Rörigheten rymde.
Även när produkten man har haft i huvudet under en lång, lång tid faktiskt börjar ta form så är det svårt att få ihop det pusslet man redan har i huvudet med det pusslet man har inne datorn.
Det känns lite som att min inre rörighet har rymt och tagit sig digital form.
Jag är ännu inte säker på om det är bra eller dåligt.
Död och liv.
Ibland slår det mig hur små vi är.
Man vet ju att det är så, men ibland slår det verkligen till, som ett ögonblicks insikt i ett helt liv av ovetskap.
I filmer, böcker, tidningar, tv och internet matas vi med rädsla.
Som om mainstreamfåran bestämmer vad vi ska vara rädda för.
Och ett ämne står trots allt över allt annat; döden.
Den får man inte tala om.
Den är tabubelagd.
När vi väl talar om döden handlar det mest om sorg, saknad, sjukdom och smärta.
Vi talar om döden på ett sätt som distansierar den ifrån oss, som att vi inte berörs av den förrän vår tid är inne.
Jag tycker att det är ett underligt förhållningssätt till något som förenar oss alla. Inte bara människor, utan allt som är vid liv.
Hur kan man vara så rädd för något man inte vet någonting om. Kanske är det så att det är just det som skrämmer, vetskapen att man aldrig kan veta.
Men vi talar om döden som någonting fruktansvärt, men det enda vi vet är att det är fruktansvärt för oss som är kvar vid liv.
Med tanke på vår västerländska syn på livet som ändligt är det kanske inte så underligt att vi ser på döden med skräck, men om man istället ser döden som en transformation blir det en helt annan sak.
Att dö är kanske egentligen bara att övergå till en annan form av liv. Så väljer åtminstone jag att se det.
Det kanske bara är önsketänkande, men min instinkt säger mig att livet inte tar slut. Aldrig någonsin.
Men det förändras och tar sig en annan skepnad.
Exil.
Även om jag aldrig haft någon verklig tro på det här landet har jag ändå alltid hoppats.
Jag har hoppats på förbättring, på förändring.
Men nuförtiden har jag ingen sådant hopp alls.
Vårt land fövandlas sakta men säkert till en fasciststat där man inte längre får göra sina egna val eller för den delen utveckla/använda sunt förnuft.
Det började med att rökning inomhus förbjöds, ett bra beslut tycker även jag som rökare. Men sedan fortsatte det, ingen rökning på liseberg därför att det finns barn där. Då undrar jag om folk på fullaste allvar tror att man bara för att man är rökare inte känner någon som helst respekt för andra människor. Ingen rökare jag känner skulle få för sig att börja röka i närheten av en barnvagn i en kö på liseberg. Men vi har uppfostrat vår befolkning till att helt och hållet sakna respekt för andra människor. Nu kommer det fler förslag, ingen rökning på tågperronger, busshållplatser, uteserveringar. Eller kanske det värsta av allt, totalt rökförbud i hela göteborg förutom i utsatta rökkurer. Samtidigt får jag varje månad lappar hem i brevinkastet om hur vi skall "respektera" våra grannar genom att inte röka på balkongen. Jag och mina cigaretter är helt klart oönskade. Att köpa kaffe i pappmuggar i parti och minut det är okej, men fimpar, inte okej.
För att ytterligare spä på fascismen kom förslaget om att krogarna skulle stänga klockan 03:00, ett förslag som visserligen fick avslag men som kommer att komma upp på agenda igen och igen, tills det en fruktansvärd dag går igenom.
Vad vi har gjort är att vi har skapat en befolkning som helt och hållet saknar respekt och omtanke för sina medmänniskor.
Nu får vi istället lagstifta bort allt det mainstream-fåran anser opassande därför att det är alltför svårt att utbilda folk i etik och moral. Vi tänker inte längre själva. Därför att vi inte får.
Det kan hända att jag är lite avig, det kan hända att jag är en självisk jävel som bara tänker på mig själv.
Men vad fan är det här?
Jag känner mig fördummad, jag känner mig kränkt, fångad, förminskad men framförallt känner jag mig omhändertagen och inte i positiv bemärkelse.
Min möjlighet att välja mitt eget liv är inte längre en självklarhet och det kommer bara bli värre ju längre tiden går. Oscar Wilde sa en gång att lagar är till för idioter, vi andra använder sunt förnuft; men tyvärr stämmer inte det längre för vi andra får inte längre använda sunt förnuft eftersom vår regim sakta men säkert lagstiftar bort allt vad fri vilja heter.
Personligen börjar jag förstå att jag knappast kommer bo här i hela mitt liv som jag trott.
Föresten kanske jag blir utjagad ur landet en vacker dag.
Och va fan, det kanske är lika bra.
And now what?
När man vet vad man ska göra men man inte vet hur det ska gå till.
Det är då jag är som mest handfallen.
Jag skriver och skriver och skriver.
Men jag tycker inte att jag kommer någonstans.
Mer än att worddokumentet växer sig längre och längre.
Medmänniskan.
Vi lever mitt i individualismens tidsålder. Vi lever visserligen sida vid sida, men vi lever inte tillsammans.
