Idag, den 8 juni 2016 är det på dagen tio år sedan jag sprang ut som nybakad student från Hulebäcksgymnasiet i Mölnlycke.
Jag hade många saker då, som 18-åring som jag inte längre har. Taskigt självförtroende, 25 kilo mer i kroppsvikt, ett stort självhat som aldrig ville ge vika, en pappa och en lillasyster.
Samtidigt har jag en hel del saker idag som jag inte hade då. Erfarenheten av ett år i Indien, en universitetsexamen, ett sammanhang jag valt själv och en större kunskap om mig själv och vem jag är.
Det händer så mycket på tio år och om någon hade talat om för mig då vad som skulle hända hade jag kanske inte orkat.
Det är inte alltid lätt att uppskatta de där fina sakerna jag och livet gett mig under åren. Men ibland går det, en stund i alla fall.
Det jag tänker mest på är nog att tio år är en så kort tid i det stora hela och saker kan förändras på sätt en kanske oftare försöker glömma än komma ihåg.
Vad som helst kan hända när som helst, en del saker har vi kontroll över, andra inte. En del saker beror på misstag vi själva gör men som vi där och då kanske behöver göra för att komma vidare, för att bli de vi är menade att vara.
Någonstans inom mig finns någonting annat än bara bitterhet och det kanske är ett frö som såtts, ett frö som kanske en dag växer och blir riktig tacksamhet över att jag lyckats hålla mig vid liv, över allt det jag har kvar och allt nytt jag ska komma att åstadkomma.
Jag har förlorat och jag har vunnit, precis som alla andra och någonstans växer en känsla av att det inte alltid kommer vara såhär. Även om det är svårt att tro.
Om tio år till kommer jag mest troligt ha förlorat andra saker, och vunnit ytterligare andra. Det finns ingen mening i att försöka läsa framtiden, men kanske kan en rusta sig inför den genom att se bakåt.
Lära av det som har varit och bli ödmjuk inför det faktum att tiden är obönhörligt hård mot oss alla. Tiden diskriminerar ingen, vi är alla lika dödliga och det enda en kan göra är att lära sig är att sätta hårdare mot allt det hårda.
Jag hade många saker då, som 18-åring som jag inte längre har. Taskigt självförtroende, 25 kilo mer i kroppsvikt, ett stort självhat som aldrig ville ge vika, en pappa och en lillasyster.
Samtidigt har jag en hel del saker idag som jag inte hade då. Erfarenheten av ett år i Indien, en universitetsexamen, ett sammanhang jag valt själv och en större kunskap om mig själv och vem jag är.
Det händer så mycket på tio år och om någon hade talat om för mig då vad som skulle hända hade jag kanske inte orkat.
Det är inte alltid lätt att uppskatta de där fina sakerna jag och livet gett mig under åren. Men ibland går det, en stund i alla fall.
Det jag tänker mest på är nog att tio år är en så kort tid i det stora hela och saker kan förändras på sätt en kanske oftare försöker glömma än komma ihåg.
Vad som helst kan hända när som helst, en del saker har vi kontroll över, andra inte. En del saker beror på misstag vi själva gör men som vi där och då kanske behöver göra för att komma vidare, för att bli de vi är menade att vara.
Någonstans inom mig finns någonting annat än bara bitterhet och det kanske är ett frö som såtts, ett frö som kanske en dag växer och blir riktig tacksamhet över att jag lyckats hålla mig vid liv, över allt det jag har kvar och allt nytt jag ska komma att åstadkomma.
Jag har förlorat och jag har vunnit, precis som alla andra och någonstans växer en känsla av att det inte alltid kommer vara såhär. Även om det är svårt att tro.
Om tio år till kommer jag mest troligt ha förlorat andra saker, och vunnit ytterligare andra. Det finns ingen mening i att försöka läsa framtiden, men kanske kan en rusta sig inför den genom att se bakåt.
Lära av det som har varit och bli ödmjuk inför det faktum att tiden är obönhörligt hård mot oss alla. Tiden diskriminerar ingen, vi är alla lika dödliga och det enda en kan göra är att lära sig är att sätta hårdare mot allt det hårda.