Jag fryser bakom galler,
fastän vidden sprids så fri.
Framför mig vyer faller,
bakom; gör livet sin sorti.
Hoppets fana vajar där,
långt bort men väl på riktigt.
Och vägen dit, den börjar här,
Och ni sa: Gå, men gå försiktigt.
Ni ville lära mig att luta,
mot en axel i misär.
Men ni kan aldrig få mig sluta,
se vår värld för vad den är.
Tro mig; jag kan se hur fanan spelar,
men ock hur världen bränns.
Jag ser hur våldet eskalerar,
jag ser som ni, fast allting känns.
Jag ser som ni hur själar strimlas,
jag ser som ni oftast bara på.
Jag ser som ni hur ögon himlas,
men låter bli att skrika: Gå!
Så säg igen att ni kan hela,
Säg det igen; Om vi bara får!
Men vi har inget kvar att dela,
min väg är den jag redan går.
fastän vidden sprids så fri.
Framför mig vyer faller,
bakom; gör livet sin sorti.
Hoppets fana vajar där,
långt bort men väl på riktigt.
Och vägen dit, den börjar här,
Och ni sa: Gå, men gå försiktigt.
Ni ville lära mig att luta,
mot en axel i misär.
Men ni kan aldrig få mig sluta,
se vår värld för vad den är.
Tro mig; jag kan se hur fanan spelar,
men ock hur världen bränns.
Jag ser hur våldet eskalerar,
jag ser som ni, fast allting känns.
Jag ser som ni hur själar strimlas,
jag ser som ni oftast bara på.
Jag ser som ni hur ögon himlas,
men låter bli att skrika: Gå!
Så säg igen att ni kan hela,
Säg det igen; Om vi bara får!
Men vi har inget kvar att dela,
min väg är den jag redan går.
Min väg
Poesi En kommentarJag fryser bakom galler,
fastän vidden sprids så fri.
Framför mig vyer faller,
bakom; gör livet sin sorti.
Hoppets fana vajar där,
långt bort men väl på riktigt.
Och vägen dit, den börjar här,
Och ni sa: Gå, men gå försiktigt.
Ni ville lära mig att luta,
mot en axel i misär.
Men ni kan aldrig få mig sluta,
se vår värld för vad den är.
Tro mig; jag kan se hur fanan spelar,
men ock hur världen bränns.
Jag ser hur våldet eskalerar,
jag ser som ni, fast allting känns.
Jag ser som ni hur själar strimlas,
jag ser som ni oftast bara på.
Jag ser som ni hur ögon himlas,
men låter bli att skrika: Gå!
Så säg igen att ni kan hela,
Säg det igen; Om vi bara får!
Men vi har inget kvar att dela,
min väg är den jag redan går.
fastän vidden sprids så fri.
Framför mig vyer faller,
bakom; gör livet sin sorti.
Hoppets fana vajar där,
långt bort men väl på riktigt.
Och vägen dit, den börjar här,
Och ni sa: Gå, men gå försiktigt.
Ni ville lära mig att luta,
mot en axel i misär.
Men ni kan aldrig få mig sluta,
se vår värld för vad den är.
Tro mig; jag kan se hur fanan spelar,
men ock hur världen bränns.
Jag ser hur våldet eskalerar,
jag ser som ni, fast allting känns.
Jag ser som ni hur själar strimlas,
jag ser som ni oftast bara på.
Jag ser som ni hur ögon himlas,
men låter bli att skrika: Gå!
Så säg igen att ni kan hela,
Säg det igen; Om vi bara får!
Men vi har inget kvar att dela,
min väg är den jag redan går.