Vi är liksom ensamma i flock.
Men jag finner det mycket underligt att vi samtidigt högaktar lojalitet, godhet och intelligens.
Tänk efter lite, hur ofta talar inte tvpersonligheterna om hur den ideala människan skall vara.
- "Hur måste man vara för att lära känna dig? Vad värdesätter du i en vän?"
- "Det viktigaste är lojalitet, man måste kunna lita på sina vänner."
Men vad händer med de som inte ännu är dina vänner?
De som du inte släpper in?
De som du möter på gatorna varje dag men som du fullständigt nochalerar.
De som du snäser åt när de är i vägen för dig,
Faktumförsäljaren du behandlar som luft.
Tanten du inte hjälpte av spårvagnen.
Jag finner det mycket konstigt att vårt medelklass-sverige kan sitta och tala om saker som vänskap, lojalitet och tillit när det egentligen bara är en fasad.
För visst, du är en bra människa om du behandlar dina vänner väl. Visst är det så tv4generation blivit uppfostrad inte sant? Visst räcker det om de som känner dig ser din empati och vänlighet. Då måste du vara en god människa. Eller hur?
För att släppa sarkasmen för en kort stund, det finns så många fler komponenter i en människans natur och jag börjar högaktingfullt att tröttna på Tv4generations jävla sätt att lära ut att det bara är det du visar för andra människor som skapar din individ. Vi har helt raderat ut tanken om att vara en bra medmänniska dygnet runt. Det har blivit mer som ett jobb. Mellan 9-17 är jag en bra människa sedan behandlar jag folk som skit.
Att ni ens vågar ta ordet lojalitet i mun, är vidrigt.
Att vara otrevlig mot någon du möter på gatan är ett sånt jävla slöseri med tid.
Varje dag möter de flesta av oss hundratals människor som för bara ett enda ögonblick har en roll i ditt liv.
Vad skadar då ett leende eller en vänlig mening.
Vad fan förlorar vi på det?
Trots att det är så lätt att bara ge någon ett leende har det blivit allmänt accepterat att man är sur och vresig mot sina medmänniskor.
Vi slösar bort vår energi och andra energi.
Alla förlorar på det. Men mest förlorar du, du anser dig själv vara förmer.
Du som inte tar dig tid att hjälpa den som behöver hjälp eller vara trevlig mot människor du möter.
Det är du som är förloraren.
Sanndröm - forts.
Jakten på sanningen om sanndrömmarna fortgår. Jag har egentligen inte kommit fram till något vettigt, men jag har hittat några intressanta saker.
Det första jag läste när jag började leta var att sanndrömmar inte känns som vanliga drömmar.
Det är mer konkreta och känns "verkligare". Det tolkade jag som att det kan kännas mer som en dagdröm än en sömndröm. När jag läste det förstod jag vad man avsett. Min sanndröm var mycket mer detaljerad än jag brukar komma ihåg mina drömmar. Jag brukar oftast bara kunna fånga den allmäna känslan i drömmen och min egen sinnestämning mer än vad som konkret har hänt. Men sanndrömmen minns jag, med detaljer och känsla.
Vilket i sig är underligt eftersom SysterYster i efterhand har bekräftat att sinnesstämningen hade varit exakt sådan som jag hade drömt att den varit.
Den kanske mest intressanta faktan jag har snubblat över är att man oftast sanndrömmer om personer man har en speciell relation till, personer man står väldigt nära. Jag började då tänka på hur man talar om att tvillingar kan känna av varandra även om de inte är tillsammans. Att de kan veta om den andra har varit med om en olycka eller liknande.
Att jag just drömde en sanndröm om min syster är egentligen inte konstigt. Jag blev lite förvånad över att jag inte ens tänkte den tanken själv.
Mystiken tätnar.
Sanndrömmar.
Inte nog med att jag drömde världens hemskaste mardröm natten mellan onsdag och torsdag. Natten mellan torsdag och fredag blev den dessutom sann. Jag är osäker på om det här med sanndrömmar, om jag undermedvetet kan veta någonting och känna av en händelse innan den har hänt så borde det ju rimligtvis ge uttryck för rädsla och mardrömmar. Men hur fan kan man veta exakt vad som skall hända? Hur kan man återskapa en situation exakt som den var, innan den har hänt och utan att ha varit där?
Detta kommer leda till närmare efterforskningar. Det är ett som är säkert.
På resande fot.
Imorgon bär det allltså av.
Fyra välförtjänta semesterdagar i Amsterdam.
Välförtjänta är väl iofs jag själv som har besämt att de är.
Men det är ju jag som bestämmer och så är det med det.
Bara en tanke.
Människor pratar om fred. Det finns ingen fred.
Vi lever mitt i ett världskrig.
Mitt i det lever vi med bultande, naiva hjärtan fyllda av hopp.
Vi lever i nuet säger vi. Men egentligen förnekar vi bara dynamiken.
Förändringen som sker just nu.
Ingenting kommer vara för evigt förutom en enda sak.
Kriget.
För vi kommer aldrig nöja oss.
Återbesök.
Amsterdam börjar närma sig.
Jag gillar't.
Fångenskap.
