Hundarna har det bra. Foto: Malin Holmberg
Den vita hud jag fick som bonus med mitt röda hår är efter en vecka på Koh Rong fortfarande i samma nyans av vitt som sanden här. Men det är knappast någonting att vara ledsen över. Inifrån min skuggiga standardplats på strandcafét Smile kan jag iaktta strandens besökare.
Västerlänningar från Europa och USA, australiensare och turistgrupper från Japan, Korea och Thailand. Här samlas alla på en och samma plats och olikheterna oss emellan är slående.
Turisterna från Asien är fullt påklädda: Jeans, polotröjor, joggingskor och en del har till och med yllemössor på sig. Många av dem badar även fullt påklädda och alla slåss om platserna i skuggan bredvid mig. Européerna, amerikanerna och australiensarna ligger och pressar i solen, kastar frisbee eller trixar med fotbollar. Nästan alla ute i det glödheta solgasset. Kvinnor och män ligger på oorganiserade rader på sina strandsjalar och handdukar. Jobbar på den perfekta brännan.
De boende på Koh Rong arbetar i hettan medan deras barn leker på stranden.
Hundvalpar springer runt och biter i varandras svansar till turisternas stora glädje. Även till min när en knappt tio veckor gammal valp med schäfferteckning i ansiktet kommer fram och leker med min vattenflaska och sedan börjar nafsa mig i fingrarna.
Lyckan är total och värmen bekommer mig knappt. Det är ett så litet pris att betala för att få må så här. Tempot även hos de som arbetar är lägre än hemma. Arbetsuppgifterna verkar färre, de anställda fler och det allmänna humöret högre.
En börjar lätt fundera när en befinner sig i en situation som denna. Varför överhuvudtaget bo i väst? Varför ska en jobba ihjäl livet för en taskig pension när en kan leva för dagen på ett ställe som det här. Varför överhuvudtaget försöka bygga upp ett liv när livet aldrig kan bli såsom det kan vara här? Att hetsen blir värre och värre för varje år i Sverige känner nog de flesta av oss igen, kraven på prestation och det eviga sökandet efter prestige. Kravet att vara lyckad snarare än lycklig.
Visst kan det tyckas både som lättja och naivitet att resonera på det sättet. Det finns en välfärd i Sverige som inte går att mäta sig med många andra länder, men den urholkas mer och mer trots att en betalar sin skatt som en lydig medborgare. Trots att en gör allt det där en förväntas av samhället ser jag ändå hur min förort och dess invånare inte lever på samma villkor som de i Linnéstaden. Om det är så Sverige är och ska förbli vet jag inte om jag vill vara med i klubben längre.
Men det kan också få mig att känna mig bortskämd som vill välja bort ett av de mest omhuldande länderna i världen. Men kanske är det för att jag helt enkelt inte vill bli omhuldad.
Jag vil inte bli omhändertagen. Jag vill ta hand om mig själv. Bestämma själv. Att någon annan ska bestämma vad jag får och inte får göra får mig att känna mig instängd och jag vet inte om gratis sjukvård och kommunal hemtjänst på ålderns höst är ett vettigt moterbjudande. Det är ju det Sverige erbjuder. Än så länge. År 2052 ska jag gå i pension, enligt dagens system det vill säga. Grejen är väl bara att när den dagen kommer finns antagligen inte en krona kvar av en eventuell pensionsförsäkring, om jag nu skulle skaffa mig en, vilket jag fortfarande inte gjort vid 28 års ålder.
Men det är lite som att spela kvitt eller dubbelt. Åt ena sidan skulle jag ha friheten i hela livet men den dagen jag blir sjuk kanske jag inte kan betala för min egen vård om jag inte har tur att bli stenrik på vägen (vilket inte är särskilt troligt). Å andra sidan kanske jag blir någon sorts kruttant som är frisk tills dagen då jag knall fall somnar in för att aldrig vakna mer och då har jag ju vunnit allt. Den andra vägen är den där jag stannar i Sverige, jobbar i resten av mitt liv och kanske får avnjuta välfärdens VIP-kort när jag blir gammal. Om det nu finns något sådant. Annars har jag förlorat allt.
Känner jag mig själv rätt är jag mer av en gambler när det gäller livet och prestationernas tvångströja tog jag av mig någonstans på vägen. Så egentligen är det nog bara min hjärna som kontemplerar över ett beslut mitt hjärta tagit för länge sedan.
