Tröttsamma klichéer ger mig faktiskt ingenting.
Beröm jag hört förut ger mig ingenting.
Komplimanger jag inte identifierar mig med, oavsett hur fina de är, ger mig ingenting.

Det bästa jag kan få höra är att jag är skarp, rå, ärlig. Men det är inte sådant folk berömmer. För de tankarna stannar upp i ett filter av rädslan för att missuppfattas, då är det enklare att använda sig av begrepp som för evigt är etablerade som vackra oavsett vem mottagaren är. Som att höra att en är varm. Jag vet helt ärligt inte riktigt vad det betyder. Varm? Hur fan är en varm? Och skulle det vara någonting som passar in på mig? Jag tvekar. För egentligen är det nog tvärtom, om jag ska vara helt ärlig. Varför detta nu skulle vara någonting odelat negativt. Men det som menas är ju någonting fint och då låter en det bara glida vidare.

Ungefär som när någon säger att en har fina ögon. Jag vet inte riktigt om jag någonsin träffat någon med fula ögon och då vet jag ju inte riktigt vad det fina i ögonen skulle bestå i heller. Så det betyder faktiskt ingenting.

Kontentan är väl kanske egentligen bara att jag har en dålig dag. Det betyder förvisso inte att jag tycker att dessa omdömen är bra under de bra dagarna heller. Då låter jag bara bli att tala högt om det.

Tomma ord

Svenska Kommentera
Tröttsamma klichéer ger mig faktiskt ingenting.
Beröm jag hört förut ger mig ingenting.
Komplimanger jag inte identifierar mig med, oavsett hur fina de är, ger mig ingenting.

Det bästa jag kan få höra är att jag är skarp, rå, ärlig. Men det är inte sådant folk berömmer. För de tankarna stannar upp i ett filter av rädslan för att missuppfattas, då är det enklare att använda sig av begrepp som för evigt är etablerade som vackra oavsett vem mottagaren är. Som att höra att en är varm. Jag vet helt ärligt inte riktigt vad det betyder. Varm? Hur fan är en varm? Och skulle det vara någonting som passar in på mig? Jag tvekar. För egentligen är det nog tvärtom, om jag ska vara helt ärlig. Varför detta nu skulle vara någonting odelat negativt. Men det som menas är ju någonting fint och då låter en det bara glida vidare.

Ungefär som när någon säger att en har fina ögon. Jag vet inte riktigt om jag någonsin träffat någon med fula ögon och då vet jag ju inte riktigt vad det fina i ögonen skulle bestå i heller. Så det betyder faktiskt ingenting.

Kontentan är väl kanske egentligen bara att jag har en dålig dag. Det betyder förvisso inte att jag tycker att dessa omdömen är bra under de bra dagarna heller. Då låter jag bara bli att tala högt om det.
 
Det sticker till i hjärtat, det kliar inuti,
kroppen sticks och smärtas, stressen står mig bi.
Vetskapen som bränner, bakom ögon, bakom hud,
vill krypa ut ur skinnet, trä på en helt ny skrud.

Glömma gamla skador, låtsas tills lögnen blivit sann,
låta ärren blekna bort om de bara kan.
Nog vet jag mycket bättre, fastän känslan styr mig mer,
ty varthän jag än vänder mig står hon där och ler.

Den kvinna som för evigt kommer häckla mig till sömns,
hon som glatt ser till att allt det gamla aldrig glöms.
Den plåga hon förser mig med, hennes ord vill bli min lag,
och kvinnan där är ingen annan än ett annat jag.

En del av mig

Poesi Kommentera
 
Det sticker till i hjärtat, det kliar inuti,
kroppen sticks och smärtas, stressen står mig bi.
Vetskapen som bränner, bakom ögon, bakom hud,
vill krypa ut ur skinnet, trä på en helt ny skrud.

Glömma gamla skador, låtsas tills lögnen blivit sann,
låta ärren blekna bort om de bara kan.
Nog vet jag mycket bättre, fastän känslan styr mig mer,
ty varthän jag än vänder mig står hon där och ler.

