Öppna ögon

Den svartaste dagen i juli. Den artonde dagen i juli. En dag som för evigt förknippas med saker som inte längre finns. Personer som inte längre lever. Minnen som inte längre är levande utan som små snuttar av gamla kultfilmer som då och då dyker upp likt illustrationer av ett liv som för längesedan dött.

En dag som likt en ruttnande fallfrukt på en gräsmatta liksom sprider stank över verkligheten trots att en inte riktigt märker att den finns där.

Tre år, mitt i livet, ändå så fulla av död. Så mycket död att livet liksom inte kunde komma i mellan.

Mellanrummet som kanske fanns där en gång suddades ut av fler och tätare katastrofer och nu ligger ett obehagligt lugn över allt som en gång stod i brand. Ett förrädiskt lugn av insikt. Av acceptans.

Men kanske mer än allt av skuld. Skulden en aldrig får bära. Skulden som tillhör ingen men som passar formen över mina axlar så väl. Så väl att den känns som gjuten efter min kropp.

När det livsuppehållande som inte gjorde någon nytta blivit till ett levnadssyfte spolas livsglädjen ut med själva döden. Och en inser att döden vunnit.

”Jag har redan länge gått vid din sida.”

Ett flåsande andetag i örat som inte längre sprider panik genom själen utan endast ett kort ögonblick av att sälla sig. Att räta in sig i ledet.

Att acceptera sin lott.

Bara skalet kvar

Den rättfärdiga är fastställd medan syndaren är blottad.
När rätt är fel och fel är rätt blir skammen oavkortad.
Tusen fingertoppar pekar åt ett och samma håll,
fast på en scen utan ridå, naken i fel roll.

Ty när sår så ymnigt blöda, hjälper ångern ingen.
Kvar står en krossad paria själv i syskonringen.
En kan aldrig vända bakåt, en kan aldrig ändra tiden
En förlåtelse som aldrig fanns, en kedjelänk, avliden.

Skuld kan tynga mer än ansvar för tid som en gång var.
Hellre haft och ha förlorat, än nöjd med skrapet sen stå kvar.
Ångra ja, men aldrig krypa, utan åter upp på benen.
Så låt den som helt står utan skuld, kasta första stenen.

55

Idag borde jag varit på födelsedagskalas. Men det var jag inte.
Hoppas det finns jordgubbstårta i himlen.

Tio år

Idag, den 8 juni 2016 är det på dagen tio år sedan jag sprang ut som nybakad student från Hulebäcksgymnasiet i Mölnlycke.
Jag hade många saker då, som 18-åring som jag inte längre har. Taskigt självförtroende, 25 kilo mer i kroppsvikt, ett stort självhat som aldrig ville ge vika, en pappa och en lillasyster.

Samtidigt har jag en hel del saker idag som jag inte hade då. Erfarenheten av ett år i Indien, en universitetsexamen, ett sammanhang jag valt själv och en större kunskap om mig själv och vem jag är.

Det händer så mycket på tio år och om någon hade talat om för mig då vad som skulle hända hade jag kanske inte orkat.

Det är inte alltid lätt att uppskatta de där fina sakerna jag och livet gett mig under åren. Men ibland går det, en stund i alla fall.

Det jag tänker mest på är nog att tio år är en så kort tid i det stora hela och saker kan förändras på sätt en kanske oftare försöker glömma än komma ihåg.

Vad som helst kan hända när som helst, en del saker har vi kontroll över, andra inte. En del saker beror på misstag vi själva gör men som vi där och då kanske behöver göra för att komma vidare, för att bli de vi är menade att vara.

Någonstans inom mig finns någonting annat än bara bitterhet och det kanske är ett frö som såtts, ett frö som kanske en dag växer och blir riktig tacksamhet över att jag lyckats hålla mig vid liv, över allt det jag har kvar och allt nytt jag ska komma att åstadkomma.

Jag har förlorat och jag har vunnit, precis som alla andra och någonstans växer en känsla av att det inte alltid kommer vara såhär. Även om det är svårt att tro.

Om tio år till kommer jag mest troligt ha förlorat andra saker, och vunnit ytterligare andra. Det finns ingen mening i att försöka läsa framtiden, men kanske kan en rusta sig inför den genom att se bakåt.

Lära av det som har varit och bli ödmjuk inför det faktum att tiden är obönhörligt hård mot oss alla. Tiden diskriminerar ingen, vi är alla lika dödliga och det enda en kan göra är att lära sig är att sätta hårdare mot allt det hårda.

