Fyra år ska inte kännas så här långa. Fyra år är liksom inte en livstid. Fyra år är ju bara som högstadiet. Ändå är de senaste fyra åren utan dig just en livstid. Fyra år blev som ett staket rakt igenom mitt liv och det skulle komma att markera skillnaden mellan då och nu. Det hade varit så jävla lätt och skriva att jag saknar dig varje dag och att livet inte är detsamma utan dig och att jag liksom bara får lära mig att älska livet även om du inte kan delta. Men det tänker jag inte göra.

Alltså; det är ju inte så att jag inte saknar dig, för det gör jag såklart. Det tror jag det flesta förstår. Men för en utomstående är det nog svårt att förstå hur det där staketet funkar. Det har verkligen byggts upp ett innan och ett efter. När jag ser gamla bilder. Bilder från när Mamma fyllde 50 till exempel. Shit, det är verkligen en annan familj, andra personer. Ett annat jag. När vi fyra gick över bron mitt i natten där uppe i snön i Härjedalen. När vi hade druckit de där havtornsdrinkarna du vet. Du och mamma, jag och Johanna. En intakt familj med sina problem, visst, men en fortfarande intakt familj.
Att du bara skulle dö sådär knall fall var det ingen som hade skrivit under på.

Minns du somrarna på Öland när jag och Johanna var små? Minns du när vi åkte på road trip alla fyra och det blåste sådär hysteriskt. Vi hade varit på Ölands djurpark dagen innan tror jag, för på bilderna håller jag i alla fall den där nallen med gula byxor som jag tror jag vann på något spel. Kommer du ihåg det? Du försökte fota oss när vi satt på kanonerna utanför fyren Långe Jan men vi bröt ihop i skratt eftersom vi bara hade massa hår i ansiktet hela tiden. Den tiden är ju borta. Men bilderna finns kvar någonstans. Minnena finns kvar.

Jag minns lukten av Öland. Det där karga men ändå gröna landskapet, bräckt vatten och kor. De där konstiga runda växtbollarna med taggar på som om en trampade på dem satte sig fast i huden. Jag minns doften av dagg när jag sov på en tältsäng i förtältet för att jag tyckte att det var för varmt i husvagnen. Jag minns era röster långt in och ut i natten när ni satt och drack vin och trodde vi somnat för längesedan. Jag minns låtarna ni spelade. Sensuella Isabella, Den jeg elskar, Nya perspektiv osv.
 
 Familjebild, sommaren 1988.

Jag minns hur du avbröt. Ständigt. Som många vita män. Jag minns att jag kunde prata högre och högre tills du till slut tystnade. Jag minns att du brukade få både ett ogillande och ett gillande ansiktsuttryck samtidigt. Samma uttryck som du sedan fick när jag började läsa religionsvetenskap på universitetet och kom hem och hade långa anföranden om heliga texters likheter och ekumeniska koncilier. Först vet jag att du tyckte att det var ett konstigt ämne men ju mer jag pratade desto mer intresserad blev du. Till slut bad du att få låna min kursböcker. Fast jag vet att du aldrig läste dem. Du sa att du önskade att du fått min klisterhjärna och inte din i teflon. Det är inte så längesedan. Men det är ett annat liv.

När Johanna sedan dog var jag glad att du gått före. Jag vet att jag sa till mamma i ett cyniskt ögonblick att jag var glad att du hade dött först, annars hade vi haft två självmord i familjen. Så här i efterhand vet jag inte om det är sant. För sådant kan ingen veta. Men tanken slår mig ibland fortfarande. Män som du, ni ska alltid vara så jävla hårda. Män som fötts in i de gamla idealen. Att män inte ska gråta, vara överhuvuden i sina familjer, kunna sätta ihop en förgasare till en bil och lukta diesel. Att ni aldrig själva ifrågasatte det. Att du inte när jobbet slutade vara roligt och du började tvivla på dig själv funderade på om det kanske kunde vara så att ditt jobb varken gjorde dig mer eller mindre värd. Att din oro inför din kropps hälsa (för jag såg att den fanns) aldrig någonsin kunde ta sig uttryck i ord. Att du krampaktigt höll fast om det gamla och stolt och blint bar vidare på fanan som generationer av män innan dig burit ”Det är inget krut i gubben längre”, som farfar alltid sa. Som om det skulle vara något existensberättigande. Att alltid ha krut i sig.
 
