En julnovell av Malin Holmberg
 
Den minusgradiga luften sliter i hennes hår. En lösryckt test fastnar på hennes torra läppar. Hon ser staden breda ut sig långt framför henne, på bägge sidor av och bortom det svarta vattnet. Det är natt nu och kylan tycks nypa de få bitar av hennes hud som är blottade. Ansikte och händer. Det är början av december och den allra första vinterkylan har förvandlat staden till den där krispiga julstad hon så många gånger förälskat sig i. Ingen snö som vanligt, men väl ett täcke av rimfrost som får hela verkligheten att glittra i symfoni med alla stadens ljus. En bil kör förbi bakom henne. Hon ser den inte men hör. Bron bär bilen över på Hisingssidan och hon hör den inte längre. Själv står hon kvar, någonstans mellan de två pylonerna som hon någon gång läst är över 100 meter höga.
”Hur långt kan det vara till vattenytan? 50 meter kanske.” Hon funderar och lovar sig själv att googla det. Fast inte nu. Hon vill känna in det. Känna in känslan av hissnade höjd. Hur känns det att stå här? På branten.

xxx

”Jag vill inte fira jul.” Tanken är absurd. Hennes barndoms jular gjorde henne sakta men säkert till en riktig julfascist. Precis som hennes pappa. Allt skulle vara precis likadant varje år.
Miniatyrvarianten av Örgryte gamla kyrka, med en glödlampa monterad inuti, placerad på ett utbrett täcke av bomull. En gång, när kyrkan fortfarande tillhört hennes farmor och farfar hade de minimala fönstergluggarna varit täckta av rött crépepapper. Men hon mindes den utan då det antagligen varit många år sedan små barnfingrar dukat under för frestelsen att känna pappret ge vika under tryck.

Julstrumporna på sänggavlarna. Hennes porslinståg. Tre vagnar med glada nallar och dockor utstickande ur tågfönstren med diverse girlanger och andra juldekorationer och längst fram i loket, jultomten. Uppställt på sin vanliga plats i fönsterkarmen.

Pappa i köket med all julmat. Skinka, rostbiff, sylta, gröt. Allt på en gång och allt i överflöd, precis som på farmors tid.
Och så hon och systern. Deras årliga uppgift att klä julgranen. Lika hysterisk varje år. För många kulor, för många glittergirlanger, gamla smällkarameller i färger som skar sig med varandra och så stjärnan förstås, vind och tilltufsad. De var lika nöjda varje år.

Mamman som var gjord av något lugnare virke än pappan höll sig oftast undan från köket. Ute i stallet hos hästarna, städande i något av de rum där det inte lagades mat eller upptagen med att slå in julklappar. Köttbullarna som var hennes uppgift hade hon antagligen gjort flera dagar innan bara för att slippa vistas i köket under pappans hetsiga matlagningsritual. Sedan uppesittarkväll, bingolotto, första skinksmörgåsen och Absolute Christmas dubbelskiva.

xxx

Hur kan kylan inte bekomma henne? Det enda hon faktiskt tänker på är det hon inte kan förstå. Steget att klättra över räcket är så långt bort att det lika gärna kunde vara en evighet till andra sidan. För andra är steget så nära. Hon tänker på de som inte finns kvar. På de som aldrig kommer äta en enda skinkmacka till.
Hon tänker på den första julen. Den första julen i det nya livet. Den första julen utan pappan. Det första julbordet som inte blev som det skulle även om hon gjort sitt allra bästa. Hur skinkans griljering inte var lika jämn och fin som hans. Det kallskurna inte lika tunt skivat. Inte lika fint upplagt. För få sorters sill. För lite. Det var mest det. För lite. Vardagen trängde sig in i hennes förortslägenhet på självaste julafton. Det såg för mycket ut som en vanlig onsdag. Det hade det aldrig gjort tidigare. Julen var helig. Det här var profant. Trots julgran med samma gamla vanliga pynt som fraktats från landet till förorten i en musäten kartong. Trots Absolute Christmas dubbelskiva om än på Spotify. Trots Kalle och Karl-Bertil. Det var fel. Bara fel. Fler bilar kör förbi bakom henne. ”Swosh. Swosh”.
Två tänker hon. Stadsljusen avtecknar sig i det mörka vattnet. Hon undrar hur kallt det är så här års.

