Jag har aldrig gett några nyårslöften förutom ett enda; att aldrig lova någonting på förhand. För en vet faktiskt aldrig hur livet ter sig. Det kan vara en besvikelse, att höra att det löfte en så gärna vill ska ges åt en inte kan ges eftersom givaren inte kan lova någonting, även om det sägs av ärlighet och välvilja. Men för egen del har jag sedan jag lärde känna den, föredragit ovissheten framför känslan av svek. Det gör mindre ont att bli sårad med en gång. Det gör ondare när det får gro.
 
Det känns dock nu som att det är just ett nyårslöfte som formas i mina tankar. Ett löfte till mig själv om att aldrig någonsin igen förgås i självömkan. Att aldrig någonsin komma så nära den där vedervärdiga känslan av förakt; för världen, för andra men framförallt för mig själv. Världen känns fortfarande helt främmande för mig, även så folket i den.
 
Men faktum kvarstår. Jag lever, i världen, med alla andra. Jag är en av er inte någon annan. Det är svårt att se på sig själv med perspektiv när smärtan är så nära att du kan ta på den, hela tiden, närhelst du vill. Att leva så nära inpå sin egen kärna att du inte längre vet vad som är verklighet och vad som är skräckfantasi. För de skulle lika gärna kunna vara en och samma.
 
Men det gynnar inte mig. Det gynnar ingen. Att vara ett offer för sina egna omständigheter är inte en roll jag klär i. Jag blir alla gånger hellre en sådan som försakar sig själv för andra än att vara en sådan som tycker synd om bara mig. Så det är ett löfte; ett löfte jag är etthundra procent säker på att jag kommer att hålla. Jag säger inte att jag inte kan hamna där igen, i självömkan; men jag vet nu att jag inte är en person som bör vara kvar däri. För då upphör jag att vara jag.
 
Så egentligen är det väl ett ganska enkelt löfte att ge. Att lova sig själv att inte vara någonting en aldrig någonsin velat bli.

Nyårslöften

Svenska Kommentera
 
Jag har aldrig gett några nyårslöften förutom ett enda; att aldrig lova någonting på förhand. För en vet faktiskt aldrig hur livet ter sig. Det kan vara en besvikelse, att höra att det löfte en så gärna vill ska ges åt en inte kan ges eftersom givaren inte kan lova någonting, även om det sägs av ärlighet och välvilja. Men för egen del har jag sedan jag lärde känna den, föredragit ovissheten framför känslan av svek. Det gör mindre ont att bli sårad med en gång. Det gör ondare när det får gro.
 
Det känns dock nu som att det är just ett nyårslöfte som formas i mina tankar. Ett löfte till mig själv om att aldrig någonsin igen förgås i självömkan. Att aldrig någonsin komma så nära den där vedervärdiga känslan av förakt; för världen, för andra men framförallt för mig själv. Världen känns fortfarande helt främmande för mig, även så folket i den.
 
Men faktum kvarstår. Jag lever, i världen, med alla andra. Jag är en av er inte någon annan. Det är svårt att se på sig själv med perspektiv när smärtan är så nära att du kan ta på den, hela tiden, närhelst du vill. Att leva så nära inpå sin egen kärna att du inte längre vet vad som är verklighet och vad som är skräckfantasi. För de skulle lika gärna kunna vara en och samma.
 
Men det gynnar inte mig. Det gynnar ingen. Att vara ett offer för sina egna omständigheter är inte en roll jag klär i. Jag blir alla gånger hellre en sådan som försakar sig själv för andra än att vara en sådan som tycker synd om bara mig. Så det är ett löfte; ett löfte jag är etthundra procent säker på att jag kommer att hålla. Jag säger inte att jag inte kan hamna där igen, i självömkan; men jag vet nu att jag inte är en person som bör vara kvar däri. För då upphör jag att vara jag.
 
Så egentligen är det väl ett ganska enkelt löfte att ge. Att lova sig själv att inte vara någonting en aldrig någonsin velat bli.