Alla försök tas på fel sätt,
vad jag än säger, blir ingenting rätt.
Försöker ta kampen därute och härinne,
medan ostörda drömmar blir ett avlägset minne.

Kämpar för livet med näbbar, med klor,
slåss för mitt inre mycket mer än de tror.
Det syns nästan aldrig, fasaden är tjock,
en kokande gryta med tätslutet lock.

Styrkan finns där; de säger de alla,
men när styrkan är din svaghet är det så jävla lätt att falla.
Sanningen må svida i undangömda sår,
men lögnen får nån annan bära den som det förmår.

Svart

Poesi Kommentera
 
Alla försök tas på fel sätt,
vad jag än säger, blir ingenting rätt.
Försöker ta kampen därute och härinne,
medan ostörda drömmar blir ett avlägset minne.

Kämpar för livet med näbbar, med klor,
slåss för mitt inre mycket mer än de tror.
Det syns nästan aldrig, fasaden är tjock,
en kokande gryta med tätslutet lock.

Styrkan finns där; de säger de alla,
men när styrkan är din svaghet är det så jävla lätt att falla.
Sanningen må svida i undangömda sår,
men lögnen får nån annan bära den som det förmår.
Natten har nu lagt sig över gårdagens beslut,
natten bringar tystnad tills demonen tar sig ut.
Hon skriker sig som hes av agg mot allt jag har gjort fel,
hon pekar ut vart nederlag men vägrar se sin egen del.

Beslut som bör vara enkla att ta och låta vara,
blir till högresta hinder som kan dölja massa fara.
Var minsta beståndsdel kan bli till mer förtret,
och sentimentet; våga chansa, blir abstrakt och obsolet.

Världen skriker; Bara hoppa, ta en chans när du nu får!
Och jag gapar; Jag försöker! Va fan är det ni inte förstår!?
Medan hon där inne skrattar åt min bittraste panik,
hon som känner konvulsionerna av mina kvävda skrik.

Men hon får inte bestämma, hon kan slåss om hon så vill,
nog vill jag backa undan men inför henne står jag still.
Jag må vara rädd och vilsen men jag har aldrig varit svag,
så jag väntar medan natten går, väntar på en morgondag.

Hon därinne

Poesi Kommentera
Natten har nu lagt sig över gårdagens beslut,
natten bringar tystnad tills demonen tar sig ut.
Hon skriker sig som hes av agg mot allt jag har gjort fel,
hon pekar ut vart nederlag men vägrar se sin egen del.

Beslut som bör vara enkla att ta och låta vara,
blir till högresta hinder som kan dölja massa fara.
Var minsta beståndsdel kan bli till mer förtret,
och sentimentet; våga chansa, blir abstrakt och obsolet.

Världen skriker; Bara hoppa, ta en chans när du nu får!
Och jag gapar; Jag försöker! Va fan är det ni inte förstår!?
Medan hon där inne skrattar åt min bittraste panik,
hon som känner konvulsionerna av mina kvävda skrik.

Men hon får inte bestämma, hon kan slåss om hon så vill,
nog vill jag backa undan men inför henne står jag still.
Jag må vara rädd och vilsen men jag har aldrig varit svag,
så jag väntar medan natten går, väntar på en morgondag.
Jag fryser bakom galler,
fastän vidden sprids så fri.
Framför mig vyer faller,
bakom; gör livet sin sorti.

Hoppets fana vajar där,
långt bort men väl på riktigt.
Och vägen dit, den börjar här,
Och ni sa: Gå, men gå försiktigt.

Ni ville lära mig att luta,
mot en axel i misär.
Men ni kan aldrig få mig sluta,
se vår värld för vad den är.

Tro mig; jag kan se hur fanan spelar,
men ock hur världen bränns.
Jag ser hur våldet eskalerar,
jag ser som ni, fast allting känns.

Jag ser som ni hur själar strimlas,
jag ser som ni oftast bara på.
Jag ser som ni hur ögon himlas,
men låter bli att skrika: Gå!

Så säg igen att ni kan hela,
Säg det igen; Om vi bara får!
Men vi har inget kvar att dela,
min väg är den jag redan går.

Min väg

Poesi En kommentar
Jag fryser bakom galler,
fastän vidden sprids så fri.
Framför mig vyer faller,
bakom; gör livet sin sorti.

Hoppets fana vajar där,
långt bort men väl på riktigt.
Och vägen dit, den börjar här,
Och ni sa: Gå, men gå försiktigt.

Ni ville lära mig att luta,
mot en axel i misär.
Men ni kan aldrig få mig sluta,
se vår värld för vad den är.

Tro mig; jag kan se hur fanan spelar,
men ock hur världen bränns.
Jag ser hur våldet eskalerar,
jag ser som ni, fast allting känns.

Jag ser som ni hur själar strimlas,
jag ser som ni oftast bara på.
Jag ser som ni hur ögon himlas,
men låter bli att skrika: Gå!

Så säg igen att ni kan hela,
Säg det igen; Om vi bara får!
Men vi har inget kvar att dela,
min väg är den jag redan går.