KommenteraPaniken och euforin håller varandra i handen. Det är som om jag måste ha det ena för att ha det andra. Att finna sig i det känns ändå rätt bra. Att landa i och vila i den där känslan av att jag ingenting kan göra för att bromsa. Jag kan bara hänga med. Hänga på och hänga i. Aldrig har jag varit frånvarande från mig själv så länge. Någonstans hade jag gömt mig. Jag vet inte var jag har varit men nu är jag tillbaka. Egentligen behövs det så lite för att vända, men det lilla är så stort när det väl sker. Efter all väntan blir det lilla enormt. Avgörande. Kalla det inte återuppståndelse, kalla det inte tillfrisknande, kalla det aldrig överlevnad. Kalla det ingenting, för det är så litet i världens ögon. Men i mina finns ingenting större.