Familjebild, Kreta 2012
 
Även om du gick från jordelivet av helt andra skäl hade jag velat att du hunnit få reda på att två tredjedelar av alla suicid begås av män, och att det säger någonting om den utstakade vägen för män. Att det skulle ta dig över 50 år av liv att fatta vad ångest var och att du faktiskt också drabbats av det. Vi hann aldrig prata om det. Jag hann aldrig ta med dig in i min värld av könsrollsanalys. Jag hann aldrig utbilda dig i det faktum att du bar med dig en skuld som aldrig var din att bära. Att normen att vara den där machomannen faktiskt är farlig eftersom just den mannen inte ska be om hjälp. Kanske var det också det som gjorde att du inte sökte vård i tid. Du sa en gång till mamma att om du skulle vara tvungen att sluta äta rött kött och dricka whiskey så kunde du lika gärna dö. Jag vet att du inte menade det helt och hållet. Men det är väl ett ganska machomanligt sätt att tänka. Tycker du inte det? Får jag inte som jag vill, kan det lika gärna vara.
 
Att du av alla människor som var så jävla intelligent ändå i ett helt liv kunde ge dig så fullständigt till din yrkesroll att det tillsammans med i övrigt halvkasst leverne faktiskt hade ihjäl dig. Som kvinna vänder jag mig inte jätteofta till män när jag skriver om könsroller. Det är liksom inte min kamp att föra. Men jag kan inte hjälpa att jag är lite bitter. För våra könsrollsideal gynnar inte någon. Inte heller män som står högst upp i hierarkin. Jag hade velat snacka med dig om det här. Talat om för dig att du inte hade behövt vara så jävla manlig, stark och arbetsför hela tiden. Att din manhaftiga bransch levde kvar som en relik från en gammal värld. Att den helt enkelt gjorde fel som fortsatta ställa krav på er att ge er helt och hållet åt jobbet. Ett gammalt system som alltid byggt på att det fanns en kvinna därhemma som tar hand om allt annat. Ändå var du helt oersättlig på ditt jobb. En kan inte som företag idag bygga upp en verksamhet som är så sårbar att en person kan få hela maskineriet att stanna. Ändå görs det hela tiden. Det var inte ditt fel. Du som så många andra blev lärda att det var det som krävdes och du älskade ditt jobb. Det är sådant här jag idag ägnar mycket av min tid åt att fundera på och att krossa. Jag önskar att du hade fått se mig göra det. Utbilda dig med hjälp av internet som du älskade att förkovra dig i. Du hade kanske till och med lagt ner den gamla fanan och lyft upp en ny. Inte fan vet jag. Kanske hade du mest varit irriterad på mitt tjat. Men jag antar att det är det som sker i tid. Med tiden. Förändringar som ingen människa kan föreställa sig. Men jag tror faktiskt att du hade fattat. Det hade tagit tid. Men du hade fattat.

Är det något jag ärvt av dig så är det nog ett behov av att vara behövd och att göra bra ifrån sig. Att prestera för min omvärld så att andra ser att jag uppfyller min potential. Men det är ju ett idiotiskt sätt att tänka på, pappa. Att vara efterklok är enkelt, att förändra är svårt. Men jag tror faktiskt jag har ändrat på det. Jag är ju förvisso inte någon man, men länge, väldigt länge ville jag verkligen bära vidare den där fanan av prestation. För att visa dig att jag verkligen var lika bra som du. Någon du kunde vara stolt över. Men jag valde att inte göra det pappa. Jag rev istället ner den där fanan, satte eld på den och såg den brinna som gräset vi luntade på Mösten varje vår. Det är mitt sätt att hämnas dig, att vägra gå samma väg som du. Jag hoppas du är okej med det. Men det tror jag faktiskt. 
 
 Familjebild 1989

Pappa

Svenska Kommentera
 
Fyra år ska inte kännas så här långa. Fyra år är liksom inte en livstid. Fyra år är ju bara som högstadiet. Ändå är de senaste fyra åren utan dig just en livstid. Fyra år blev som ett staket rakt igenom mitt liv och det skulle komma att markera skillnaden mellan då och nu. Det hade varit så jävla lätt och skriva att jag saknar dig varje dag och att livet inte är detsamma utan dig och att jag liksom bara får lära mig att älska livet även om du inte kan delta. Men det tänker jag inte göra.