Itu

Kontrasterna är det som är svårast att förstå. Eller kanske snarare acceptera. Att det inte finns någon kontinuitet i livet eller i mig gör allting osäkert, fragilt och oroväckande.

Jag kan inte räkna med något, allra minst mig själv. Jag vet aldrig hur jag kommer må när jag vaknar på morgonen eller ens i minuten efter denna. Det kan svänga på ett ögonblick och jag hatar det.

Att vänja sig vid tilliten till sig själv är både befriande och farligt. Jag har så länge gått runt och trott att jag vet var jag har mig själv.

Sedan går allt sönder och återigen står en här som en nykläckt kyckling och ska lära sig allt från början. En gång till. Alltid en gång till.

Den återuppståndna frustrationen över att jämt får höra att det är ”normalt”, att ”det måste få ta tid”, att det är ”sorg”. Från proffs, från vänner, från familj men mest av allt från mig själv. För jag vet ju. Jag vet så väl.

Ja, jag vet exakt hur normalt det är. Jag är logisk. Rationell. Den sidan av mig förlåter. Förlåter mitt sätt att vara. Förlåter min otillräcklighet. Stundtals till och med världen.

Men den känslomässiga sidan vill bara trycka på fast forward så att det här kan vara över och jag kan bli normal igen. Återgå till det stabila, det säkra och trygga. Det där lugnet som jag hittade i att jag faktiskt är okej. Att jag går att lita på.

Den känslomässiga sidan vill slå, döda, skrika eller ligga helt still. Ljuga för mig och spela död tills jag tror mig själv.

Under tystnaden vilar den verkliga faran

Att hetsa i sig kaffe och sedan racertänka över livet är kanske inte världens bästa idé alla gånger. Men det är så jag gör. Jag kan inte få huvudet att lugna ner sig. Det är heller ingenting jag försöker mig på längre, den kampen gav jag upp för länge sedan.

Det går i 2000 knyck hela tiden och jag varken kan eller vill få det att sluta. Därför är jag så tacksam över de människor i mitt liv som fattar att jag är sådan och agerar därefter. Som alltid säger som det är, som alltid gör sitt bästa för att svara på mina ofta för ingående frågor. Frågor som allt som oftast inte har några svar eller som har tusentals.

Jag fattar att det inte är enkelt. Särskilt inte nu.
Men jag tackar er för att ni orkar. Tackar er för att ni låter mig vara så som jag är.
Tackar er för att ni inte till slut skriker rakt ut: ”Men herregud, jag vet inte!!!”
Fast jag vet att ni kanske vill.

För innerst inne vet jag ju att det är så. Det är jobbigt.

Men bara för att det är jobbigt är det inte omöjligt. Det är heller inte farligt.

Att må dåligt är i sig inte förenat med livsfara. Jag vet att jag stundom uttrycker mig väldigt mörkt och att många kanske blir oroliga på riktigt.
Men glöm inte följande:

Skrivandet är min terapi. Terapi för mig själv mest, men jag har också förstått att de få personer som läser också då och då drar nytta av mina formuleringar eller åtminstone blir lite lätt illamående.
Om ni känner obehag av att läsa mina texter, då har jag lyckats.
”Show don't tell” pratar en om inom journalistiken. Visa hur världen ser ut, berätta inte.

Tänker ni på det så tror jag ni känner samma sak när jag skriver glada texter (även om det inte sker så ofta) men då är det inte lika slående.

Att skriva en text som gör någon glad märks oftast inte eftersom glädjen är någonting som samhället gärna vill påskina är normaltillstånd, och det köper vi, såklart, för vem vill inte må bra jämt?

Men när en läser en text som får en att må riktigt dåligt så märker en av det. För så ska det inte vara.
Det har vi fått lära oss.

Jag vill egentligen bara påvisa att faran nog snarare ligger i att inte uttrycka sig.
Att aldrig skriva, prata eller sjunga ut oro och ångest skulle för mig vara förödande.

Jag skiter i hur folk i allmänhet blir av med sin tunga extralast. För mig är det via konst. Språket och musiken. Jag begär inte att någon ska förstå eller följa efter.
Det enda jag begär är att ni inte ska rädas mitt sätt att uttrycka mig, för däri ligger ingen fara. Mina monster och jag tampas med varandra titt som tätt och har gjort under hela mitt liv, men det kan jag hantera.
 
