En dag har jag bestämt mig. En vacker dag. Förnekelsen är så lätt att leva i. Men det är inget liv. Det är bara överlevnad. Försoning är svårare. Förlåtelse nästan omöjlig.
Idag fick jag frågan; Vad är det som stoppar dig?
Jag vet svaret. Men jag svarade att jag inte visste.
Fast det var lögn.
Det är jag som stoppar mig. Det är jag som oupphörligt agerar betonggris i mitt eget liv. Jag blockar vägen för mig själv så att jag inte kommer fram dit jag ska eller behöver gå omvägar för att komma i närheten. Det är jag som bromsar och backar.
Det är bara jag.
Det är obehagligt när en människa som egentligen inte känner en tycks se rakt igenom ens varelse som om en var gjord i plexiglas. Grejen med att det är så obehagligt är ju för att jag inte är ett plexiglas med verkligheten på andra sidan. Jag har ju ett innehåll. Ett innehåll som bara jag äger och när någon tycks se allt det där som jag jobbat så hårt för att gömma blir allt mitt arbete förgäves.
Men jag arbetar hela tiden med fel saker. Jag borde lägga all min energi på att göra någonting stort. Men hur gör en det när en knappt kommer framåt.
Så idag är ingen vacker dag, det blev en annan sorts dag. Men väl en dag då jag bestämde mig.
Jag tänker inte längre blockera min egen väg och det första jag måste göra för att kunna åstadkomma någonting är att acceptera hur min sanning ser ut. Alla har en sanning. Alla har en historia. Sanningen om min historia är att jag låtit min sorg skada andra människor.
Jag har alltid varit självdestruktiv men jag har inte tidigare låtit det gå ut över andra. Det är en ny väldigt osmickrande sida av mig själv som jag helst inte velat kännas vid. Förrän nu. Men det är så det är.
Jag har begått misstag som fått katastrofala konsekvenser för andra människor. För det finns inga sanktioner, förklaringar eller ursäkter. Det är ett faktum som inte är dynamiskt i förhållande till all död och alla svek jag själv utsatts för. Det funkar liksom inte så. "Öga för öga, tand för tand" är ett fullkomligt kontraproduktivt synsätt och jag är färdig med det. Ingen kan bära mitt kors förutom jag. Lika lite som jag kan bära någon annans.
Ingen annan kan försonas med mig och min historia åt mig. Det är bara jag som kan och bara jag som ska. Ingen annan har rätt till min försoning.
Det kommer vara en lång väg, en väg som jag dessutom tvingas vandra i fullkomligt mörker. Men det är lugnt, jag klarar mig. Nu vet jag åtminstone åt vilket håll jag ska sikta.
Idag fick jag frågan; Vad är det som stoppar dig?
Jag vet svaret. Men jag svarade att jag inte visste.
Fast det var lögn.
Det är jag som stoppar mig. Det är jag som oupphörligt agerar betonggris i mitt eget liv. Jag blockar vägen för mig själv så att jag inte kommer fram dit jag ska eller behöver gå omvägar för att komma i närheten. Det är jag som bromsar och backar.
Det är bara jag.
Det är obehagligt när en människa som egentligen inte känner en tycks se rakt igenom ens varelse som om en var gjord i plexiglas. Grejen med att det är så obehagligt är ju för att jag inte är ett plexiglas med verkligheten på andra sidan. Jag har ju ett innehåll. Ett innehåll som bara jag äger och när någon tycks se allt det där som jag jobbat så hårt för att gömma blir allt mitt arbete förgäves.
Men jag arbetar hela tiden med fel saker. Jag borde lägga all min energi på att göra någonting stort. Men hur gör en det när en knappt kommer framåt.
Så idag är ingen vacker dag, det blev en annan sorts dag. Men väl en dag då jag bestämde mig.
Jag tänker inte längre blockera min egen väg och det första jag måste göra för att kunna åstadkomma någonting är att acceptera hur min sanning ser ut. Alla har en sanning. Alla har en historia. Sanningen om min historia är att jag låtit min sorg skada andra människor.
Jag har alltid varit självdestruktiv men jag har inte tidigare låtit det gå ut över andra. Det är en ny väldigt osmickrande sida av mig själv som jag helst inte velat kännas vid. Förrän nu. Men det är så det är.
Jag har begått misstag som fått katastrofala konsekvenser för andra människor. För det finns inga sanktioner, förklaringar eller ursäkter. Det är ett faktum som inte är dynamiskt i förhållande till all död och alla svek jag själv utsatts för. Det funkar liksom inte så. "Öga för öga, tand för tand" är ett fullkomligt kontraproduktivt synsätt och jag är färdig med det. Ingen kan bära mitt kors förutom jag. Lika lite som jag kan bära någon annans.
Ingen annan kan försonas med mig och min historia åt mig. Det är bara jag som kan och bara jag som ska. Ingen annan har rätt till min försoning.
Det kommer vara en lång väg, en väg som jag dessutom tvingas vandra i fullkomligt mörker. Men det är lugnt, jag klarar mig. Nu vet jag åtminstone åt vilket håll jag ska sikta.
