Likt ett batteri som snart skall ta slut förlorar vissa ting sin laddning. Som en lampa där ljuset falnar allt mer för att snart slockna helt. Ting som förut rört upp känslor, som gjort ont, är nu neutrala och saknar strömstyrka nästan helt.
 

Ingenting är så välkommet som den känslan. Känslan av en förlorad betydelse när betydelsen från början inte varit av godo för mig. Att andra drabbas på andra sätt av precis samma företeelse är givetvis ofrånkomligt. Men även det har förlorat betydelse.

 

För är det någonting människan bör ta till sig är det just det. Den ens bröd den andres död. Att ingenting är odelat gott för alla. Att den innebörden inte på något sätt är att lidandet hos den andre bringar mig någon som helst lycka, men att det faktiskt kan betyda ingenting för mig. Eftersom det tidigare varit så att andras lidande varit fullständigt oacceptabelt i mig. Det som gjort att jag hellre dövar andras smärta med min egen. Som något sorts ok av martyrskap ingen någonsin bett mig att bära. Att det är bättre att det är sämre för mig bara andra har det bra. Det kan vara den största läxan jag har lärt mig. Att andras smärta inte nödvändigtvis är min att stilla.

Svagt batteri

Svenska Kommentera
 Likt ett batteri som snart skall ta slut förlorar vissa ting sin laddning. Som en lampa där ljuset falnar allt mer för att snart slockna helt. Ting som förut rört upp känslor, som gjort ont, är nu neutrala och saknar strömstyrka nästan helt.
 

Ingenting är så välkommet som den känslan. Känslan av en förlorad betydelse när betydelsen från början inte varit av godo för mig. Att andra drabbas på andra sätt av precis samma företeelse är givetvis ofrånkomligt. Men även det har förlorat betydelse.

 

För är det någonting människan bör ta till sig är det just det. Den ens bröd den andres död. Att ingenting är odelat gott för alla. Att den innebörden inte på något sätt är att lidandet hos den andre bringar mig någon som helst lycka, men att det faktiskt kan betyda ingenting för mig. Eftersom det tidigare varit så att andras lidande varit fullständigt oacceptabelt i mig. Det som gjort att jag hellre dövar andras smärta med min egen. Som något sorts ok av martyrskap ingen någonsin bett mig att bära. Att det är bättre att det är sämre för mig bara andra har det bra. Det kan vara den största läxan jag har lärt mig. Att andras smärta inte nödvändigtvis är min att stilla.

Nya portar står nu öppna som förr inte ens synts till,
nu rullar hjulen över vägen där en förut har stått still.
Det sägs att trägen vinner och en vinst det blev till slut,
för en trägen liten fånge har steg för steg nu brutits ut.

Ty den gallerbur inom mig som jag burit med ett tag,
en barlast som ju väger, men den bygger muskler varje dag.
Det sägs att tiden är ett plåster och måhända är det sant,
men det är främst en envis strävan som tar en bort från mörkrets brant.

Aldrig mer ett löfte för så förgänglig glädjen är,
får jag blott en sekund av njutning, ska jag ta den, nu och här.
Stora vågor har fått rulla under en bro mellan nu och då, 
jag känner det inom mig; jag har rest mig, jag kan stå.

Vändningar

Poesi Kommentera
Nya portar står nu öppna som förr inte ens synts till,
nu rullar hjulen över vägen där en förut har stått still.
Det sägs att trägen vinner och en vinst det blev till slut,
för en trägen liten fånge har steg för steg nu brutits ut.

Ty den gallerbur inom mig som jag burit med ett tag,
en barlast som ju väger, men den bygger muskler varje dag.
Det sägs att tiden är ett plåster och måhända är det sant,
men det är främst en envis strävan som tar en bort från mörkrets brant.

Aldrig mer ett löfte för så förgänglig glädjen är,
får jag blott en sekund av njutning, ska jag ta den, nu och här.
Stora vågor har fått rulla under en bro mellan nu och då, 
jag känner det inom mig; jag har rest mig, jag kan stå.
 
