Jag fryser bakom galler,
fastän vidden sprids så fri.
Framför mig vyer faller,
bakom; gör livet sin sorti.

Hoppets fana vajar där,
långt bort men väl på riktigt.
Och vägen dit, den börjar här,
Och ni sa: Gå, men gå försiktigt.

Ni ville lära mig att luta,
mot en axel i misär.
Men ni kan aldrig få mig sluta,
se vår värld för vad den är.

Tro mig; jag kan se hur fanan spelar,
men ock hur världen bränns.
Jag ser hur våldet eskalerar,
jag ser som ni, fast allting känns.

Jag ser som ni hur själar strimlas,
jag ser som ni oftast bara på.
Jag ser som ni hur ögon himlas,
men låter bli att skrika: Gå!

Så säg igen att ni kan hela,
Säg det igen; Om vi bara får!
Men vi har inget kvar att dela,
min väg är den jag redan går.

Min väg

Poesi Kommentera
Jag fryser bakom galler,
fastän vidden sprids så fri.
Framför mig vyer faller,
bakom; gör livet sin sorti.

Hoppets fana vajar där,
långt bort men väl på riktigt.
Och vägen dit, den börjar här,
Och ni sa: Gå, men gå försiktigt.

Ni ville lära mig att luta,
mot en axel i misär.
Men ni kan aldrig få mig sluta,
se vår värld för vad den är.

Tro mig; jag kan se hur fanan spelar,
men ock hur världen bränns.
Jag ser hur våldet eskalerar,
jag ser som ni, fast allting känns.

Jag ser som ni hur själar strimlas,
jag ser som ni oftast bara på.
Jag ser som ni hur ögon himlas,
men låter bli att skrika: Gå!

Så säg igen att ni kan hela,
Säg det igen; Om vi bara får!
Men vi har inget kvar att dela,
min väg är den jag redan går.

 
Dagarna är till fullo redan räknade, vi har ingenting annat än idag.
Vi kan knappast se framöver bakom slöjor, vi förirras i jakten på ett jag.
Naiva vilar vi på hoppet av i morgon, förslösade uti vår tro på sen.
Dagarna är bara illusionen, av att du en gång skall bli din egen vän.

Osv

Poesi Kommentera
 
Dagarna är till fullo redan räknade, vi har ingenting annat än idag.
Vi kan knappast se framöver bakom slöjor, vi förirras i jakten på ett jag.
Naiva vilar vi på hoppet av i morgon, förslösade uti vår tro på sen.
Dagarna är bara illusionen, av att du en gång skall bli din egen vän.

Våren 2012 var jag 24 år gammal, mitt största problem i livet var den c-uppsats jag då skulle skriva men som jag försummade till förmån för att dricka blaskigt rosévin och bada i Härlanda tjärn. Året efter skulle allting bli annorlunda och tre år senare skulle livet inte likna sig självt längre. Den 18 juli 2013 dog min pappa mycket hastigt och den 31 januari 2016, för ett år sedan idag, orkade min lillasyster inte med livet längre. Ibland önskar jag att jag kunde åka tillbaka till våren 2012 och förvarna mitt yngre jag om vad livet skulle bli. Vad det nu skulle gjort för skillnad.

Under det gånga året har jag blivit en annan. En trasigare person, en klokare, mognare och bittrare person. En räddare person, en mer orubblig person. En känsligare, mer krävande och skyggare person. En äldre person.

Min lillasyster Johanna skulle för tre dagar sedan fyllt 26 år. När jag fyllde 26 år hade jag precis förlorat min pappa. Jag hade ont; i kroppen, i hjärtat och i huvudet. Men jag levde trots det efter ett orubbligt sentiment att det skulle gå. Att det fanns ”en mening med alltihop”. Huruvida det är sant eller inte är inte särskilt intressant.

Jag tänkte att om nu Gud ändå hade någon sorts plan för mig och resten av världen, då måste hon ju ha koll på även det här. Jag var arg som fan, men jag begrep såpass mycket att jag omöjligt kunde lista ut Guds planer. Så jag fortsatte bara. Övertygad om att det fanns ett syfte, bara det att syftet inte var uppenbart för mig. Idag tänker jag inte så mycket på Gud, jag lämnar hennes varande därhän. Hon är inte längre viktig. Hon kanske finns, kanske inte, oavsett berör det inte längre mig. Det där hoppet har förvandlats till någonting annat. Ett hat mot världen kanske, kanske ett hat mot självaste Gud eller åtminstone en känsla av att vad jag än kommer fram till så spelar det ingen som helst roll. Verkligheten kvarstår såsom den är, utan Johanna.

