Att hetsa i sig kaffe och sedan racertänka över livet är kanske inte världens bästa idé alla gånger. Men det är så jag gör. Jag kan inte få huvudet att lugna ner sig. Det är heller ingenting jag försöker mig på längre, den kampen gav jag upp för länge sedan.

Det går i 2000 knyck hela tiden och jag varken kan eller vill få det att sluta. Därför är jag så tacksam över de människor i mitt liv som fattar att jag är sådan och agerar därefter. Som alltid säger som det är, som alltid gör sitt bästa för att svara på mina ofta för ingående frågor. Frågor som allt som oftast inte har några svar eller som har tusentals.

Jag fattar att det inte är enkelt. Särskilt inte nu.
Men jag tackar er för att ni orkar. Tackar er för att ni låter mig vara så som jag är.
Tackar er för att ni inte till slut skriker rakt ut: ”Men herregud, jag vet inte!!!”
Fast jag vet att ni kanske vill.

För innerst inne vet jag ju att det är så. Det är jobbigt.

Men bara för att det är jobbigt är det inte omöjligt. Det är heller inte farligt.

Att må dåligt är i sig inte förenat med livsfara. Jag vet att jag stundom uttrycker mig väldigt mörkt och att många kanske blir oroliga på riktigt.
Men glöm inte följande:

Skrivandet är min terapi. Terapi för mig själv mest, men jag har också förstått att de få personer som läser också då och då drar nytta av mina formuleringar eller åtminstone blir lite lätt illamående.
Om ni känner obehag av att läsa mina texter, då har jag lyckats.
”Show don't tell” pratar en om inom journalistiken. Visa hur världen ser ut, berätta inte.

Tänker ni på det så tror jag ni känner samma sak när jag skriver glada texter (även om det inte sker så ofta) men då är det inte lika slående.

Att skriva en text som gör någon glad märks oftast inte eftersom glädjen är någonting som samhället gärna vill påskina är normaltillstånd, och det köper vi, såklart, för vem vill inte må bra jämt?

Men när en läser en text som får en att må riktigt dåligt så märker en av det. För så ska det inte vara.
Det har vi fått lära oss.

Jag vill egentligen bara påvisa att faran nog snarare ligger i att inte uttrycka sig.
Att aldrig skriva, prata eller sjunga ut oro och ångest skulle för mig vara förödande.

Jag skiter i hur folk i allmänhet blir av med sin tunga extralast. För mig är det via konst. Språket och musiken. Jag begär inte att någon ska förstå eller följa efter.
Det enda jag begär är att ni inte ska rädas mitt sätt att uttrycka mig, för däri ligger ingen fara. Mina monster och jag tampas med varandra titt som tätt och har gjort under hela mitt liv, men det kan jag hantera.
 
Faran ligger i den ångest som inte tar sig något uttryck.
Faran ligger i det mörker som ingen uppmärksammar.
Faran ligger hos de som inte har hittat någon kanal.
Så räds inte för min skull. Räds istället för den som är alldeles för tyst.

Under tystnaden vilar den verkliga faran

Svenska Kommentera
Att hetsa i sig kaffe och sedan racertänka över livet är kanske inte världens bästa idé alla gånger. Men det är så jag gör. Jag kan inte få huvudet att lugna ner sig. Det är heller ingenting jag försöker mig på längre, den kampen gav jag upp för länge sedan.

Det går i 2000 knyck hela tiden och jag varken kan eller vill få det att sluta. Därför är jag så tacksam över de människor i mitt liv som fattar att jag är sådan och agerar därefter. Som alltid säger som det är, som alltid gör sitt bästa för att svara på mina ofta för ingående frågor. Frågor som allt som oftast inte har några svar eller som har tusentals.

Jag fattar att det inte är enkelt. Särskilt inte nu.
Men jag tackar er för att ni orkar. Tackar er för att ni låter mig vara så som jag är.
Tackar er för att ni inte till slut skriker rakt ut: ”Men herregud, jag vet inte!!!”
Fast jag vet att ni kanske vill.

För innerst inne vet jag ju att det är så. Det är jobbigt.

Men bara för att det är jobbigt är det inte omöjligt. Det är heller inte farligt.

Att må dåligt är i sig inte förenat med livsfara. Jag vet att jag stundom uttrycker mig väldigt mörkt och att många kanske blir oroliga på riktigt.
Men glöm inte följande:

Skrivandet är min terapi. Terapi för mig själv mest, men jag har också förstått att de få personer som läser också då och då drar nytta av mina formuleringar eller åtminstone blir lite lätt illamående.
Om ni känner obehag av att läsa mina texter, då har jag lyckats.
”Show don't tell” pratar en om inom journalistiken. Visa hur världen ser ut, berätta inte.