Faran ligger i den ångest som inte tar sig något uttryck.
Faran ligger i det mörker som ingen uppmärksammar.
Faran ligger hos de som inte har hittat någon kanal.
Så räds inte för min skull. Räds istället för den som är alldeles för tyst.

Tvivel

Trött. Rastlös. Uppgiven. Håglös. Hopplös. Trasig.

Världen är full av adjektiv. Det finns så många att välja mellan. Men ändå hittar jag inget som säger någonting om mig. Jag hittar inga som kan förklara, som kan måla. Hittar inga som räcker eller passar.

Jag vet inte var jag ska börja eller sluta. Jag vet inte vad jag ska önska eller arbeta för.
Jag vet inte om jag ska ge mig eller kämpa. För jag vet inte vilket jag vill. Eller vilket jag kan.

Det finns inget motstycke. Finns inget annat att jämföra med. Finns ingenting som är klart nog. Ingenting som förklarar eller klarar upp.

Mestadels tänker jag att det är för andra jag ska förklara men jag vet att det bara är ett alibi. Den som egentligen vill ha förklaringen är jag. Bara jag.

Det är bara jag som jagar efter svar som aldrig kommer, efter lösningar som inte finns.
Jag söker meningar som inte säger någonting och jag söker lugnet som för evigt blåst bort.

Mer än något söker jag en frälsning, en frälsning som kan ta bort det onda, som bara kan sudda ut det här grå-svarta blurret som täcker mitt synfält.

Jag har alltid lutat mig mot min övertygelse. Mitt obevekliga hopp till att allt till slut blir som det är menat att vara.
Men min övertygelse är borta, mitt hopp är borta och jag är rädd att min tro har följt med.

Vem ska jag vara utan tro? Vem ska jag vara om jag inte kan vara jag? Vem ska jag vara när jag inte orkar vara i mitt eget skinn? När jag inte längre är säker på att allt kommer bli bra, eller att jag kommer fortsätta vara jag såsom jag känner mig själv.

När tvivlet letat sig in under huden.

Ett annat ställe

Åter står jag på vägen som leder till gravar, som leder mig bort emot sorg.
En väg jag väl känner ifrån de många dagar jag tvingats lämna min borg.
En oändlighet eller återvändsgränd, där vi någon gång alla får sällskap,
Men ni kommer dit som oigenkänd medan jag skakar hand med fanskap.

Där denna väg ska ta slut en gång, där känner jag alltför många
och i den barndomsvisa som växte upp till sång, växte tonerna sig alltför långa.
Det kan inte varit någons mening att du skulle gå, när vägen ännu inte krökt sig.
Gudarna lovade ju oss långt mer tid än så, men jorden blev den som förstört dig.

Mellan mörker och ljus finns en osynlig vägg, där i mitten har du och jag kamperat.
Vi ville leva på gränsen mellan societet och drägg, för att inte missa allt som livet levererat.
Kanske är gränsen en knivsegg ibland, du skar dig och blodet slutade aldrig rinna.
För någonstans på vägen tappade jag din hand, och jag såg dig i mörkret försvinna.

Jag önskar så högt, så hårt och så hett, att själva solen borde kunna smälta.
Jag vill och kräver att någon gör allt rätt, innan jordens berg börjar välta.
Jag försöker att minnas ett faderligt svar, ”det som inte dödar det härdar”.
Men i mig finns knappt något ohärdat kvar, ett betongblock från okända världar.

Jag räds mitt lugn, räds min kontroll. Jag skrämmer mig själv från vettet.
Ingenting borde längre spela någon roll, men jag har redan sörjt på det sättet.
Så vägen må gå dit helst den vill, jag har slutat ifrågasätta.
Det enda alternativet är ju att stå still och då kan jag lika gärna fortsätta.

Gatan är ett snedsteg bort

"Jag vet hur livet har behandlat dig.
Så, jag vill inte klandra dig, jag bara saknar den gamla dig"

Kapten Röd

Att lämna trygghet för lyckans skull

 Hundarna har det bra. Foto: Malin Holmberg
 
Den vita hud jag fick som bonus med mitt röda hår är efter en vecka på Koh Rong fortfarande i samma nyans av vitt som sanden här. Men det är knappast någonting att vara ledsen över. Inifrån min skuggiga standardplats på strandcafét Smile kan jag iaktta strandens besökare.