Var hon sjuk?” Till en början log jag åt den frågan när den dök upp därför  att jag visste exakt vad svaret borde vara. ”Ja, i närmare fyra år.” Men det är inte så en svarar på den frågan. Mestadels därför att när en ger ett sådant svar förutsätter nästan varje frågeställare att det rört sig om cancer. Trots att suicid är det sätt via vilka ca 1500 personer lämnar livet varje år, så är det ändå ingenting en ska prata om. Jag hade velat säga att jag struntat i det. Det har jag gjort ibland. Men inte alltid för ingen av oss lämnas oberörd av stigmat. Hade hon dött i cancer hade det varit lättare för frågeställaren att bemöta. Men hon dog inte av cancer. Hon dog av psykisk sjukdom och det är svårare att förstå. Det är svårare därför att vi inte kan greppa det.

Reaktionen är inte av ondo. Det är bara så vårt samhälle hanterar det här obeskrivliga. Ingen av er är konstig, elak eller bär någon skuld. Vi är bara offer inför samma verklighet. Det enda vi kan göra åt det är att våga se sanningen och sedan förhålla oss till den med hjälp av vårt sunda förnuft. Ingen kan göra helt rätt men ingen har heller gjort fel. Ni har alla bara gjort så gott ni har kunnat. Det betyder mer än ni anar.

För exakt ett år sedan gjordes ett trött konstaterande på sjukhuset.

Det är så svårt att förstå.” För mig var det dock självklart; om vi hade förstått, då hade vi varit lika döda som hon. Det är det som är det svåraste. Att acceeptera att vi aldrig kommer få veta.

Vissa saker kan en helt enkelt inte förstå. Vissa saker måste en genomleva för att förstå. I vissa situationer står du för evigt utanför. Var tacksam för det. Det är inte fel att inte veta. Det är inte fel att inte förstå. Vi kan aldrig förstå varandra till fullo.

Mitt liv blir aldrig igen som det var den där våren 2012. Vissa saker som då var viktiga, är inte viktiga längre. Gamla vänskaper, karriärism, prestationer, politik och så vidare. Jag hade ett driv då som aldrig tycktes sina. Men det har sinat nu. Det sinade simultant med Johannas liv. Jag får plötsligt lära känna en annan person. En äldre dam i en kropp som ännu inte hunnit fylla 30 år. En kropp som fortsatt är min men med ett innehåll som är främmande.

Det är nu alla vill läsa om hur det blir bättre, hur det efter regn alltid kommer solsken och om hur vi som får massa citroner av livet gör lemonad så det bara sprutar ut över verkligheten som ett guldskimrande instagramfilter.

Men det är ju inte så det är. Att förlora någon i suicid är som att vakna mitt i öknen i gassande solsken med sand upp till knäna. Det enda du kan göra för att ta dig därifrån är att gå men utan riktmärken som visar dig vägen. Varje steg är blytungt men du vet att du inte kan stanna kvar. För då dör du.

Jag har velat ha sönder i år. Jag har velat ge upp. Jag har velat döda i år och jag har velat dö. Alltså jag har INTE velat döda mig själv, men jag har velat dö. Jag har tänkt på hur lätt allt skulle vara om jag bara blev träffad av blixten och allt skulle vara över.

Men; så dyker hon upp. Den där starka, smarta, vackra kvinnan som världen bröt fullständigt itu. Den kvinna som tog mig i försvar innan jag var tuff nog att göra det själv. Den kvinna jag delade 27m2 med i över två år. Den kvinna jag haft slagsmål med både som barn och vuxen. Den kvinna som lärde mig att skönhet inte sitter i kroppsstorlek. Hon som lärde mig att aldrig ta någon skit från någon. Den kvinna jag fick bära in i duschen när hon var för trött för att gå själv. Den kvinna jag matade när hon inte orkade äta. Den kvinna jag vissa gånger har tvingat i mediciner och andra gånger tvingat att inte ta för mycket mediciner. Den kvinna jag och mamma var tvungna att lämna på sjukhuset medan sex mentalskötare bar iväg henne mot hennes vilja. Den kvinna som var min bästa vän. Den kvinna jag växt upp vid sidan av. Den kvinna jag delat föräldrar med. Den enda kvinna i världen som växt i samma livmoder som jag.

Det ryms så mycket inuti en person. Johanna var den bästa människa jag har känt. Hon var rå, passionerad, fragil, trasig och brydde sig bara om andra människor och aldrig om sig själv. Hon blev söndertrasad i en värld skapad av hårdare individer än hon. Hon klarade inte av den här världen. Hon hade inga filter. Hon var som etanol direkt i såren. Renande och plågande. För både sig själv och andra. Hela hon. Ett år utan henne känns som ett liv och jag kommer för alltid sakna henne och för evig tid ha en syster för lite.

