Jag har aldrig gett några nyårslöften förutom ett enda; att aldrig lova någonting på förhand. För en vet faktiskt aldrig hur livet ter sig. Det kan vara en besvikelse, att höra att det löfte en så gärna vill ska ges åt en inte kan ges eftersom givaren inte kan lova någonting, även om det sägs av ärlighet och välvilja. Men för egen del har jag sedan jag lärde känna den, föredragit ovissheten framför känslan av svek. Det gör mindre ont att bli sårad med en gång. Det gör ondare när det får gro.
 
Det känns dock nu som att det är just ett nyårslöfte som formas i mina tankar. Ett löfte till mig själv om att aldrig någonsin igen förgås i självömkan. Att aldrig någonsin komma så nära den där vedervärdiga känslan av förakt; för världen, för andra men framförallt för mig själv. Världen känns fortfarande helt främmande för mig, även så folket i den.
 
Men faktum kvarstår. Jag lever, i världen, med alla andra. Jag är en av er inte någon annan. Det är svårt att se på sig själv med perspektiv när smärtan är så nära att du kan ta på den, hela tiden, närhelst du vill. Att leva så nära inpå sin egen kärna att du inte längre vet vad som är verklighet och vad som är skräckfantasi. För de skulle lika gärna kunna vara en och samma.
 
Men det gynnar inte mig. Det gynnar ingen. Att vara ett offer för sina egna omständigheter är inte en roll jag klär i. Jag blir alla gånger hellre en sådan som försakar sig själv för andra än att vara en sådan som tycker synd om bara mig. Så det är ett löfte; ett löfte jag är etthundra procent säker på att jag kommer att hålla. Jag säger inte att jag inte kan hamna där igen, i självömkan; men jag vet nu att jag inte är en person som bör vara kvar däri. För då upphör jag att vara jag.
 
Så egentligen är det väl ett ganska enkelt löfte att ge. Att lova sig själv att inte vara någonting en aldrig någonsin velat bli.

Nyårslöften

Svenska Kommentera
 
Jag har aldrig gett några nyårslöften förutom ett enda; att aldrig lova någonting på förhand. För en vet faktiskt aldrig hur livet ter sig. Det kan vara en besvikelse, att höra att det löfte en så gärna vill ska ges åt en inte kan ges eftersom givaren inte kan lova någonting, även om det sägs av ärlighet och välvilja. Men för egen del har jag sedan jag lärde känna den, föredragit ovissheten framför känslan av svek. Det gör mindre ont att bli sårad med en gång. Det gör ondare när det får gro.
 
Det känns dock nu som att det är just ett nyårslöfte som formas i mina tankar. Ett löfte till mig själv om att aldrig någonsin igen förgås i självömkan. Att aldrig någonsin komma så nära den där vedervärdiga känslan av förakt; för världen, för andra men framförallt för mig själv. Världen känns fortfarande helt främmande för mig, även så folket i den.
 
Men faktum kvarstår. Jag lever, i världen, med alla andra. Jag är en av er inte någon annan. Det är svårt att se på sig själv med perspektiv när smärtan är så nära att du kan ta på den, hela tiden, närhelst du vill. Att leva så nära inpå sin egen kärna att du inte längre vet vad som är verklighet och vad som är skräckfantasi. För de skulle lika gärna kunna vara en och samma.
 
Men det gynnar inte mig. Det gynnar ingen. Att vara ett offer för sina egna omständigheter är inte en roll jag klär i. Jag blir alla gånger hellre en sådan som försakar sig själv för andra än att vara en sådan som tycker synd om bara mig. Så det är ett löfte; ett löfte jag är etthundra procent säker på att jag kommer att hålla. Jag säger inte att jag inte kan hamna där igen, i självömkan; men jag vet nu att jag inte är en person som bör vara kvar däri. För då upphör jag att vara jag.
 