Västerlänningar från Europa och USA, australiensare och turistgrupper från Japan, Korea och Thailand. Här samlas alla på en och samma plats och olikheterna oss emellan är slående.
Turisterna från Asien är fullt påklädda: Jeans, polotröjor, joggingskor och en del har till och med yllemössor på sig. Många av dem badar även fullt påklädda och alla slåss om platserna i skuggan bredvid mig. Européerna, amerikanerna och australiensarna ligger och pressar i solen, kastar frisbee eller trixar med fotbollar. Nästan alla ute i det glödheta solgasset. Kvinnor och män ligger på oorganiserade rader på sina strandsjalar och handdukar. Jobbar på den perfekta brännan.

De boende på Koh Rong arbetar i hettan medan deras barn leker på stranden.
Hundvalpar springer runt och biter i varandras svansar till turisternas stora glädje. Även till min när en knappt tio veckor gammal valp med schäfferteckning i ansiktet kommer fram och leker med min vattenflaska och sedan börjar nafsa mig i fingrarna.
Lyckan är total och värmen bekommer mig knappt. Det är ett så litet pris att betala för att få må så här. Tempot även hos de som arbetar är lägre än hemma. Arbetsuppgifterna verkar färre, de anställda fler och det allmänna humöret högre.

En börjar lätt fundera när en befinner sig i en situation som denna. Varför överhuvudtaget bo i väst? Varför ska en jobba ihjäl livet för en taskig pension när en kan leva för dagen på ett ställe som det här. Varför överhuvudtaget försöka bygga upp ett liv när livet aldrig kan bli såsom det kan vara här? Att hetsen blir värre och värre för varje år i Sverige känner nog de flesta av oss igen, kraven på prestation och det eviga sökandet efter prestige. Kravet att vara lyckad snarare än lycklig.

Visst kan det tyckas både som lättja och naivitet att resonera på det sättet. Det finns en välfärd i Sverige som inte går att mäta sig med många andra länder, men den urholkas mer och mer trots att en betalar sin skatt som en lydig medborgare. Trots att en gör allt det där en förväntas av samhället ser jag ändå hur min förort och dess invånare inte lever på samma villkor som de i Linnéstaden. Om det är så Sverige är och ska förbli vet jag inte om jag vill vara med i klubben längre.

Men det kan också få mig att känna mig bortskämd som vill välja bort ett av de mest omhuldande länderna i världen. Men kanske är det för att jag helt enkelt inte vill bli omhuldad.
Jag vil inte bli omhändertagen. Jag vill ta hand om mig själv. Bestämma själv. Att någon annan ska bestämma vad jag får och inte får göra får mig att känna mig instängd och jag vet inte om gratis sjukvård och kommunal hemtjänst på ålderns höst är ett vettigt moterbjudande. Det är ju det Sverige erbjuder. Än så länge. År 2052 ska jag gå i pension, enligt dagens system det vill säga. Grejen är väl bara att när den dagen kommer finns antagligen inte en krona kvar av en eventuell pensionsförsäkring, om jag nu skulle skaffa mig en, vilket jag fortfarande inte gjort vid 28 års ålder.

Men det är lite som att spela kvitt eller dubbelt. Åt ena sidan skulle jag ha friheten i hela livet men den dagen jag blir sjuk kanske jag inte kan betala för min egen vård om jag inte har tur att bli stenrik på vägen (vilket inte är särskilt troligt). Å andra sidan kanske jag blir någon sorts kruttant som är frisk tills dagen då jag knall fall somnar in för att aldrig vakna mer och då har jag ju vunnit allt. Den andra vägen är den där jag stannar i Sverige, jobbar i resten av mitt liv och kanske får avnjuta välfärdens VIP-kort när jag blir gammal. Om det nu finns något sådant. Annars har jag förlorat allt.

Känner jag mig själv rätt är jag mer av en gambler när det gäller livet och prestationernas tvångströja tog jag av mig någonstans på vägen. Så egentligen är det nog bara min hjärna som kontemplerar över ett beslut mitt hjärta tagit för länge sedan.

Semester

Det är nu nerverna börjar arbeta på allvar. Det är nu. Även om sanningen av det som stundar vilat länge i kroppen är det först nu det blir på riktigt. Eller egentligen inte nu heller, men snart.

Jag börjar känna det närma sig. För om bara en vecka är jag inte längre samma person. Jag kommer vara en annan under tre veckor. Eller nej, inte en annan person, men en annan version. En lugnare, tryggare, mer bekväm och framför allt mer självklar version.