 

Följande stycke berör er som känner igen er. Ni som själva mår dåligt men också ni som kanske är oroliga för någon:

1. Det finns så många ställen du kan vända dig. Ett virrvarr av vägar som inte gör någonting lättare. Det finns så många människor som kommer försöka fucka dig. En del kommer vända på allt du säger och påstå att det är ditt fel, eller åtminstone antyda det. Glöm aldrig att de har fel! Dåligt mående eller missbruk därav är ALDRIG ditt fel!!! Missbruk är ett symptom på att något är fel och det borde ingen människa straffas för. Inte i rättsväsendet och absolut inte inom vården.

 2. Du behöver bara laga idag. Dagens dag. Ingenting annat. Du behöver bara tänka på idag. Mår du dåligt. Ring idag! Kan du inte mota bort de mörknande tankarna. Ta dig in i ett forum eller en chatt. Gör det idag! Det finns ställen till vilka du kan vända dig i väntan på hjälp; om sjukvården är seg eller känns för främmande och skrämmande. Det finns inga ”quick fixes” men det finns pitstops. Några listar jag nedan.

Du behöver alltid bara hålla fast för dagen. Imorgon är en kamp att ta imorgon.

 

Hon var som etanol direkt i såren

Svenska Kommentera

Våren 2012 var jag 24 år gammal, mitt största problem i livet var den c-uppsats jag då skulle skriva men som jag försummade till förmån för att dricka blaskigt rosévin och bada i Härlanda tjärn. Året efter skulle allting bli annorlunda och tre år senare skulle livet inte likna sig självt längre. Den 18 juli 2013 dog min pappa mycket hastigt och den 31 januari 2016, för ett år sedan idag, orkade min lillasyster inte med livet längre. Ibland önskar jag att jag kunde åka tillbaka till våren 2012 och förvarna mitt yngre jag om vad livet skulle bli. Vad det nu skulle gjort för skillnad.

Under det gånga året har jag blivit en annan. En trasigare person, en klokare, mognare och bittrare person. En räddare person, en mer orubblig person. En känsligare, mer krävande och skyggare person. En äldre person.

Min lillasyster Johanna skulle för tre dagar sedan fyllt 26 år. När jag fyllde 26 år hade jag precis förlorat min pappa. Jag hade ont; i kroppen, i hjärtat och i huvudet. Men jag levde trots det efter ett orubbligt sentiment att det skulle gå. Att det fanns ”en mening med alltihop”. Huruvida det är sant eller inte är inte särskilt intressant.

Jag tänkte att om nu Gud ändå hade någon sorts plan för mig och resten av världen, då måste hon ju ha koll på även det här. Jag var arg som fan, men jag begrep såpass mycket att jag omöjligt kunde lista ut Guds planer. Så jag fortsatte bara. Övertygad om att det fanns ett syfte, bara det att syftet inte var uppenbart för mig. Idag tänker jag inte så mycket på Gud, jag lämnar hennes varande därhän. Hon är inte längre viktig. Hon kanske finns, kanske inte, oavsett berör det inte längre mig. Det där hoppet har förvandlats till någonting annat. Ett hat mot världen kanske, kanske ett hat mot självaste Gud eller åtminstone en känsla av att vad jag än kommer fram till så spelar det ingen som helst roll. Verkligheten kvarstår såsom den är, utan Johanna.

Var hon sjuk?” Till en början log jag åt den frågan när den dök upp därför  att jag visste exakt vad svaret borde vara. ”Ja, i närmare fyra år.” Men det är inte så en svarar på den frågan. Mestadels därför att när en ger ett sådant svar förutsätter nästan varje frågeställare att det rört sig om cancer. Trots att suicid är det sätt via vilka ca 1500 personer lämnar livet varje år, så är det ändå ingenting en ska prata om. Jag hade velat säga att jag struntat i det. Det har jag gjort ibland. Men inte alltid för ingen av oss lämnas oberörd av stigmat. Hade hon dött i cancer hade det varit lättare för frågeställaren att bemöta. Men hon dog inte av cancer. Hon dog av psykisk sjukdom och det är svårare att förstå. Det är svårare därför att vi inte kan greppa det.

Reaktionen är inte av ondo. Det är bara så vårt samhälle hanterar det här obeskrivliga. Ingen av er är konstig, elak eller bär någon skuld. Vi är bara offer inför samma verklighet. Det enda vi kan göra åt det är att våga se sanningen och sedan förhålla oss till den med hjälp av vårt sunda förnuft. Ingen kan göra helt rätt men ingen har heller gjort fel. Ni har alla bara gjort så gott ni har kunnat. Det betyder mer än ni anar.