Så egentligen är det väl ett ganska enkelt löfte att ge. Att lova sig själv att inte vara någonting en aldrig någonsin velat bli.
 

Jag är den jag är, 

jag blir den jag blir

och jag skall utkämpa alla de strider som rättmätigt är mina.

Mina strider

Poesi Kommentera
 

Jag är den jag är, 

jag blir den jag blir

och jag skall utkämpa alla de strider som rättmätigt är mina.

Vårt största problem i dagens samhälle kan sammanfattas i en enkel klyscha. ”Mycket snack och lite verkstad.”

I denna retorikernas guldålder ser en så tydligt att fina ord väldigt sällan blir till verklighet. Det snackas hej vilt både yrkesmässigt och privat om allt som ska ordnas, åstadkommas och utvecklas till det bättre. Men det enda som sker är att avsaknaden av aktion leder till någon sorts Status Quo. Där alla rycker på axlarna vid varje katastrof med det trötta konstaterandet: ”Vad var det jag sa.”

Som kommunalarbetare och därtill vårdarbetare står det här mig upp i halsen. Det värsta av allt i det här sammanhanget tordes vara tystnadsplikten. Hur vi som kommunala vårdgivare beläggs med munkavel även då vi ser hur våra vårdtagares rättigheter ständigt kränks.

Sedan har vi en ledning som helt ärligt inte gör ett skit, förutom att räkna pengar, så till den grad att personalen inte längre orkar. Det är för tungrott, för jävla frustrerande och alldeles för ovärdigt. För detta års lidande fick vi anställda denna jul en äggklocka och ett mail med de ännu tröttare orden ”Vi ser framemot 2017.” No offence men det gör inte jag.

I privatlivet är det inte annorlunda, när ytterligare en människa lyckas slå sig in med sentimentet ”jag vet mer än du”; om mig, om världen, om allt tydligen. För jag själv måste ju vara fullständigt ovetande om min egen person efter 29 år av liv.

Jag ger upp för det här året.
Av en enda enkel anledning. Det finns viktigare saker.
Familj, kärlek och en fridfull jul om än inte en fröjdefull. Det finns bara så mycket en människa orkar med. Min gräns gick här.

Walking away from a fight you can't win

Svenska Kommentera

Vårt största problem i dagens samhälle kan sammanfattas i en enkel klyscha. ”Mycket snack och lite verkstad.”

I denna retorikernas guldålder ser en så tydligt att fina ord väldigt sällan blir till verklighet. Det snackas hej vilt både yrkesmässigt och privat om allt som ska ordnas, åstadkommas och utvecklas till det bättre. Men det enda som sker är att avsaknaden av aktion leder till någon sorts Status Quo. Där alla rycker på axlarna vid varje katastrof med det trötta konstaterandet: ”Vad var det jag sa.”

Som kommunalarbetare och därtill vårdarbetare står det här mig upp i halsen. Det värsta av allt i det här sammanhanget tordes vara tystnadsplikten. Hur vi som kommunala vårdgivare beläggs med munkavel även då vi ser hur våra vårdtagares rättigheter ständigt kränks.

Sedan har vi en ledning som helt ärligt inte gör ett skit, förutom att räkna pengar, så till den grad att personalen inte längre orkar. Det är för tungrott, för jävla frustrerande och alldeles för ovärdigt. För detta års lidande fick vi anställda denna jul en äggklocka och ett mail med de ännu tröttare orden ”Vi ser framemot 2017.” No offence men det gör inte jag.

I privatlivet är det inte annorlunda, när ytterligare en människa lyckas slå sig in med sentimentet ”jag vet mer än du”; om mig, om världen, om allt tydligen. För jag själv måste ju vara fullständigt ovetande om min egen person efter 29 år av liv.

Jag ger upp för det här året.
Av en enda enkel anledning. Det finns viktigare saker.
Familj, kärlek och en fridfull jul om än inte en fröjdefull. Det finns bara så mycket en människa orkar med. Min gräns gick här.