Den kvinna som för evigt kommer häckla mig till sömns,
hon som glatt ser till att allt det gamla aldrig glöms.
Den plåga hon förser mig med, hennes ord vill bli min lag,
och kvinnan där är ingen annan än ett annat jag.
 
Jag har aldrig gett några nyårslöften förutom ett enda; att aldrig lova någonting på förhand. För en vet faktiskt aldrig hur livet ter sig. Det kan vara en besvikelse, att höra att det löfte en så gärna vill ska ges åt en inte kan ges eftersom givaren inte kan lova någonting, även om det sägs av ärlighet och välvilja. Men för egen del har jag sedan jag lärde känna den, föredragit ovissheten framför känslan av svek. Det gör mindre ont att bli sårad med en gång. Det gör ondare när det får gro.
 
Det känns dock nu som att det är just ett nyårslöfte som formas i mina tankar. Ett löfte till mig själv om att aldrig någonsin igen förgås i självömkan. Att aldrig någonsin komma så nära den där vedervärdiga känslan av förakt; för världen, för andra men framförallt för mig själv. Världen känns fortfarande helt främmande för mig, även så folket i den.
 
Men faktum kvarstår. Jag lever, i världen, med alla andra. Jag är en av er inte någon annan. Det är svårt att se på sig själv med perspektiv när smärtan är så nära att du kan ta på den, hela tiden, närhelst du vill. Att leva så nära inpå sin egen kärna att du inte längre vet vad som är verklighet och vad som är skräckfantasi. För de skulle lika gärna kunna vara en och samma.
 
Men det gynnar inte mig. Det gynnar ingen. Att vara ett offer för sina egna omständigheter är inte roll jag klär i. Jag blir alla gånger hellre en sådan som försakar sig själv för andra än att vara en sådan som tycker synd om bara mig. Så det är ett löfte; ett löfte jag är etthundra procent säker på att jag kommer att hålla. Jag säger inte att jag inte kan hamna där igen, i självömkan; men jag vet nu att jag inte är en person som bör vara kvar däri. För då upphör jag att vara jag.
 
Så egentligen är det väl ett ganska enkelt löfte att ge. Att lova sig själv att inte vara någonting en aldrig någonsin velat bli.

Nyårslöften

Svenska Kommentera
 
Jag har aldrig gett några nyårslöften förutom ett enda; att aldrig lova någonting på förhand. För en vet faktiskt aldrig hur livet ter sig. Det kan vara en besvikelse, att höra att det löfte en så gärna vill ska ges åt en inte kan ges eftersom givaren inte kan lova någonting, även om det sägs av ärlighet och välvilja. Men för egen del har jag sedan jag lärde känna den, föredragit ovissheten framför känslan av svek. Det gör mindre ont att bli sårad med en gång. Det gör ondare när det får gro.
 
Det känns dock nu som att det är just ett nyårslöfte som formas i mina tankar. Ett löfte till mig själv om att aldrig någonsin igen förgås i självömkan. Att aldrig någonsin komma så nära den där vedervärdiga känslan av förakt; för världen, för andra men framförallt för mig själv. Världen känns fortfarande helt främmande för mig, även så folket i den.
 
Men faktum kvarstår. Jag lever, i världen, med alla andra. Jag är en av er inte någon annan. Det är svårt att se på sig själv med perspektiv när smärtan är så nära att du kan ta på den, hela tiden, närhelst du vill. Att leva så nära inpå sin egen kärna att du inte längre vet vad som är verklighet och vad som är skräckfantasi. För de skulle lika gärna kunna vara en och samma.
 
Men det gynnar inte mig. Det gynnar ingen. Att vara ett offer för sina egna omständigheter är inte roll jag klär i. Jag blir alla gånger hellre en sådan som försakar sig själv för andra än att vara en sådan som tycker synd om bara mig. Så det är ett löfte; ett löfte jag är etthundra procent säker på att jag kommer att hålla. Jag säger inte att jag inte kan hamna där igen, i självömkan; men jag vet nu att jag inte är en person som bör vara kvar däri. För då upphör jag att vara jag.
 
Så egentligen är det väl ett ganska enkelt löfte att ge. Att lova sig själv att inte vara någonting en aldrig någonsin velat bli.