Snusförnuftigt

Åter står jag på vägen som leder till gravar, som leder mig bort emot sorg.
En väg jag väl känner ifrån de många dagar jag tvingats lämna min borg.
En oändlighet eller återvändsgränd, där vi någon gång alla får sällskap,
Men ni kommer dit som oigenkänd medan jag skakar hand med fanskap.

Där denna väg ska ta slut en gång, där känner jag alltför många
och i den barndomsvisa som växte upp till sång, växte tonerna sig alltför långa.
Det kan inte varit någons mening att du skulle gå, när vägen ännu inte krökt sig.
Gudarna lovade ju oss långt mer tid än så, men jorden blev den som förstört dig.

Mellan mörker och ljus finns en osynlig vägg, där i mitten har du och jag kamperat.
Vi ville leva på gränsen mellan societet och drägg, för att inte missa allt som livet levererat.
Kanske är gränsen en knivsegg ibland, du skar dig och blodet slutade aldrig rinna.
För någonstans på vägen tappade jag din hand, och jag såg dig i mörkret försvinna.

Jag önskar så högt, så hårt och så hett, att själva solen borde kunna smälta.
Jag vill och kräver att någon gör allt rätt, innan jordens berg börjar välta.
Jag försöker att minnas ett faderligt svar, ”det som inte dödar det härdar”.
Men i mig finns knappt något ohärdat kvar, ett betongblock från okända världar.

Jag räds mitt lugn, räds min kontroll. Jag skrämmer mig själv från vettet.
Ingenting borde längre spela någon roll, men jag har redan sörjt på det sättet.
Så vägen må gå dit helst den vill, jag har slutat ifrågasätta.
Det enda alternativet är ju att stå still och då kan jag lika gärna fortsätta.