Idag, den sista söndagen i maj firar vi alla mammor. Våra egna och förhoppningsvis också andras. Men det har vi inte alltid gjort.
Mors dag instiftades i Sverige 1919, roande nog samma år som min egen mormor föddes. Det var författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg som tog initiativet till en svensk variant av det amerikanska konceptet. Det då stundande folkhemmet skulle komma att bli den nya yttersta beståndsdelen i samhället och allt kretsade givetvis kring kärnfamiljen, där mannen yrkesarbetade och kvinnan tog hand om hem och barn.
Det är faktiskt inte så fasligt längesedan det här. Det är inte längre bort än att jag själv till och med växt upp med en kvinna som kunnat berätta allt om det dåvarande samhället för mig. Utan mellanhänder. Bara förstahandsinformation.
I ett litet häfte med instruktioner som gavs ut 1920 stod att läsa bland annat: ”Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska. ”

Kvinnan som vid den här tiden sällan eller aldrig fick en paus ifrån det ständiga hushållsarbetet skulle åtminstone på Mors dag få slippa och få hjälp av den övriga familjen, främst av barnen. Vad mannen skulle göra för att hedra sin hustru, det framgår inte riktigt av instruktionshäftet. Mer än att det vid ”eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.”

Mycket må ha förändrats absolut, självklart till det bättre. Men faktum kvarstår att även om vi idag knappt 100 år senare lever i en mer jämställd värld så är den fortsatt inte jämställd. Kvinnor tar fortfarande störst ansvar för sina egna och andras liv. Idag förväntas hon dessutom både yrkesarbeta och ta hand om familjen. Och även om jag vet att vi idag lever i ett samhälle där män tar ett större ansvar så lever fortfarande inställningen kvar att ”mannen hjälper kvinnan i hemmet”, eller att han "passar" sina egna barn. Det är fortfarande undermedvetet en inställning som lever kvar; att hemmet är kvinnans zon där mannen hjälper till om han är en schysst snubbe. Vilket också gärna får berömmas. Såklart. Det är sällan eller aldrig så att hemmet är en arena där ansvaret ägs på en gemensam basis.

Jag och min syster växte upp på ett välsignat sätt. Inte på något sätt undantagna ifrån könsrollsbetingning, absolut inte. Men det finns ett antal parametrar vi fick se som barn som definitivt gett mig fler alternativ att välja mellan i att utföra uppdraget; hur en kan leva som kvinna.

Min mamma väntade aldrig på att pappa skulle få tummen ur. Om hon säg bad honom att byta däck på bilen och han glömde (vilket ofta hände), blev hon aldrig arg, hon gjorde det själv (dubbelarbete). Vilket verkade fungera bättre på pappa eftersom han nog fick dåligt samvete. Hon fick beröm för att hon var så företagsam och rejäl, men hon fick aldrig extra cred för att hon faktiskt gjorde både hennes och hans jobb många gånger.
När pappa lagade mat till kalas fick han så mycket beröm för sin matlagning (han var väldigt duktig på att laga mat) min mamma som aldrig gillat att laga mat däremot var fortfarande den som mot sin vilja var tvungen att laga all vardagsmat, jag tror aldrig hon fick någon cred för det.

När mina föräldrar byggde hus under 90-talets ekonomiska kris var det en väldig osäker tid inom just byggbranchen där min pappa arbetade under hela sitt liv. De fick välja mellan att han åkte till Danmark och arbetade eller att han var hemma och var arbetslös. Valet var nog väldigt enkelt för de båda. Pappa åkte till Danmark under veckorna och kom hem på helgerna.
Jag och min syster var 8 respektive 4 år gamla. Under nästan fem års tid arbetade mamma. Hemma och på jobbet. Jag minns hur glada vi var när pappa kom hem. Det var ju spännande. Men aldrig minns jag att vi uppskattade det faktum att mamma var hemma hela veckorna, att hon arbetade om nätterna och skyndade sig hem för att hinna sova några timmar innan jag kom hem från skolan och Johanna skulle hämtas hos dagmamman.
Att hon tog hand om oss, gårdens djur, att hon varje dag (fast hon hatade det) såg till att vi fick lagad mat i oss. Att hon körde oss till ridlektioner, simlektioner, konståkningsträningar. Allt medans hon sömndepreverad bara fortsatte och fortsatte.