För exakt ett år sedan gjordes ett trött konstaterande på sjukhuset.

Det är så svårt att förstå.” För mig var det dock självklart; om vi hade förstått, då hade vi varit lika döda som hon. Det är det som är det svåraste. Att acceeptera att vi aldrig kommer få veta.

Vissa saker kan en helt enkelt inte förstå. Vissa saker måste en genomleva för att förstå. I vissa situationer står du för evigt utanför. Var tacksam för det. Det är inte fel att inte veta. Det är inte fel att inte förstå. Vi kan aldrig förstå varandra till fullo.

Mitt liv blir aldrig igen som det var den där våren 2012. Vissa saker som då var viktiga, är inte viktiga längre. Gamla vänskaper, karriärism, prestationer, politik och så vidare. Jag hade ett driv då som aldrig tycktes sina. Men det har sinat nu. Det sinade simultant med Johannas liv. Jag får plötsligt lära känna en annan person. En äldre dam i en kropp som ännu inte hunnit fylla 30 år. En kropp som fortsatt är min men med ett innehåll som är främmande.

Det är nu alla vill läsa om hur det blir bättre, hur det efter regn alltid kommer solsken och om hur vi som får massa citroner av livet gör lemonad så det bara sprutar ut över verkligheten som ett guldskimrande instagramfilter.

Men det är ju inte så det är. Att förlora någon i suicid är som att vakna mitt i öknen i gassande solsken med sand upp till knäna. Det enda du kan göra för att ta dig därifrån är att gå men utan riktmärken som visar dig vägen. Varje steg är blytungt men du vet att du inte kan stanna kvar. För då dör du.

Jag har velat ha sönder i år. Jag har velat ge upp. Jag har velat döda i år och jag har velat dö. Alltså jag har INTE velat döda mig själv, men jag har velat dö. Jag har tänkt på hur lätt allt skulle vara om jag bara blev träffad av blixten och allt skulle vara över.

Men; så dyker hon upp. Den där starka, smarta, vackra kvinnan som världen bröt fullständigt itu. Den kvinna som tog mig i försvar innan jag var tuff nog att göra det själv. Den kvinna jag delade 27m2 med i över två år. Den kvinna jag haft slagsmål med både som barn och vuxen. Den kvinna som lärde mig att skönhet inte sitter i kroppsstorlek. Hon som lärde mig att aldrig ta någon skit från någon. Den kvinna jag fick bära in i duschen när hon var för trött för att gå själv. Den kvinna jag matade när hon inte orkade äta. Den kvinna jag vissa gånger har tvingat i mediciner och andra gånger tvingat att inte ta för mycket mediciner. Den kvinna jag och mamma var tvungna att lämna på sjukhuset medan sex mentalskötare bar iväg henne mot hennes vilja. Den kvinna som var min bästa vän. Den kvinna jag växt upp vid sidan av. Den kvinna jag delat föräldrar med. Den enda kvinna i världen som växt i samma livmoder som jag.

Det ryms så mycket inuti en person. Johanna var den bästa människa jag har känt. Hon var rå, passionerad, fragil, trasig och brydde sig bara om andra människor och aldrig om sig själv. Hon blev söndertrasad i en värld skapad av hårdare individer än hon. Hon klarade inte av den här världen. Hon hade inga filter. Hon var som etanol direkt i såren. Renande och plågande. För både sig själv och andra. Hela hon. Ett år utan henne känns som ett liv och jag kommer för alltid sakna henne och för evig tid ha en syster för lite.

 

Följande stycke berör er som känner igen er. Ni som själva mår dåligt men också ni som kanske är oroliga för någon:

1. Det finns så många ställen du kan vända dig. Ett virrvarr av vägar som inte gör någonting lättare. Det finns så många människor som kommer försöka fucka dig. En del kommer vända på allt du säger och påstå att det är ditt fel, eller åtminstone antyda det. Glöm aldrig att de har fel! Dåligt mående eller missbruk därav är ALDRIG ditt fel!!! Missbruk är ett symptom på att något är fel och det borde ingen människa straffas för. Inte i rättsväsendet och absolut inte inom vården.

 2. Du behöver bara laga idag. Dagens dag. Ingenting annat. Du behöver bara tänka på idag. Mår du dåligt. Ring idag! Kan du inte mota bort de mörknande tankarna. Ta dig in i ett forum eller en chatt. Gör det idag! Det finns ställen till vilka du kan vända dig i väntan på hjälp; om sjukvården är seg eller känns för främmande och skrämmande. Det finns inga ”quick fixes” men det finns pitstops. Några listar jag nedan.

Du behöver alltid bara hålla fast för dagen. Imorgon är en kamp att ta imorgon.