Så många bilder jag tagit på livet. Bilder som en dag kanske ska gestalta vem jag var.

Bilder på de som är på väg bort, ständiga ryggtavlor som inte kan stirra.
Ett återkommande motiv, även i de lyckligaste tidsporträtt av glittrande solnedgångar och vita tandrader.

Dessa bortvända. Med blickar utanför blickfånget. Alltid på väg bort.
Där har de fångats, i själva flykten. 

Såsom envisa vatten till slut kan göra hål i sten, skapas kanske också ett öde. I ansikten bortom ett synfält kanske olyckan föds.

Det salta. Det som stannar kvar när allt annat ångats bort. Fragila stunder som kan suddas ut. Svaga länkar som kan brytas sönder. Den beständiga observatören som skapar sig själv. Den som inte syns men som finns för att den inte ses. Uti blickens negation skapas hon. Som kanske kände sig osynlig.

Kan en se bortom en bortvänd blick. Kan livet gestaltas i det negativa utrymmet. Mellan det som bilden innehåller och det den skalade bort. Kanske längtan ligger där. I det en aldrig fångade låg det en ville åt. Det som skulle fångas som en fågel i handen.

Bortvänt

Poesi Kommentera
 
Så många bilder jag tagit på livet. Bilder som en dag kanske ska gestalta vem jag var.

Bilder på de som är på väg bort, ständiga ryggtavlor som inte kan stirra.
Ett återkommande motiv, även i de lyckligaste tidsporträtt av glittrande solnedgångar och vita tandrader.

Dessa bortvända. Med blickar utanför blickfånget. Alltid på väg bort.
Där har de fångats, i själva flykten. 

Såsom envisa vatten till slut kan göra hål i sten, skapas kanske också ett öde. I ansikten bortom ett synfält kanske olyckan föds.

Det salta. Det som stannar kvar när allt annat ångats bort. Fragila stunder som kan suddas ut. Svaga länkar som kan brytas sönder. Den beständiga observatören som skapar sig själv. Den som inte syns men som finns för att den inte ses. Uti blickens negation skapas hon. Som kanske kände sig osynlig.

Kan en se bortom en bortvänd blick. Kan livet gestaltas i det negativa utrymmet. Mellan det som bilden innehåller och det den skalade bort. Kanske längtan ligger där. I det en aldrig fångade låg det en ville åt. Det som skulle fångas som en fågel i handen.
(null)

Jag finner mig i en värld av tillrättaläggande. Där det kantiga är dödssynd. Ingenting får bara vara som det är. Allting är konceptuellt. Men ingenting äkta. Ingen kan ha en principiell mening som spontant bryter fram utan att det först uppbackats av ett instagramflöde. En planerad feed. En image.

En människa är inte längre en dynamisk varelse utan ska reduceras till ett konstant varumärke. Så om hjärtat verkligen sitter till vänster gud nåde den som någonsin köpt någonting alls.

Om den som har någonting att säga vill brista ut i sång är det bäst att dennes röst verkligen bär inför Idoljuryn, eller att det åtminstone spelas in och läggs ut på Youtube, annars räknas det ju inte. Givetvis med en clean vit bakgrund. Annars skriker det amatör.

Det är bäst att hela du är genomgående. Kläder, smink, inredning. Kosthållning, boende, politisk åsikt. Det är bäst att du verkligen menar det du säger. Särskilt om du skrivit det på sociala media. För vem är du annars om inte ditt varumärke? Håll ihop dig. Röda tråden. Spreta inte ut.

När ett budskap går förlorat. En vilja att verkligen följa ditt hjärta, sinne och intellekt därför att du är övertygad om att det är rätt och riktigt. När det överskuggas av hur synligt du förmedlar det. För om ingen ser dig agera. Har du alls gjort någonting?

När världen rämnat för längesedan. Min princip må gå alla förbi. Det kanske drunknar i vackra formuleringar. Kanske i tonerna av den sång ingen hörde sjungas. Kanske blir det inte sanning förrän tillräckligt många delat det på Facebook. För sanningen är inte värd någonting så länge den inte är korrekt paketerad.
En smärta sprider sig genom mig när jag inser hur mycket enklare det är att ge upp efter några delningar på nätet. 