Tänker ni på det så tror jag ni känner samma sak när jag skriver glada texter (även om det inte sker så ofta) men då är det inte lika slående.

Att skriva en text som gör någon glad märks oftast inte eftersom glädjen är någonting som samhället gärna vill påskina är normaltillstånd, och det köper vi, såklart, för vem vill inte må bra jämt?

Men när en läser en text som får en att må riktigt dåligt så märker en av det. För så ska det inte vara.
Det har vi fått lära oss.

Jag vill egentligen bara påvisa att faran nog snarare ligger i att inte uttrycka sig.
Att aldrig skriva, prata eller sjunga ut oro och ångest skulle för mig vara förödande.

Jag skiter i hur folk i allmänhet blir av med sin tunga extralast. För mig är det via konst. Språket och musiken. Jag begär inte att någon ska förstå eller följa efter.
Det enda jag begär är att ni inte ska rädas mitt sätt att uttrycka mig, för däri ligger ingen fara. Mina monster och jag tampas med varandra titt som tätt och har gjort under hela mitt liv, men det kan jag hantera.
 
Faran ligger i den ångest som inte tar sig något uttryck.
Faran ligger i det mörker som ingen uppmärksammar.
Faran ligger hos de som inte har hittat någon kanal.
Så räds inte för min skull. Räds istället för den som är alldeles för tyst.
Trött. Rastlös. Uppgiven. Håglös. Hopplös. Trasig.

Världen är full av adjektiv. Det finns så många att välja mellan. Men ändå hittar jag inget som säger någonting om mig. Jag hittar inga som kan förklara, som kan måla. Hittar inga som räcker eller passar.

Jag vet inte var jag ska börja eller sluta. Jag vet inte vad jag ska önska eller arbeta för.
Jag vet inte om jag ska ge mig eller kämpa. För jag vet inte vilket jag vill. Eller vilket jag kan.

Det finns inget motstycke. Finns inget annat att jämföra med. Finns ingenting som är klart nog. Ingenting som förklarar eller klarar upp.

Mestadels tänker jag att det är för andra jag ska förklara men jag vet att det bara är ett alibi. Den som egentligen vill ha förklaringen är jag. Bara jag.

Det är bara jag som jagar efter svar som aldrig kommer, efter lösningar som inte finns.
Jag söker meningar som inte säger någonting och jag söker lugnet som för evigt blåst bort.

Mer än något söker jag en frälsning, en frälsning som kan ta bort det onda, som bara kan sudda ut det här grå-svarta blurret som täcker mitt synfält.

Jag har alltid lutat mig mot min övertygelse. Mitt obevekliga hopp till att allt till slut blir som det är menat att vara.
Men min övertygelse är borta, mitt hopp är borta och jag är rädd att min tro har följt med.

Vem ska jag vara utan tro? Vem ska jag vara om jag inte kan vara jag? Vem ska jag vara när jag inte orkar vara i mitt eget skinn? När jag inte längre är säker på att allt kommer bli bra, eller att jag kommer fortsätta vara jag såsom jag känner mig själv.

När tvivlet letat sig in under huden.

Tvivel

Svenska Kommentera
Trött. Rastlös. Uppgiven. Håglös. Hopplös. Trasig.

Världen är full av adjektiv. Det finns så många att välja mellan. Men ändå hittar jag inget som säger någonting om mig. Jag hittar inga som kan förklara, som kan måla. Hittar inga som räcker eller passar.

Jag vet inte var jag ska börja eller sluta. Jag vet inte vad jag ska önska eller arbeta för.
Jag vet inte om jag ska ge mig eller kämpa. För jag vet inte vilket jag vill. Eller vilket jag kan.

Det finns inget motstycke. Finns inget annat att jämföra med. Finns ingenting som är klart nog. Ingenting som förklarar eller klarar upp.

Mestadels tänker jag att det är för andra jag ska förklara men jag vet att det bara är ett alibi. Den som egentligen vill ha förklaringen är jag. Bara jag.

Det är bara jag som jagar efter svar som aldrig kommer, efter lösningar som inte finns.
Jag söker meningar som inte säger någonting och jag söker lugnet som för evigt blåst bort.

Mer än något söker jag en frälsning, en frälsning som kan ta bort det onda, som bara kan sudda ut det här grå-svarta blurret som täcker mitt synfält.

Jag har alltid lutat mig mot min övertygelse. Mitt obevekliga hopp till att allt till slut blir som det är menat att vara.
Men min övertygelse är borta, mitt hopp är borta och jag är rädd att min tro har följt med.

Vem ska jag vara utan tro? Vem ska jag vara om jag inte kan vara jag? Vem ska jag vara när jag inte orkar vara i mitt eget skinn? När jag inte längre är säker på att allt kommer bli bra, eller att jag kommer fortsätta vara jag såsom jag känner mig själv.

När tvivlet letat sig in under huden.