Förväntningarna vi har inför livet är kanske det som skadar vår levnadsglädje mest. Vi måste vilja ha så fruktansvärt mycket. Vi krävs på vår vilja av utomstående. De som egentligen inte har någonting med oss att göra. De som påtvingar oss en samvaro, en gigantisk flock, när vi kanske hade trivts bättre med en mindre grupp människor som livskärna. Samhället, detta mytomspunna kluster av konventioner som liksom med påstådd kärlek kväver oss långsamt. Det må vara enbart en liten tanke bland många, men liten tanke är det onekligen. Har vår flock blivit för stor? När möjligheten till engagemang växer, krymper då själva engagemanget? Jag vet inte om jag ser det övriga världen ser, men det jag ser är en värld i gungning. Där ekonomin och politiken är instabil och oberäknelig. Beror det kanske på att vi fått upp det globala samhället i en sådan hiskelig fart att vi inte längre styr över vår egen skapelse. Är människans system henne övermäktig till slut? Jag ser människor som allt mer sällan söker kontakt med andra, jag ser brustna själar som släpar sig till jobbet mot sin vilja bara för att kunna hålla sig flytande. Jag ser spruckna hjärtan som badar svidande sprickor med alkohol och jag ser en missunnsamhet och en paranoia. Men jag anar också gnistorna hos folket, ibland glöder de starka ibland nästan slocknade. Men om hoppet finns och vi försöker hanka oss fram mot en bättre verklighet. En verklighet fortfarande belägen innanför systemets väggar, men där man oformat systemet och inte verkligheten. Där kan den lilla flocken kanske leva kvar åtminstone som ett alternativ. Jag är inte säker på att jag trivs i den där stora globala flocken, där man kan kontakta vem som helst i Kina men inte att vågar heja på grannen. Kanske är jag gammalmodig men det känns bara övermäktigt.