(null)
Det är lätt att fastna i tanken på att bli klar. Att färdigställa någonting, att nå sitt mål. Hela vår omvärld skriker efter resultat. Prestationen som vår sekulariserade världs nya gudom. Den gyllene kalven vi valde när vår kristna gud fallit från sin himmel. Du är vad du åstadkommer. Kanske har det alltid smakat illa i min mun, jag vet inte. 

Industrier för self-care, empowerment står ibland oss som förklädda vargar mitt i vår fårskock utan att det blir särskilt mycket väsen av det. Köp dig själv frid. Eller påstådd frid. Det är enklare än att ställa sig själv frågor. Vad är det som egentligen pågår här? Vad hände när vi störtade våra herrar? Vad hände när de nya långsamt besteg tronen bakom ryggen på oss och vi snällt satt kvar med ryggarna vända. Låtsades vi som om vi inte såg? Eller såg vi inte? Förblindade av solkatterna som är TikToks och reels. 

Det är lätt att fastna mellan verklighet och fantasi. Mellan vardag och dröm. Vi kämpar för det vi vill uppnå. Kämpar så hårt för att uppfylla oss själva och våra liv med allt det där vi vill ha. Och klarar en inte den kampen, om den blir oss övermäktig då växer sig bitterheten till en matta i halsen så sträv som Fernet.  När en så frågar sig själv på allvar; vill jag verkligen ha det här? Vill jag verkligen göra det här? Varför? Varför inte? 

Vad får du då för svar? 

Vad får jag för svar?

Har jag lärt mig någonting alls så är det att en alltid, alltid, alltid ska lita på sin magkänsla. Och magkänslan är inte den där hariga gropen som säger till oss att fly så fort någonting blir obehagligt, magkänslan är inte instinkten att försvara sig varje gång något utifrån går till attack. Magkänslan är någonting annat; din inre sanningssägare som vi lärt oss stänga av inför. Vår art är trots allt flockdjur, beroende av att bli accepterad i flocken och därför anpassar vi oss, en del mer och andra mindre. Så när någonting då inte känns rätt i magen har vi givit blanka fan i det om flocken gjort så. Efter ett tag känner vi inte längre efter, tänker inte längre efter, vi bara hänger med. Men vi befinner oss inte i en liten flock ute i naturen. Vi försöker anpassa oss efter en hel omvärld som genom portalerna våra fickor har blivit har obegränsad tillgång till oss. Och vi kapitulerar inför vår egen vanmakt och den inför sin. Sen rusar vi bara vidare och ingen verkar veta vart någon är på väg.

Jag vill inte att mitt liv ska vara beroende av en flock i den bemärkelsen. Jag omger mig av en annan typ av flock. En mer perifer flock som inte är avhängig på mig och mitt liv. Därför att prestationerna som vår värld kretsar kring inte tilltalar mig. Jag lever för någonting annat, jag vet ännu inte vad. Men jag tror jag är något på spåren när jag säger att jag inte hela tiden vill vara på väg någonstans. Jag vill inte ha en destination. Jag är här och jag vill vara här. Jag har ingen önskan om något finare, bättre, dyrare, varmare, vackrare. Jag vill inte hela tiden betrakta livet och min person som ett projekt. Jag vill nog mest bara existera. Arbeta för att göra det så bekvämt som möjligt under tiden och se vad som händer. 

De bästa sakerna i mitt liv har introducerat sig långsamt som ett frö till en tanke i huvudet och hjärtat och sedan har de fått gro i fred. Utan min inblandning har jag låtit de ta sin plats i mig i sin egen tidsrymd. Inget forcerat, inget inbillat. Bara ett växande väsen som får ta den tid det behöver för att bli det som det var menat att bli. Jag vilar mig i det. Därför att min magkänsla säger mig att det är rätt för mig. Sen får ni tro att jag är galen. Det är okej.


Om att bli klar.