Alltså; det är ju inte så att jag inte saknar dig, för det gör jag såklart. Det tror jag det flesta förstår. Men för en utomstående är det nog svårt att förstå hur det där staketet funkar. Det har verkligen byggts upp ett innan och ett efter. När jag ser gamla bilder. Bilder från när Mamma fyllde 50 till exempel. Shit, det är verkligen en annan familj, andra personer. Ett annat jag. När vi fyra gick över bron mitt i natten där uppe i snön i Härjedalen. När vi hade druckit de där havtornsdrinkarna du vet. Du och mamma, jag och Johanna. En intakt familj med sina problem, visst, men en fortfarande intakt familj.
Att du bara skulle dö sådär knall fall var det ingen som hade skrivit under på.

Minns du somrarna på Öland när jag och Johanna var små? Minns du när vi åkte på road trip alla fyra och det blåste sådär hysteriskt. Vi hade varit på Ölands djurpark dagen innan tror jag, för på bilderna håller jag i alla fall den där nallen med gula byxor som jag tror jag vann på något spel. Kommer du ihåg det? Du försökte fota oss när vi satt på kanonerna utanför fyren Långe Jan men vi bröt ihop i skratt eftersom vi bara hade massa hår i ansiktet hela tiden. Den tiden är ju borta. Men bilderna finns kvar någonstans. Minnena finns kvar.

Jag minns lukten av Öland. Det där karga men ändå gröna landskapet, bräckt vatten och kor. De där konstiga runda växtbollarna med taggar på som om en trampade på dem satte sig fast i huden. Jag minns doften av dagg när jag sov på en tältsäng i förtältet för att jag tyckte att det var för varmt i husvagnen. Jag minns era röster långt in och ut i natten när ni satt och drack vin och trodde vi somnat för längesedan. Jag minns låtarna ni spelade. Sensuella Isabella, Den jeg elskar, Nya perspektiv osv.
 
 Familjebild, sommaren 1988.

Jag minns hur du avbröt. Ständigt. Som många vita män. Jag minns att jag kunde prata högre och högre tills du till slut tystnade. Jag minns att du brukade få både ett ogillande och ett gillande ansiktsuttryck samtidigt. Samma uttryck som du sedan fick när jag började läsa religionsvetenskap på universitetet och kom hem och hade långa anföranden om heliga texters likheter och ekumeniska koncilier. Först vet jag att du tyckte att det var ett konstigt ämne men ju mer jag pratade desto mer intresserad blev du. Till slut bad du att få låna min kursböcker. Fast jag vet att du aldrig läste dem. Du sa att du önskade att du fått min klisterhjärna och inte din i teflon. Det är inte så längesedan. Men det är ett annat liv.

När Johanna sedan dog var jag glad att du gått före. Jag vet att jag sa till mamma i ett cyniskt ögonblick att jag var glad att du hade dött först, annars hade vi haft två självmord i familjen. Så här i efterhand vet jag inte om det är sant. För sådant kan ingen veta. Men tanken slår mig ibland fortfarande. Män som du, ni ska alltid vara så jävla hårda. Män som fötts in i de gamla idealen. Att män inte ska gråta, vara överhuvuden i sina familjer, kunna sätta ihop en förgasare till en bil och lukta diesel. Att ni aldrig själva ifrågasatte det. Att du inte när jobbet slutade vara roligt och du började tvivla på dig själv funderade på om det kanske kunde vara så att ditt jobb varken gjorde dig mer eller mindre värd. Att din oro inför din kropps hälsa (för jag såg att den fanns) aldrig någonsin kunde ta sig uttryck i ord. Att du krampaktigt höll fast om det gamla och stolt och blint bar vidare på fanan som generationer av män innan dig burit ”Det är inget krut i gubben längre”, som farfar alltid sa. Som om det skulle vara något existensberättigande. Att alltid ha krut i sig.
 
Familjebild, Kreta 2012
 
Även om du gick från jordelivet av helt andra skäl hade jag velat att du hunnit få reda på att två tredjedelar av alla suicid begås av män, och att det säger någonting om den utstakade vägen för män. Att det skulle ta dig över 50 år av liv att fatta vad ångest var och att du faktiskt också drabbats av det. Vi hann aldrig prata om det. Jag hann aldrig ta med dig in i min värld av könsrollsanalys. Jag hann aldrig utbilda dig i det faktum att du bar med dig en skuld som aldrig var din att bära. Att normen att vara den där machomannen faktiskt är farlig eftersom just den mannen inte ska be om hjälp. Kanske var det också det som gjorde att du inte sökte vård i tid. Du sa en gång till mamma att om du skulle vara tvungen att sluta äta rött kött och dricka whiskey så kunde du lika gärna dö. Jag vet att du inte menade det helt och hållet. Men det är väl ett ganska machomanligt sätt att tänka. Tycker du inte det? Får jag inte som jag vill, kan det lika gärna vara.
 
