Den svartaste dagen i juli. Den artonde dagen i juli. En dag som för evigt förknippas med saker som inte längre finns. Personer som inte längre lever. Minnen som inte längre är levande utan som små snuttar av gamla kultfilmer som då och då dyker upp likt illustrationer av ett liv som för längesedan dött.
En dag som likt en ruttnande fallfrukt på en gräsmatta liksom sprider stank över verkligheten trots att en inte riktigt märker att den finns där.
Tre år, mitt i livet, ändå så fulla av död. Så mycket död att livet liksom inte kunde komma i mellan.
Mellanrummet som kanske fanns där en gång suddades ut av fler och tätare katastrofer och nu ligger ett obehagligt lugn över allt som en gång stod i brand. Ett förrädiskt lugn av insikt. Av acceptans.
Men kanske mer än allt av skuld. Skulden en aldrig får bära. Skulden som tillhör ingen men som passar formen över mina axlar så väl. Så väl att den känns som gjuten efter min kropp.
När det livsuppehållande som inte gjorde någon nytta blivit till ett levnadssyfte spolas livsglädjen ut med själva döden. Och en inser att döden vunnit.
”Jag har redan länge gått vid din sida.”
Ett flåsande andetag i örat som inte längre sprider panik genom själen utan endast ett kort ögonblick av att sälla sig. Att räta in sig i ledet.
Att acceptera sin lott.
En dag som likt en ruttnande fallfrukt på en gräsmatta liksom sprider stank över verkligheten trots att en inte riktigt märker att den finns där.
Tre år, mitt i livet, ändå så fulla av död. Så mycket död att livet liksom inte kunde komma i mellan.
Mellanrummet som kanske fanns där en gång suddades ut av fler och tätare katastrofer och nu ligger ett obehagligt lugn över allt som en gång stod i brand. Ett förrädiskt lugn av insikt. Av acceptans.
Men kanske mer än allt av skuld. Skulden en aldrig får bära. Skulden som tillhör ingen men som passar formen över mina axlar så väl. Så väl att den känns som gjuten efter min kropp.
När det livsuppehållande som inte gjorde någon nytta blivit till ett levnadssyfte spolas livsglädjen ut med själva döden. Och en inser att döden vunnit.
”Jag har redan länge gått vid din sida.”
Ett flåsande andetag i örat som inte längre sprider panik genom själen utan endast ett kort ögonblick av att sälla sig. Att räta in sig i ledet.
Att acceptera sin lott.
Öppna ögon
Svenska KommenteraDen svartaste dagen i juli. Den artonde dagen i juli. En dag som för evigt förknippas med saker som inte längre finns. Personer som inte längre lever. Minnen som inte längre är levande utan som små snuttar av gamla kultfilmer som då och då dyker upp likt illustrationer av ett liv som för längesedan dött.
En dag som likt en ruttnande fallfrukt på en gräsmatta liksom sprider stank över verkligheten trots att en inte riktigt märker att den finns där.
Tre år, mitt i livet, ändå så fulla av död. Så mycket död att livet liksom inte kunde komma i mellan.
Mellanrummet som kanske fanns där en gång suddades ut av fler och tätare katastrofer och nu ligger ett obehagligt lugn över allt som en gång stod i brand. Ett förrädiskt lugn av insikt. Av acceptans.
Men kanske mer än allt av skuld. Skulden en aldrig får bära. Skulden som tillhör ingen men som passar formen över mina axlar så väl. Så väl att den känns som gjuten efter min kropp.
När det livsuppehållande som inte gjorde någon nytta blivit till ett levnadssyfte spolas livsglädjen ut med själva döden. Och en inser att döden vunnit.
”Jag har redan länge gått vid din sida.”
Ett flåsande andetag i örat som inte längre sprider panik genom själen utan endast ett kort ögonblick av att sälla sig. Att räta in sig i ledet.
Att acceptera sin lott.
En dag som likt en ruttnande fallfrukt på en gräsmatta liksom sprider stank över verkligheten trots att en inte riktigt märker att den finns där.
Tre år, mitt i livet, ändå så fulla av död. Så mycket död att livet liksom inte kunde komma i mellan.
Mellanrummet som kanske fanns där en gång suddades ut av fler och tätare katastrofer och nu ligger ett obehagligt lugn över allt som en gång stod i brand. Ett förrädiskt lugn av insikt. Av acceptans.
Men kanske mer än allt av skuld. Skulden en aldrig får bära. Skulden som tillhör ingen men som passar formen över mina axlar så väl. Så väl att den känns som gjuten efter min kropp.
När det livsuppehållande som inte gjorde någon nytta blivit till ett levnadssyfte spolas livsglädjen ut med själva döden. Och en inser att döden vunnit.
”Jag har redan länge gått vid din sida.”
Ett flåsande andetag i örat som inte längre sprider panik genom själen utan endast ett kort ögonblick av att sälla sig. Att räta in sig i ledet.
Att acceptera sin lott.