När en lämnar det som är hemma blir allting mer självklart. Jag vet inte varför, det finns ingen logik i det. Att jag är som mest hemma i mig själv när jag är borta.

Men det är i bortavarandet mitt eget varande blir så självklart. Inga tvivel och inga problem. Bara existens och en hunger efter upptäckter. En bottenlös lust för livet. Och jag längtar.

Önskelista

Det är nu julstämningen ska infinna sig. Torget hemma i Hjällbo har smyckats med ljusslingor i olika färger. Det hänger stora julgranskulor i lyktstolparna och julmusik skvalar dygnet runt på hög volym ur högtalarna ovanför ingången till Ica. Runtom i Göteborg står granar och vajar i höststormen som inte tycks vilja ge vika för vintern i år heller.

Det är nu julstämningen ska infinna sig. Men det gör den inte. Inte hos mig i alla fall.

För jag får reklammail och sms som visar mig ting jag borde vilja köpa. Ting som mina nära och kära enligt producenterna vill ha eller behöver.
När jag går in på facebook talar annonserna om för mig att de kläder jag redan äger, minsann inte alls duger till varken jul eller nyår. Jag borde köpa någonting nytt.
Folk i min närhet börjar fråga vad jag önskar mig till jul.

Musiken hemma på torget känns inte som någon stämningshöjare, utan mer som hjärntvätt. Bara ytterligare ett element som ska få mig att vilja spendera hela min lön på meningslös skit.

Jag vet att de julklappar jag får är köpta och inslagna med kärlek. Men spelar det egentligen någon roll? Är det verkligen kärleksfullt att propsa på någonting för vår vita medelklass skull, bara för att det är tradition? Begreppet tradition innebär ju inte att det är rätt eller bra, bara att det är så det alltid är.

Jag hatar inte julen, tvärtom egentligen. Men jag hatar vad julen har blivit. Vi har fina jultraditioner men konsumtionshetsen är inte en av dem och den förstör så mycket av julen som annars skulle kunna vara så vacker.

Så, ni som verkligen älskar mig och vill ge mig någonting fint till jul. Ge lite pengar eller mat till en tiggare, köp en Faktum, skänk en julklapp till barn som annars inte får några. Tänk på vad ni säger och hur ni bemöter andra människor, i synnerhet de som inte ser ut, tror eller lever precis som du. Ljug inte för mig, respektera mig och mina livsval, förminska inte min styrka och intelligens för att jag är ung eller för att jag är kvinna. Var schysst mot och hjälp människor som är svagare än du och utmana de som är starkare. Utmana dig själv, var självkritisk och våga tro att förändring inte är detsamma som förfall.

Fucked up!

Känslan när gynekologen som ska sätta in min tredje p-stav i ordningen, slentrianmässigt konstaterar ”Och du var 28 ja…” och käckt lägger till: ”Då kanske det här blir den sista staven då?”

Jag: ”Ehh, nej, jag är faktiskt inte så intresserad av att ha några barn, så det blir nog fler... stavar alltså.”

Gynekologen: ”Men du vet, om man träffar den rätte... det där ändrar sig.”

Lustigt, exakt det där trodde jag om inställningen om kvinnor som barnfödarmaskiner istället för individer också.
Jag antar att vissa saker aldrig förändras.

Shame

Shame on me for trying, shame on me for counting beads,
shame on me for buying flowers instead of planting seeds.
Shame on me if I’m too honest, shame on me if I’m too mad,
shame on me for never getting what I can and cannot have.

4 U

840 dagar har passerat mig förbi, sen den stund då Gud bestämde att en själ skulle bli fri.
 
Saknaden: en hjärna, ett hjärta, en man. En gnista, nej, en låga som bara brann och brann.
 
Då och då går jag längs vägen som ledde till din grav, men ibland vill jag bara döva det jag blir så ledsen av.
 
Men du lärde mig att leva som att en alltid ska vara ung, så jag vill leva som en drottning som du levde som en kung.
 
Det finns aldrig något imorgon, aldrig något sen och det finns alltid tid över när det handlar om en vän.
 
Inget är för jobbigt och inget är förbi och livets enda slutmål är att känna sig fri.
 
Men du vet hur det kan snurra när dimman sen sig skingrar, var tanke glider undan som sand igenom fingrar.
 
När mitt mörker vill omsluta och förslösa allt du gav, då kan jag sakna originalet jag är en kopia av.

Om

Min profilbild

Malin

RSS 2.0