Människan.
En underlig varelse som talar om frihet.
Hon går på jorden och när sig på den.
Hon producerar. Konsumerar.
Cirkulärt.
Hon talar om frihet. Såsom hon skapar filmer, tar fotografier, skriver dikter eller sånger om vackra vyer av öppna landskap.
Leenden. Vind i hårsvall. Lycka.
Frågan jag ställer mig är om människan inte skapar sin egen kuliss av frihet för att maskera hennes fängelse. Hon täcker de gråa väggarna med pappkulisser, med vackra färger och utsikt. Insikt.
Kanske för att förblinda sig själv inför hennes egen fångenskap.
Hon får aldrig vara fri.
För visst är det väl så, vi människor är alltid slavar under någonting.
Vatten, luft, kärlek, pengar, sex, uppmärksamhet, framgång, bekräftelse.
Alla är vi slavar under någonting.
Hon som går upprätt med huvudet högt, hon som känner sig fri där hon vandrar rakt in i solen.
Vi fascineras av hennes leende där hon vänder sig om och ler mystiskt för att sedan vända ryggen mot oss och vandra längre och längre in i solen. Vi fastnar för hennes tanke, vad gör henne fri?
Det vi inte ser är att när eftertexterna rullat klart har hon inte gått in i solen. Nej hon har bara gått rakt in i en vägg av kartong som förvisso målats omsorgsfullt för att så troget som möjligt gestalta den riktiga vackra solnedgången. Men det är ingen sol. Det är papper som lämnar henne oberörd när hon tvättar bort sminket och tar spårvagnen hem.
Ingen här är fri, vi är fast. Alla.
Men hoppet i att vara fångad är att man en gång kan bli fri.
Men för att bli fri måste man först bemästra fångenskapen.
Älska den.
Till varje tänkbart pris.
Törnrosa.
"Söta prinsessa, om nu en slända genom listigt trick
ditt finger ger ett dödligt stick,
finns hoppets ljus då ändå kvar
för gåvan här i mitt förvar
ger ej döden men i sömnen ro
att hoppets kanske sätter bo
och denna trollkraft brytas kan
av en kärlekskyss så ljuv och sann."
Ja, med tanke på att vår generations kvinnor har växt upp med den här typen av sensmoral i filmer så borde jag inte förvånas över hur många jävla våp det finns.
Min stjärnas sånger.
I. Med vrede du ser från din gyllne stol, hur min stjärna slocknar och fläckas, vi gav du min stjärna så svagt, min sol, av ditt ljus, att det så skall släckas? Jag är dock din son, och allt frö, jag fått till mitt ljus, är väl fött av din låga, så lider du själv av det ont mot gott, som för mig varit sjukdom och plåga. Och är ej min fläck av din egen art, men av ont ifrån rymdernas öken, vi stötte du mig med så våldsam fart långt ut, djupt i mörker och töcken? II. Du säger: "Kom hem till din faders gård att kyssas av fadersläppar!" Din kärlek är mig för bitter och hård, den smeker och kysser med käppar. Med slag du renar, med kniven du tvår, mot din kärlek jag hårt vill mig värna, det känns, som du tvådde så fläckar och sår som livskraft och ljus ur min stjärna. Du tvår med din lut min stjärna ren, den varder så ren som ett vatten, då bliver så tomt min stjärnas sken som en vattnets avbild av natten. III. Min stjärna var ändå väl något värd, trots fläck och försvagat ljus, en än milt lysande vänlig härd för mig och mitt fattiga hus. Det lyste av mitt om allt där var, det var gott, fastän ej likt ditt, din brännande stråles eld bortskar allt ljus, som var medfött mitt. Så brinn och förbränn i mitt fattiga hus, din låga, den hatar jag, till sot den bränner min stjärnas ljus rättfärdighetsfullt enligt lag. Så bränn då och tro, att du bor i mig, du bor i min utrymda sal, ditt "brinn och tala" är "slockna och tig", du lyser ett utbränt skal. IV. En sista gnista av stjärna är kvar, den vill jag försöka att rädda och draga en väg, där ingen far, och stigar av ingen beträdda. Jag hatar din hjälp, och jag tror ej ditt ord, trots ditt skryt, att du lyser för världar, din visdom är ej för stjärnor gjord, den vanvettiggör och förhärdar. Ditt faderskap är av tvivel höljt, min frändskap med ditt folk är ingen, kanhända en annan sol jag följt som broder i syskonringen. Men kom som en bortbytt till dig och er, där främmande ögon stirra, jag vill icke vara i ditt land mer, i fjärran rymd vill jag irra. Där vill jag slockna i ensamhet långt bort från din hatade flamma, som bränner med kärlek, tills ingen vet, om ej kärlek och hat är detsamma.
Gustaf Fröding
Klok förvaltning.
Det här med att förvalta över sin egen tid.
Det kanske inte är något för mig egentligen. Jag besitter inte så mycket självdisciplin.
Men det går ändå.
Och det känns ju bra.
Fint.
Stjärnklart.
Varmt.
Alla fönster på balkongen är öppna.
Jag myser. Spelar. Tänker.
Så här ska det alltid vara.