xxx

”Vi söker vår barndoms jular” säger hon. ”Och de kommer ju faktiskt aldrig tillbaka.”
Det är så enkelt. Så intelligent, men ändå så enkelt. När verkligheten började kännas som en gruva på väg att rasa in tog hon ett beslut. Nu satt hon framför en person med vit krage och pratade om allt som gjorde ont. Pappan, systern och julen som aldrig skulle bli som en riktig jul.

Ytterligare en jul som aldrig kommer bli som den ska vara, för att det nu saknas en till. En till som aldrig skulle gått.
Julen kändes numera som ett dödsgalleri över alla som inte längre skulle delta. För de som vilar under flera hundra kilo jord och sten på kyrkogårdar. För de vars aska sedan länge blåst bort i vinden eller sköljts över av havsvågor. Hennes mormor, morfar, farmor, farfar, pappa och syster.
Tagna av sjukdom, av ålder, av chock och av det vedervärdiga beslutet som en del tar uppe vid ett broräcke.

xxx

Hon har börjat frysa lite. Det känns nästan välkommet. Som ett kvitto på att hon fortfarande är en människa av kött och blod. Inte bara ett skal avtrubbat av livets häftiga svängar.
Hon känner ingen som faktiskt hoppat i den bokstavliga meningen. Systern hade tagit en annan väg om än mot samma mål. Men det var det mest påtagliga hon kunde komma på för att på något sätt kunna ikläda sig känslan av att aldrig mer vilja vakna. Att aldrig mer vilja fira en födelsedag, att aldrig mer vilja äta en måltid. Aldrig ett till julbord. Aldrig mer klä julgranen tillsammans. Aldrig mer Absolute Christmas.

Isande ränder längs kinderna får henne att registrera att hon gråter. Det tog lång tid för tårarna att återvända. Tio månader och vetskapen om den högtid som ständigt återvänder. Varje år blir det jul. Trots att hon inte vill. Tårarna fryser inte, så kallt blir det inte i Göteborg nuförtiden. Men de gör att hon fryser mer. Hon tänker på de sista jularna med henne. Den julen när hon fick låna en röd klänning för att hennes egna blivit för små. Den julen i förortslägenheten när hon trots sjukdom och sorg ändå bestämde sig för att försöka fira jul. När hon hjälpte mamman med köttbullarna. Den julen när de klädde granen tillsammans trots att ingen ville. Den sista julen när de kvarvarande kvinnorna alla kämpade för varandra, för julen och dess helighet.

Hon bestämmer sig. Julen är en högtid som omformats över historiens gång. Från att vara en solguds födelsedag, till att bli Jesus. Från Jesus födelsedag till Kalle Anka och jultomten. Från tomtargubbar som förstör för slarvigt gårdsfolk till tomten som kommer med julklappar. Julklapparna som först var vedträn folk kastade in i varandras hus som sedermera blev till Ipads och VR-glasögon inslagna i guld och rött. Från dopp i grytan till veganskinka.

”Ibland kanske det faktiskt handlar om att välja vad man ser” hade hon med vita kragen sagt.

Ett val mellan att räkna de sandkorn som finns kvar på stranden eller att räkna de som blåst bort. Ett val mellan att räkna de stjärnor som lyser klart om natten eller de som redan slocknat. Mellan att vara den som håller fast vid de som lämnat eller den som vågar släppa taget.