Min mamma visade mig hur en kan vara kvinna i den här världen. Hon lärde mig att kvinnor kan bära tungt när hon rullade ensilagebalar över gårdsplanen helt ensam. Eller när hon körde röjsågen på försommaren för att sedan med järnspett och slägga sätta nytt stängsel till våra hästars beteshagar. När hon om vintrarna skottade vår lilla grusväg för att få upp bilen för den sista backen.
Och hon gjorde heller aldrig det till något abnormt. Jag trodde helt enkelt att alla hade mammor som jag. Med det säger jag inte att andras mammor är sämre, bara att min råkade vara riktigt jävla badass.

Mamma; du har lärt mig mycket om livet och mycket om att vara kvinna, trots att du antagligen tänkt att du inte varit sådär vansinnigt kvinnlig. Något jag inte heller trodde om mig själv förrän i vuxen ålder. Men grejen är att du är min yttersta kvinnliga förebild, kvinnligheten sitter ju inte i att raka benen, sminka sig, klä i klänning eller för den delen ens i att bli mamma. Den sitter om någonstans i stoltheten att klara sig, vad som än händer. Det har du visat mig med råge, både som barn och vuxen.
Som vuxen har jag sett dig förlora din man och dotter i förtid och trots det står du fortfarande upp och jämsides med mig lär du mig fortfarande med ditt lugna och rotade sätt att livet är till för att överlevas och levas. Du döptes till Lillemor, men du är den största och främsta av mödrar. Du och jag vet lika väl att vi bara har det vi har just nu i denna stund. Och i varje sekund som passerat, är, och måhända komma skall är jag oändligt tacksam för att du är kvar hos mig.
 
Grattis på Mors dag Mamma!

Till min Mamma

Svenska Kommentera
 
Idag, den sista söndagen i maj firar vi alla mammor. Våra egna och förhoppningsvis också andras. Men det har vi inte alltid gjort.
Mors dag instiftades i Sverige 1919, roande nog samma år som min egen mormor föddes. Det var författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg som tog initiativet till en svensk variant av det amerikanska konceptet. Det då stundande folkhemmet skulle komma att bli den nya yttersta beståndsdelen i samhället och allt kretsade givetvis kring kärnfamiljen, där mannen yrkesarbetade och kvinnan tog hand om hem och barn.
Det är faktiskt inte så fasligt längesedan det här. Det är inte längre bort än att jag själv till och med växt upp med en kvinna som kunnat berätta allt om det dåvarande samhället för mig. Utan mellanhänder. Bara förstahandsinformation.
I ett litet häfte med instruktioner som gavs ut 1920 stod att läsa bland annat: ”Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska. ”

Kvinnan som vid den här tiden sällan eller aldrig fick en paus ifrån det ständiga hushållsarbetet skulle åtminstone på Mors dag få slippa och få hjälp av den övriga familjen, främst av barnen. Vad mannen skulle göra för att hedra sin hustru, det framgår inte riktigt av instruktionshäftet. Mer än att det vid ”eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.”

Mycket må ha förändrats absolut, självklart till det bättre. Men faktum kvarstår att även om vi idag knappt 100 år senare lever i en mer jämställd värld så är den fortsatt inte jämställd. Kvinnor tar fortfarande störst ansvar för sina egna och andras liv. Idag förväntas hon dessutom både yrkesarbeta och ta hand om familjen. Och även om jag vet att vi idag lever i ett samhälle där män tar ett större ansvar så lever fortfarande inställningen kvar att ”mannen hjälper kvinnan i hemmet”, eller att han "passar" sina egna barn. Det är fortfarande undermedvetet en inställning som lever kvar; att hemmet är kvinnans zon där mannen hjälper till om han är en schysst snubbe. Vilket också gärna får berömmas. Såklart. Det är sällan eller aldrig så att hemmet är en arena där ansvaret ägs på en gemensam basis.

