökt, utan för att man tappat sitt sammanhang.