Road to redemption
Svenska KommenteraEn dag har jag bestämt mig. En vacker dag. Förnekelsen är så lätt att leva i. Men det är inget liv. Det är bara överlevnad. Försoning är svårare. Förlåtelse nästan omöjlig.
Idag fick jag frågan; Vad är det som stoppar dig?
Jag vet svaret. Men jag svarade att jag inte visste.
Fast det var lögn.
Det är jag som stoppar mig. Det är jag som oupphörligt agerar betonggris i mitt eget liv. Jag blockar vägen för mig själv så att jag inte kommer fram dit jag ska eller behöver gå omvägar för att komma i närheten. Det är jag som bromsar och backar.
Det är bara jag.
Det är obehagligt när en människa som egentligen inte känner en tycks se rakt igenom ens varelse som om en var gjord i plexiglas. Grejen med att det är så obehagligt är ju för att jag inte är ett plexiglas med verkligheten på andra sidan. Jag har ju ett innehåll. Ett innehåll som bara jag äger och när någon tycks se allt det där som jag jobbat så hårt för att gömma blir allt mitt arbete förgäves.
Men jag arbetar hela tiden med fel saker. Jag borde lägga all min energi på att göra någonting stort. Men hur gör en det när en knappt kommer framåt.
Så idag är ingen vacker dag, det blev en annan sorts dag. Men väl en dag då jag bestämde mig.
Jag tänker inte längre blockera min egen väg och det första jag måste göra för att kunna åstadkomma någonting är att acceptera hur min sanning ser ut. Alla har en sanning. Alla har en historia. Sanningen om min historia är att jag låtit min sorg skada andra människor.
Jag har alltid varit självdestruktiv men jag har inte tidigare låtit det gå ut över andra. Det är en ny väldigt osmickrande sida av mig själv som jag helst inte velat kännas vid. Förrän nu. Men det är så det är.
Jag har begått misstag som fått katastrofala konsekvenser för andra människor. För det finns inga sanktioner, förklaringar eller ursäkter. Det är ett faktum som inte är dynamiskt i förhållande till all död och alla svek jag själv utsatts för. Det funkar liksom inte så. "Öga för öga, tand för tand" är ett fullkomligt kontraproduktivt synsätt och jag är färdig med det. Ingen kan bära mitt kors förutom jag. Lika lite som jag kan bära någon annans.
Ingen annan kan försonas med mig och min historia åt mig. Det är bara jag som kan och bara jag som ska. Ingen annan har rätt till min försoning.
Det kommer vara en lång väg, en väg som jag dessutom tvingas vandra i fullkomligt mörker. Men det är lugnt, jag klarar mig. Nu vet jag åtminstone åt vilket håll jag ska sikta.
Idag fick jag frågan; Vad är det som stoppar dig?
Jag vet svaret. Men jag svarade att jag inte visste.
Fast det var lögn.
Det är jag som stoppar mig. Det är jag som oupphörligt agerar betonggris i mitt eget liv. Jag blockar vägen för mig själv så att jag inte kommer fram dit jag ska eller behöver gå omvägar för att komma i närheten. Det är jag som bromsar och backar.
Det är bara jag.
Det är obehagligt när en människa som egentligen inte känner en tycks se rakt igenom ens varelse som om en var gjord i plexiglas. Grejen med att det är så obehagligt är ju för att jag inte är ett plexiglas med verkligheten på andra sidan. Jag har ju ett innehåll. Ett innehåll som bara jag äger och när någon tycks se allt det där som jag jobbat så hårt för att gömma blir allt mitt arbete förgäves.
Men jag arbetar hela tiden med fel saker. Jag borde lägga all min energi på att göra någonting stort. Men hur gör en det när en knappt kommer framåt.
Så idag är ingen vacker dag, det blev en annan sorts dag. Men väl en dag då jag bestämde mig.
Jag tänker inte längre blockera min egen väg och det första jag måste göra för att kunna åstadkomma någonting är att acceptera hur min sanning ser ut. Alla har en sanning. Alla har en historia. Sanningen om min historia är att jag låtit min sorg skada andra människor.
Jag har alltid varit självdestruktiv men jag har inte tidigare låtit det gå ut över andra. Det är en ny väldigt osmickrande sida av mig själv som jag helst inte velat kännas vid. Förrän nu. Men det är så det är.
Jag har begått misstag som fått katastrofala konsekvenser för andra människor. För det finns inga sanktioner, förklaringar eller ursäkter. Det är ett faktum som inte är dynamiskt i förhållande till all död och alla svek jag själv utsatts för. Det funkar liksom inte så. "Öga för öga, tand för tand" är ett fullkomligt kontraproduktivt synsätt och jag är färdig med det. Ingen kan bära mitt kors förutom jag. Lika lite som jag kan bära någon annans.
Ingen annan kan försonas med mig och min historia åt mig. Det är bara jag som kan och bara jag som ska. Ingen annan har rätt till min försoning.
Det kommer vara en lång väg, en väg som jag dessutom tvingas vandra i fullkomligt mörker. Men det är lugnt, jag klarar mig. Nu vet jag åtminstone åt vilket håll jag ska sikta.