Svenska Kommentera
(null)
Det är lätt att fastna i tanken på att bli klar. Att färdigställa någonting, att nå sitt mål. Hela vår omvärld skriker efter resultat. Prestationen som vår sekulariserade världs nya gudom. Den gyllene kalven vi valde när vår kristna gud fallit från sin himmel. Du är vad du åstadkommer. Kanske har det alltid smakat illa i min mun, jag vet inte. 

Industrier för self-care, empowerment står ibland oss som förklädda vargar mitt i vår fårskock utan att det blir särskilt mycket väsen av det. Köp dig själv frid. Eller påstådd frid. Det är enklare än att ställa sig själv frågor. Vad är det som egentligen pågår här? Vad hände när vi störtade våra herrar? Vad hände när de nya långsamt besteg tronen bakom ryggen på oss och vi snällt satt kvar med ryggarna vända. Låtsades vi som om vi inte såg? Eller såg vi inte? Förblindade av solkatterna som är TikToks och reels. 

Det är lätt att fastna mellan verklighet och fantasi. Mellan vardag och dröm. Vi kämpar för det vi vill uppnå. Kämpar så hårt för att uppfylla oss själva och våra liv med allt det där vi vill ha. Och klarar en inte den kampen, om den blir oss övermäktig då växer sig bitterheten till en matta i halsen så sträv som Fernet.  När en så frågar sig själv på allvar; vill jag verkligen ha det här? Vill jag verkligen göra det här? Varför? Varför inte? 

Vad får du då för svar? 

Vad får jag för svar?

Har jag lärt mig någonting alls så är det att en alltid, alltid, alltid ska lita på sin magkänsla. Och magkänslan är inte den där hariga gropen som säger till oss att fly så fort någonting blir obehagligt, magkänslan är inte instinkten att försvara sig varje gång något utifrån går till attack. Magkänslan är någonting annat; din inre sanningssägare som vi lärt oss stänga av inför. Vår art är trots allt flockdjur, beroende av att bli accepterad i flocken och därför anpassar vi oss, en del mer och andra mindre. Så när någonting då inte känns rätt i magen har vi givit blanka fan i det om flocken gjort så. Efter ett tag känner vi inte längre efter, tänker inte längre efter, vi bara hänger med. Men vi befinner oss inte i en liten flock ute i naturen. Vi försöker anpassa oss efter en hel omvärld som genom portalerna våra fickor har blivit har obegränsad tillgång till oss. Och vi kapitulerar inför vår egen vanmakt och den inför sin. Sen rusar vi bara vidare och ingen verkar veta vart någon är på väg.

Jag vill inte att mitt liv ska vara beroende av en flock i den bemärkelsen. Jag omger mig av en annan typ av flock. En mer perifer flock som inte är avhängig på mig och mitt liv. Därför att prestationerna som vår värld kretsar kring inte tilltalar mig. Jag lever för någonting annat, jag vet ännu inte vad. Men jag tror jag är något på spåren när jag säger att jag inte hela tiden vill vara på väg någonstans. Jag vill inte ha en destination. Jag är här och jag vill vara här. Jag har ingen önskan om något finare, bättre, dyrare, varmare, vackrare. Jag vill inte hela tiden betrakta livet och min person som ett projekt. Jag vill nog mest bara existera. Arbeta för att göra det så bekvämt som möjligt under tiden och se vad som händer. 

De bästa sakerna i mitt liv har introducerat sig långsamt som ett frö till en tanke i huvudet och hjärtat och sedan har de fått gro i fred. Utan min inblandning har jag låtit de ta sin plats i mig i sin egen tidsrymd. Inget forcerat, inget inbillat. Bara ett växande väsen som får ta den tid det behöver för att bli det som det var menat att bli. Jag vilar mig i det. Därför att min magkänsla säger mig att det är rätt för mig. Sen får ni tro att jag är galen. Det är okej.