Som ett barn av sin tid står jag där och betraktar. Utan att göra någonting åt någonting. Lika hopplös och vilsen på utsidan som på insidan. För oavsett var vi står har vi för längesedan gett upp om att komma någonstans eftersom vi vet att det inte skulle göra någon större skillnad. Det är lätt att skriva om det en ser. Lätt att förmedla det en tänker när en kallt kan räkna med att få förstår vad det är jag egentligen menar. En del trycker på like, andra scrollar vidare. Det är ett slumpmässigt lotteri eftersom få av oss verkligen läser vad som stod. Vi ser bara konceptet och rätter oss därefter.


Varumärket människan

Svenska Kommentera
(null)

Jag finner mig i en värld av tillrättaläggande. Där det kantiga är dödssynd. Ingenting får bara vara som det är. Allting är konceptuellt. Men ingenting äkta. Ingen kan ha en principiell mening som spontant bryter fram utan att det först uppbackats av ett instagramflöde. En planerad feed. En image.

En människa är inte längre en dynamisk varelse utan ska reduceras till ett konstant varumärke. Så om hjärtat verkligen sitter till vänster gud nåde den som någonsin köpt någonting alls.

Om den som har någonting att säga vill brista ut i sång är det bäst att dennes röst verkligen bär inför Idoljuryn, eller att det åtminstone spelas in och läggs ut på Youtube, annars räknas det ju inte. Givetvis med en clean vit bakgrund. Annars skriker det amatör.

Det är bäst att hela du är genomgående. Kläder, smink, inredning. Kosthållning, boende, politisk åsikt. Det är bäst att du verkligen menar det du säger. Särskilt om du skrivit det på sociala media. För vem är du annars om inte ditt varumärke? Håll ihop dig. Röda tråden. Spreta inte ut.

När ett budskap går förlorat. En vilja att verkligen följa ditt hjärta, sinne och intellekt därför att du är övertygad om att det är rätt och riktigt. När det överskuggas av hur synligt du förmedlar det. För om ingen ser dig agera. Har du alls gjort någonting?

När världen rämnat för längesedan. Min princip må gå alla förbi. Det kanske drunknar i vackra formuleringar. Kanske i tonerna av den sång ingen hörde sjungas. Kanske blir det inte sanning förrän tillräckligt många delat det på Facebook. För sanningen är inte värd någonting så länge den inte är korrekt paketerad.
En smärta sprider sig genom mig när jag inser hur mycket enklare det är att ge upp efter några delningar på nätet. 

Som ett barn av sin tid står jag där och betraktar. Utan att göra någonting åt någonting. Lika hopplös och vilsen på utsidan som på insidan. För oavsett var vi står har vi för längesedan gett upp om att komma någonstans eftersom vi vet att det inte skulle göra någon större skillnad. Det är lätt att skriva om det en ser. Lätt att förmedla det en tänker när en kallt kan räkna med att få förstår vad det är jag egentligen menar. En del trycker på like, andra scrollar vidare. Det är ett slumpmässigt lotteri eftersom få av oss verkligen läser vad som stod. Vi ser bara konceptet och rätter oss därefter.


 
Ett andetag med syrebrist.
Ett uppskov utan tidsfrist.
Nya tag i gamla skor.
Nya himlar där jag bor.

Ett hallon i en äppelpaj.
Ett snöfall i mitten av maj.
Varma tår i iskallt vatten.
Solsken mitt i natten.

Bitter gråt i ljusan stund.
En tjackskakig John Blund.
Ett skrik som aldrig kommer ut.
En tid som aldrig vill ta slut.

Det som är rätt kan vara fel på fel plats

Poesi Kommentera
 
Ett andetag med syrebrist.
Ett uppskov utan tidsfrist.
Nya tag i gamla skor.
Nya himlar där jag bor.

Ett hallon i en äppelpaj.
Ett snöfall i mitten av maj.
Varma tår i iskallt vatten.
Solsken mitt i natten.

Bitter gråt i ljusan stund.
En tjackskakig John Blund.
Ett skrik som aldrig kommer ut.
En tid som aldrig vill ta slut.