Hon börjar sakta gå tillbaka in mot brofästet på fastlandssidan, kastar en sista blick mot lampornas spegelbilder som rör sig över vattenytan. Väljer en låt i telefonen. Helen Sjöholm sjunger för henne medan hon promenerar envist mot vindens kalla hand. Envist bort från döden, tillbaka in i livet.
 
 
”Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här.”

Det blir alltid jul igen

Svenska Kommentera
 

En julnovell av Malin Holmberg
 
Den minusgradiga luften sliter i hennes hår. En lösryckt test fastnar på hennes torra läppar. Hon ser staden breda ut sig långt framför henne, på bägge sidor av och bortom det svarta vattnet. Det är natt nu och kylan tycks nypa de få bitar av hennes hud som är blottade. Ansikte och händer. Det är början av december och den allra första vinterkylan har förvandlat staden till den där krispiga julstad hon så många gånger förälskat sig i. Ingen snö som vanligt, men väl ett täcke av rimfrost som får hela verkligheten att glittra i symfoni med alla stadens ljus. En bil kör förbi bakom henne. Hon ser den inte men hör. Bron bär bilen över på Hisingssidan och hon hör den inte längre. Själv står hon kvar, någonstans mellan de två pylonerna som hon någon gång läst är över 100 meter höga.
”Hur långt kan det vara till vattenytan? 50 meter kanske.” Hon funderar och lovar sig själv att googla det. Fast inte nu. Hon vill känna in det. Känna in känslan av hissnade höjd. Hur känns det att stå här? På branten.

xxx

”Jag vill inte fira jul.” Tanken är absurd. Hennes barndoms jular gjorde henne sakta men säkert till en riktig julfascist. Precis som hennes pappa. Allt skulle vara precis likadant varje år.
Miniatyrvarianten av Örgryte gamla kyrka, med en glödlampa monterad inuti, placerad på ett utbrett täcke av bomull. En gång, när kyrkan fortfarande tillhört hennes farmor och farfar hade de minimala fönstergluggarna varit täckta av rött crépepapper. Men hon mindes den utan då det antagligen varit många år sedan små barnfingrar dukat under för frestelsen att känna pappret ge vika under tryck.

Julstrumporna på sänggavlarna. Hennes porslinståg. Tre vagnar med glada nallar och dockor utstickande ur tågfönstren med diverse girlanger och andra juldekorationer och längst fram i loket, jultomten. Uppställt på sin vanliga plats i fönsterkarmen.

Pappa i köket med all julmat. Skinka, rostbiff, sylta, gröt. Allt på en gång och allt i överflöd, precis som på farmors tid.
Och så hon och systern. Deras årliga uppgift att klä julgranen. Lika hysterisk varje år. För många kulor, för många glittergirlanger, gamla smällkarameller i färger som skar sig med varandra och så stjärnan förstås, vind och tilltufsad. De var lika nöjda varje år.

Mamman som var gjord av något lugnare virke än pappan höll sig oftast undan från köket. Ute i stallet hos hästarna, städande i något av de rum där det inte lagades mat eller upptagen med att slå in julklappar. Köttbullarna som var hennes uppgift hade hon antagligen gjort flera dagar innan bara för att slippa vistas i köket under pappans hetsiga matlagningsritual. Sedan uppesittarkväll, bingolotto, första skinksmörgåsen och Absolute Christmas dubbelskiva.

xxx

Hur kan kylan inte bekomma henne? Det enda hon faktiskt tänker på är det hon inte kan förstå. Steget att klättra över räcket är så långt bort att det lika gärna kunde vara en evighet till andra sidan. För andra är steget så nära. Hon tänker på de som inte finns kvar. På de som aldrig kommer äta en enda skinkmacka till.
Hon tänker på den första julen. Den första julen i det nya livet. Den första julen utan pappan. Det första julbordet som inte blev som det skulle även om hon gjort sitt allra bästa. Hur skinkans griljering inte var lika jämn och fin som hans. Det kallskurna inte lika tunt skivat. Inte lika fint upplagt. För få sorters sill. För lite. Det var mest det. För lite. Vardagen trängde sig in i hennes förortslägenhet på självaste julafton. Det såg för mycket ut som en vanlig onsdag. Det hade det aldrig gjort tidigare. Julen var helig. Det här var profant. Trots julgran med samma gamla vanliga pynt som fraktats från landet till förorten i en musäten kartong. Trots Absolute Christmas dubbelskiva om än på Spotify. Trots Kalle och Karl-Bertil. Det var fel. Bara fel. Fler bilar kör förbi bakom henne. ”Swosh. Swosh”.
Två tänker hon. Stadsljusen avtecknar sig i det mörka vattnet. Hon undrar hur kallt det är så här års.

