Det går tusen dårar på ett geni,
det går tusen flaskor på kvällen.
Det går år av fångenskap för att känna sig fri,
men det är knappast dårarna som får ta smällen.
 
Det går tusen broar över varje hinder,
men det går tusen ögon på varje fall.
Det finns tusen saxar men bara ett band som binder,
tusen lösningar; men alla gjutna i samma mall.
 
Det går tusen dårar på ett geni,
och geniet är det som försvinner.
Tusen synder, tusen sår ska bli,
den som ensam i skärselden brinner.

Tusen

Poesi Kommentera
 
Det går tusen dårar på ett geni,
det går tusen flaskor på kvällen.
Det går år av fångenskap för att känna sig fri,
men det är knappast dårarna som får ta smällen.
 
Det går tusen broar över varje hinder,
men det går tusen ögon på varje fall.
Det finns tusen saxar men bara ett band som binder,
tusen lösningar; men alla gjutna i samma mall.
 
Det går tusen dårar på ett geni,
och geniet är det som försvinner.
Tusen synder, tusen sår ska bli,
den som ensam i skärselden brinner.

Orden jag söker finns inte. För jag vet nog inte riktigt vad jag vill förmedla. Det bor någonting inuti mig som på riktigt vill ut, men jag vet inte vad det är. Kanske är det bara en släng av den eviga självkritiken i kombination med avsaknaden av min tidigare alltid så närvarande diplomati. Jag driver människor bort från mig, jag lägger ingen värdering i det, men jag konstaterar att så är fallet. Jag vet inte riktigt varför. Men jag vet att det inte är fel. Jag kan inte på ett rimligt sätt förklara varför. Men jag vet att det är rätt. 

Jag har spenderat mycket av mitt liv med att stryka medhårs, att göra avkall på mig själv för att inte vara alltför obekväm, inte vara den som skapar dålig stämning och inte vara den som folk kan rikta sin ilska emot. Kanske är det så att rädslan för att vara obekväm försvann med min egen bekvämlighet. Kanske är det en naiv ilska över det faktum att andra kan vila gott i sin självvalda psykos medan deras tillstånd är salt i mina sår. Det finns inget vackert i det. Inget fult heller egentligen det är bara ett faktum att konstatera. Jag ska nog inte vara runt människor. Jag gör dem bara illa, bara genom att vara jag i nuvarande version och då kanske det är så. Alternativen är att antingen delvis förställa mig själv för att vara en del av kollektivet eller helt och fullt ut vara mig själv men då förskona andra människor från det. Är det kanske så en tar ansvar i slutänden. Jag vet ärligt talat inte. Jag har inga svar. Bara en övertygelse om att jag inte längre kan vara den som ser förbi, den som finner sig, den som orkar ta ett extra andetag. För jag har inget extra att ge. Jag ger allt på en gång. Jag tar allt på en gång. Jag vill ha perfektion och jag vill vara perfektion. Men någon sådan finns ju inte att tillgå. Jag har kanske bara blivit ett komplett praktarsel som inte orkar jämka om någonting alls.

I'm a bitch but not a lover

Svenska Kommentera

Orden jag söker finns inte. För jag vet nog inte riktigt vad jag vill förmedla. Det bor någonting inuti mig som på riktigt vill ut, men jag vet inte vad det är. Kanske är det bara en släng av den eviga självkritiken i kombination med avsaknaden av min tidigare alltid så närvarande diplomati. Jag driver människor bort från mig, jag lägger ingen värdering i det, men jag konstaterar att så är fallet. Jag vet inte riktigt varför. Men jag vet att det inte är fel. Jag kan inte på ett rimligt sätt förklara varför. Men jag vet att det är rätt. 

Jag har spenderat mycket av mitt liv med att stryka medhårs, att göra avkall på mig själv för att inte vara alltför obekväm, inte vara den som skapar dålig stämning och inte vara den som folk kan rikta sin ilska emot. Kanske är det så att rädslan för att vara obekväm försvann med min egen bekvämlighet. Kanske är det en naiv ilska över det faktum att andra kan vila gott i sin självvalda psykos medan deras tillstånd är salt i mina sår. Det finns inget vackert i det. Inget fult heller egentligen det är bara ett faktum att konstatera. Jag ska nog inte vara runt människor. Jag gör dem bara illa, bara genom att vara jag i nuvarande version och då kanske det är så. Alternativen är att antingen delvis förställa mig själv för att vara en del av kollektivet eller helt och fullt ut vara mig själv men då förskona andra människor från det. Är det kanske så en tar ansvar i slutänden. Jag vet ärligt talat inte. Jag har inga svar. Bara en övertygelse om att jag inte längre kan vara den som ser förbi, den som finner sig, den som orkar ta ett extra andetag. För jag har inget extra att ge. Jag ger allt på en gång. Jag tar allt på en gång. Jag vill ha perfektion och jag vill vara perfektion. Men någon sådan finns ju inte att tillgå. Jag har kanske bara blivit ett komplett praktarsel som inte orkar jämka om någonting alls.

Jag har känt mig övergiven. Som om Gud glömt av att jag fortfarande finns. Som om mitt tillbakadragande inte bara påverkat min synlighet för människorna här på jorden vars blick jag inte vill finnas i, utan att jag samtidigt byggt ett tak för att begränsa blicken uppifrån. Jag har känt mig osynlig. Borttrollad.

Men så kommer hon, med all sin kraft som för att slå mig på fingrarna och visa att hon visst ser allt jag är och gör. Att jag aldrig är skymd från henne även om hon är skymd från mig. Du finns där och du ser. Jag ska aldrig glömma det igen.

Och tack för att du backar mig.

Backad

Svenska Kommentera
Jag har känt mig övergiven. Som om Gud glömt av att jag fortfarande finns. Som om mitt tillbakadragande inte bara påverkat min synlighet för människorna här på jorden vars blick jag inte vill finnas i, utan att jag samtidigt byggt ett tak för att begränsa blicken uppifrån. Jag har känt mig osynlig. Borttrollad.

Men så kommer hon, med all sin kraft som för att slå mig på fingrarna och visa att hon visst ser allt jag är och gör. Att jag aldrig är skymd från henne även om hon är skymd från mig. Du finns där och du ser. Jag ska aldrig glömma det igen.

Och tack för att du backar mig.