Att lämna trygghet för lyckans skull
Svenska Kommentera Hundarna har det bra. Foto: Malin Holmberg
Den vita hud jag fick som bonus med mitt röda hår är efter en vecka på Koh Rong fortfarande i samma nyans av vitt som sanden här. Men det är knappast någonting att vara ledsen över. Inifrån min skuggiga standardplats på strandcafét Smile kan jag iaktta strandens besökare.
Västerlänningar från Europa och USA, australiensare och turistgrupper från Japan, Korea och Thailand. Här samlas alla på en och samma plats och olikheterna oss emellan är slående.
Turisterna från Asien är fullt påklädda: Jeans, polotröjor, joggingskor och en del har till och med yllemössor på sig. Många av dem badar även fullt påklädda och alla slåss om platserna i skuggan bredvid mig. Européerna, amerikanerna och australiensarna ligger och pressar i solen, kastar frisbee eller trixar med fotbollar. Nästan alla ute i det glödheta solgasset. Kvinnor och män ligger på oorganiserade rader på sina strandsjalar och handdukar. Jobbar på den perfekta brännan.
De boende på Koh Rong arbetar i hettan medan deras barn leker på stranden.
Hundvalpar springer runt och biter i varandras svansar till turisternas stora glädje. Även till min när en knappt tio veckor gammal valp med schäfferteckning i ansiktet kommer fram och leker med min vattenflaska och sedan börjar nafsa mig i fingrarna.
Lyckan är total och värmen bekommer mig knappt. Det är ett så litet pris att betala för att få må så här. Tempot även hos de som arbetar är lägre än hemma. Arbetsuppgifterna verkar färre, de anställda fler och det allmänna humöret högre.
En börjar lätt fundera när en befinner sig i en situation som denna. Varför överhuvudtaget bo i väst? Varför ska en jobba ihjäl livet för en taskig pension när en kan leva för dagen på ett ställe som det här. Varför överhuvudtaget försöka bygga upp ett liv när livet aldrig kan bli såsom det kan vara här? Att hetsen blir värre och värre för varje år i Sverige känner nog de flesta av oss igen, kraven på prestation och det eviga sökandet efter prestige. Kravet att vara lyckad snarare än lycklig.
Visst kan det tyckas både som lättja och naivitet att resonera på det sättet. Det finns en välfärd i Sverige som inte går att mäta sig med många andra länder, men den urholkas mer och mer trots att en betalar sin skatt som en lydig medborgare. Trots att en gör allt det där en förväntas av samhället ser jag ändå hur min förort och dess invånare inte lever på samma villkor som de i Linnéstaden. Om det är så Sverige är och ska förbli vet jag inte om jag vill vara med i klubben längre.
Men det kan också få mig att känna mig bortskämd som vill välja bort ett av de mest omhuldande länderna i världen. Men kanske är det för att jag helt enkelt inte vill bli omhuldad.
Jag vil inte bli omhändertagen. Jag vill ta hand om mig själv. Bestämma själv. Att någon annan ska bestämma vad jag får och inte får göra får mig att känna mig instängd och jag vet inte om gratis sjukvård och kommunal hemtjänst på ålderns höst är ett vettigt moterbjudande. Det är ju det Sverige erbjuder. Än så länge. År 2052 ska jag gå i pension, enligt dagens system det vill säga. Grejen är väl bara att när den dagen kommer finns antagligen inte en krona kvar av en eventuell pensionsförsäkring, om jag nu skulle skaffa mig en, vilket jag fortfarande inte gjort vid 28 års ålder.
Men det är lite som att spela kvitt eller dubbelt. Åt ena sidan skulle jag ha friheten i hela livet men den dagen jag blir sjuk kanske jag inte kan betala för min egen vård om jag inte har tur att bli stenrik på vägen (vilket inte är särskilt troligt). Å andra sidan kanske jag blir någon sorts kruttant som är frisk tills dagen då jag knall fall somnar in för att aldrig vakna mer och då har jag ju vunnit allt. Den andra vägen är den där jag stannar i Sverige, jobbar i resten av mitt liv och kanske får avnjuta välfärdens VIP-kort när jag blir gammal. Om det nu finns något sådant. Annars har jag förlorat allt.
Känner jag mig själv rätt är jag mer av en gambler när det gäller livet och prestationernas tvångströja tog jag av mig någonstans på vägen. Så egentligen är det nog bara min hjärna som kontemplerar över ett beslut mitt hjärta tagit för länge sedan.