xxx

”Vi söker vår barndoms jular” säger hon. ”Och de kommer ju faktiskt aldrig tillbaka.”
Det är så enkelt. Så intelligent, men ändå så enkelt. När verkligheten började kännas som en gruva på väg att rasa in tog hon ett beslut. Nu satt hon framför en person med vit krage och pratade om allt som gjorde ont. Pappan, systern och julen som aldrig skulle bli som en riktig jul.

Ytterligare en jul som aldrig kommer bli som den ska vara, för att det nu saknas en till. En till som aldrig skulle gått.
Julen kändes numera som ett dödsgalleri över alla som inte längre skulle delta. För de som vilar under flera hundra kilo jord och sten på kyrkogårdar. För de vars aska sedan länge blåst bort i vinden eller sköljts över av havsvågor. Hennes mormor, morfar, farmor, farfar, pappa och syster.
Tagna av sjukdom, av ålder, av chock och av det vedervärdiga beslutet som en del tar uppe vid ett broräcke.

xxx

Hon har börjat frysa lite. Det känns nästan välkommet. Som ett kvitto på att hon fortfarande är en människa av kött och blod. Inte bara ett skal avtrubbat av livets häftiga svängar.
Hon känner ingen som faktiskt hoppat i den bokstavliga meningen. Systern hade tagit en annan väg om än mot samma mål. Men det var det mest påtagliga hon kunde komma på för att på något sätt kunna ikläda sig känslan av att aldrig mer vilja vakna. Att aldrig mer vilja fira en födelsedag, att aldrig mer vilja äta en måltid. Aldrig ett till julbord. Aldrig mer klä julgranen tillsammans. Aldrig mer Absolute Christmas.

Isande ränder längs kinderna får henne att registrera att hon gråter. Det tog lång tid för tårarna att återvända. Tio månader och vetskapen om den högtid som ständigt återvänder. Varje år blir det jul. Trots att hon inte vill. Tårarna fryser inte, så kallt blir det inte i Göteborg nuförtiden. Men de gör att hon fryser mer. Hon tänker på de sista jularna med henne. Den julen när hon fick låna en röd klänning för att hennes egna blivit för små. Den julen i förortslägenheten när hon trots sjukdom och sorg ändå bestämde sig för att försöka fira jul. När hon hjälpte mamman med köttbullarna. Den julen när de klädde granen tillsammans trots att ingen ville. Den sista julen när de kvarvarande kvinnorna alla kämpade för varandra, för julen och dess helighet.

Hon bestämmer sig. Julen är en högtid som omformats över historiens gång. Från att vara en solguds födelsedag, till att bli Jesus. Från Jesus födelsedag till Kalle Anka och jultomten. Från tomtargubbar som förstör för slarvigt gårdsfolk till tomten som kommer med julklappar. Julklapparna som först var vedträn folk kastade in i varandras hus som sedermera blev till Ipads och VR-glasögon inslagna i guld och rött. Från dopp i grytan till veganskinka.

”Ibland kanske det faktiskt handlar om att välja vad man ser” hade hon med vita kragen sagt.

Ett val mellan att räkna de sandkorn som finns kvar på stranden eller att räkna de som blåst bort. Ett val mellan att räkna de stjärnor som lyser klart om natten eller de som redan slocknat. Mellan att vara den som håller fast vid de som lämnat eller den som vågar släppa taget.