Att du av alla människor som var så jävla intelligent ändå i ett helt liv kunde ge dig så fullständigt till din yrkesroll att det tillsammans med i övrigt halvkasst leverne faktiskt hade ihjäl dig. Som kvinna vänder jag mig inte jätteofta till män när jag skriver om könsroller. Det är liksom inte min kamp att föra. Men jag kan inte hjälpa att jag är lite bitter. För våra könsrollsideal gynnar inte någon. Inte heller män som står högst upp i hierarkin. Jag hade velat snacka med dig om det här. Talat om för dig att du inte hade behövt vara så jävla manlig, stark och arbetsför hela tiden. Att din manhaftiga bransch levde kvar som en relik från en gammal värld. Att den helt enkelt gjorde fel som fortsatta ställa krav på er att ge er helt och hållet åt jobbet. Ett gammalt system som alltid byggt på att det fanns en kvinna därhemma som tar hand om allt annat. Ändå var du helt oersättlig på ditt jobb. En kan inte som företag idag bygga upp en verksamhet som är så sårbar att en person kan få hela maskineriet att stanna. Ändå görs det hela tiden. Det var inte ditt fel. Du som så många andra blev lärda att det var det som krävdes och du älskade ditt jobb. Det är sådant här jag idag ägnar mycket av min tid åt att fundera på och att krossa. Jag önskar att du hade fått se mig göra det. Utbilda dig med hjälp av internet som du älskade att förkovra dig i. Du hade kanske till och med lagt ner den gamla fanan och lyft upp en ny. Inte fan vet jag. Kanske hade du mest varit irriterad på mitt tjat. Men jag antar att det är det som sker i tid. Med tiden. Förändringar som ingen människa kan föreställa sig. Men jag tror faktiskt att du hade fattat. Det hade tagit tid. Men du hade fattat.

Är det något jag ärvt av dig så är det nog ett behov av att vara behövd och att göra bra ifrån sig. Att prestera för min omvärld så att andra ser att jag uppfyller min potential. Men det är ju ett idiotiskt sätt att tänka på, pappa. Att vara efterklok är enkelt, att förändra är svårt. Men jag tror faktiskt jag har ändrat på det. Jag är ju förvisso inte någon man, men länge, väldigt länge ville jag verkligen bära vidare den där fanan av prestation. För att visa dig att jag verkligen var lika bra som du. Någon du kunde vara stolt över. Men jag valde att inte göra det pappa. Jag rev istället ner den där fanan, satte eld på den och såg den brinna som gräset vi luntade på Mösten varje vår. Det är mitt sätt att hämnas dig, att vägra gå samma väg som du. Jag hoppas du är okej med det. Men det tror jag faktiskt. 
 
 Familjebild 1989
 Dagar går mot nätter, 
nätter går mot fall.
Kvinnorna skall straffas,
kvinnor ska stå pall.

Skrik dig hes av nederlag
skrik dig hes nåväl.
Lyd min dikt som skriven var,
lyd nu, ta farväl.

Din makt stod över dagar,
din kamp mot mig alena.
Gav den något uti pris till dig,
gav den något som kan lena.

De ord du ger idag jag ser,
står aldrig högt i värde.
En dag ska vi ge vår hämnd åt er,
då blir det fara på färde.

Man O, du man som lyser,
för oss en lykta med djupaste svart.
Släck ditt glödgade mörker själv,
du har haft din berömmelsekvart.

Come All Ye Faithful

Poesi Kommentera
 Dagar går mot nätter, 
nätter går mot fall.
Kvinnorna skall straffas,
kvinnor ska stå pall.

Skrik dig hes av nederlag
skrik dig hes nåväl.
Lyd min dikt som skriven var,
lyd nu, ta farväl.

Din makt stod över dagar,
din kamp mot mig alena.
Gav den något uti pris till dig,
gav den något som kan lena.

De ord du ger idag jag ser,
står aldrig högt i värde.
En dag ska vi ge vår hämnd åt er,
då blir det fara på färde.

Man O, du man som lyser,
för oss en lykta med djupaste svart.
Släck ditt glödgade mörker själv,
du har haft din berömmelsekvart.