Jag och min syster växte upp på ett välsignat sätt. Inte på något sätt undantagna ifrån könsrollsbetingning, absolut inte. Men det finns ett antal parametrar vi fick se som barn som definitivt gett mig fler alternativ att välja mellan i att utföra uppdraget; hur en kan leva som kvinna.

Min mamma väntade aldrig på att pappa skulle få tummen ur. Om hon säg bad honom att byta däck på bilen och han glömde (vilket ofta hände), blev hon aldrig arg, hon gjorde det själv (dubbelarbete). Vilket verkade fungera bättre på pappa eftersom han nog fick dåligt samvete. Hon fick beröm för att hon var så företagsam och rejäl, men hon fick aldrig extra cred för att hon faktiskt gjorde både hennes och hans jobb många gånger.
När pappa lagade mat till kalas fick han så mycket beröm för sin matlagning (han var väldigt duktig på att laga mat) min mamma som aldrig gillat att laga mat däremot var fortfarande den som mot sin vilja var tvungen att laga all vardagsmat, jag tror aldrig hon fick någon cred för det.

När mina föräldrar byggde hus under 90-talets ekonomiska kris var det en väldig osäker tid inom just byggbranchen där min pappa arbetade under hela sitt liv. De fick välja mellan att han åkte till Danmark och arbetade eller att han var hemma och var arbetslös. Valet var nog väldigt enkelt för de båda. Pappa åkte till Danmark under veckorna och kom hem på helgerna.
Jag och min syster var 8 respektive 4 år gamla. Under nästan fem års tid arbetade mamma. Hemma och på jobbet. Jag minns hur glada vi var när pappa kom hem. Det var ju spännande. Men aldrig minns jag att vi uppskattade det faktum att mamma var hemma hela veckorna, att hon arbetade om nätterna och skyndade sig hem för att hinna sova några timmar innan jag kom hem från skolan och Johanna skulle hämtas hos dagmamman.
Att hon tog hand om oss, gårdens djur, att hon varje dag (fast hon hatade det) såg till att vi fick lagad mat i oss. Att hon körde oss till ridlektioner, simlektioner, konståkningsträningar. Allt medans hon sömndepreverad bara fortsatte och fortsatte.

Min mamma visade mig hur en kan vara kvinna i den här världen. Hon lärde mig att kvinnor kan bära tungt när hon rullade ensilagebalar över gårdsplanen helt ensam. Eller när hon körde röjsågen på försommaren för att sedan med järnspett och slägga sätta nytt stängsel till våra hästars beteshagar. När hon om vintrarna skottade vår lilla grusväg för att få upp bilen för den sista backen.
Och hon gjorde heller aldrig det till något abnormt. Jag trodde helt enkelt att alla hade mammor som jag. Med det säger jag inte att andras mammor är sämre, bara att min råkade vara riktigt jävla badass.

Mamma; du har lärt mig mycket om livet och mycket om att vara kvinna, trots att du antagligen tänkt att du inte varit sådär vansinnigt kvinnlig. Något jag inte heller trodde om mig själv förrän i vuxen ålder. Men grejen är att du är min yttersta kvinnliga förebild, kvinnligheten sitter ju inte i att raka benen, sminka sig, klä i klänning eller för den delen ens i att bli mamma. Den sitter om någonstans i stoltheten att klara sig, vad som än händer. Det har du visat mig med råge, både som barn och vuxen.
Som vuxen har jag sett dig förlora din man och dotter i förtid och trots det står du fortfarande upp och jämsides med mig lär du mig fortfarande med ditt lugna och rotade sätt att livet är till för att överlevas och levas. Du döptes till Lillemor, men du är den största och främsta av mödrar. Du och jag vet lika väl att vi bara har det vi har just nu i denna stund. Och i varje sekund som passerat, är, och måhända komma skall är jag oändligt tacksam för att du är kvar hos mig.
 
Grattis på Mors dag Mamma!