Hon börjar sakta gå tillbaka in mot brofästet på fastlandssidan, kastar en sista blick mot lampornas spegelbilder som rör sig över vattenytan. Väljer en låt i telefonen. Helen Sjöholm sjunger för henne medan hon promenerar envist mot vindens kalla hand. Envist bort från döden, tillbaka in i livet.
 
 
”Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här.”
 
Under en kort stund trodde hon inte på hoppet.
Under en kort stund stod hon aldrig mer.
Under kort stund dog nog själva solen,
för att aldrig vakna när någon ser.

Nya solar kommer aldrig resa sig för folket.
Nya solar kommer aldrig vara någons svar.
Nya solar må födas ur fördärvet,
men fördärvet i sig självt får stanna kvar.

Ett staket byggdes listigt upp i livet.
Ett staket byggdes för att dela något itu.
Ett staket byggdes för att alltid säkert veta,
vad var jag och vad var du.

Den nya kvinnan om hon vill får skriva lagen.
Den nya kvinnan om hon vill får leda in.
Den nya kvinnan om hon vill lär bli en överman,
Ej sin egen, men väl min.

Jag tar en hand ikväll för att våga släppa taget.
Jag tar en hand ikväll, skör, sprucken och röd.
Jag tar en hand som en gång tillhörde en annan,
för att leda allt det gamla till sin död.

Monolog

Poesi Kommentera
 
Under en kort stund trodde hon inte på hoppet.
Under en kort stund stod hon aldrig mer.
Under kort stund dog nog själva solen,
för att aldrig vakna när någon ser.

Nya solar kommer aldrig resa sig för folket.
Nya solar kommer aldrig vara någons svar.
Nya solar må födas ur fördärvet,
men fördärvet i sig självt får stanna kvar.

Ett staket byggdes listigt upp i livet.
Ett staket byggdes för att dela något itu.
Ett staket byggdes för att alltid säkert veta,
vad var jag och vad var du.

Den nya kvinnan om hon vill får skriva lagen.
Den nya kvinnan om hon vill får leda in.
Den nya kvinnan om hon vill lär bli en överman,
Ej sin egen, men väl min.

Jag tar en hand ikväll för att våga släppa taget.
Jag tar en hand ikväll, skör, sprucken och röd.
Jag tar en hand som en gång tillhörde en annan,
för att leda allt det gamla till sin död.

Vålnader som dansa sakta runt i ring,
de tassa, smyga, svansa, låtsas som ingenting.

De tror jag inte märker, deras närvaro total,
nyfikna på resultat från mina samvetskval.

Jag har inte råd med lögner mer så sanningen får duga.
Jag vet att sveket vägde mer så varför ska vi ljuga.

Ett liv tog slut och ryckte med det liv som varit mitt,
så ta din stolthet, ta din skuld, lev vidare i ditt.

Bedömning gör mig lite; lite kvav och lite kall,
Er åsikt lydde senast högst, men nu er kurs på fall.

Betyget som de sen ska ge betydde mycket förr,
men då var då och nu är nu, jag har stängt min sista dörr.

Spökerier

Svenska Kommentera

Vålnader som dansa sakta runt i ring,
de tassa, smyga, svansa, låtsas som ingenting.

De tror jag inte märker, deras närvaro total,
nyfikna på resultat från mina samvetskval.

Jag har inte råd med lögner mer så sanningen får duga.
Jag vet att sveket vägde mer så varför ska vi ljuga.

Ett liv tog slut och ryckte med det liv som varit mitt,
så ta din stolthet, ta din skuld, lev vidare i ditt.

Bedömning gör mig lite; lite kvav och lite kall,
Er åsikt lydde senast högst, men nu er kurs på fall.

Betyget som de sen ska ge betydde mycket förr,
men då var då och nu är nu, jag har stängt min sista dörr.