Jag slutade för många år sedan att köpa julklappar till mina vuxna medmänniskor. Att konsumtion skulle utgöra kärnan för den jul jag älskat i hela mitt liv blev för futtigt. Det jag ville med julen var att få tillbaka den magi som jag kände när jag var barn. Jag har skrivit hundratals sidor om den där magin. Jag har pratat och letat och undrat och tänkt. Jag har gått i terapi och pratat om den där jävla magin som jag skulle få lära mig kanske aldrig ens har funnits. Kanske är den bara en illusion som jag och alla andra hittat på som någon sorts avgud i avsaknad av den där verkliga övertygelsen om att Jesus faktiskt föddes i det där stallet för 2000 år sedan under en stjärna så klar att den spred sitt ljus över hela Betlehem.
Jag slutade leta. Jag satte mig ner i mitt inre och glömde bort mig själv. Jag tappade min röst, jag tappade mina ord, jag tappade mitt språk. Mitt äventyr var över tänkte jag. Det blev inte bättre än så här. Kanske är allt annat naivt. Att tro att just jag skulle uppnå någonting med all tid och alla tankar.
Jag satt länge där. Kanske sitter jag fortfarande kvar. Men någonting har förändrats i mig under den här vintern. Jag började skruva på mig. Jag började leta igen. Inte bara efter julmagi utan efter det där som var jag. Jag har öppnat datorn många gånger, suttit med tomma textdokument framför mig och tänkt att en gång i tiden kunde jag fylla dem på nolltid. Som på rutin rann orden ur mig, utan att jag ens visste syftet med dem förrän jag själv kunde läsa det jag just skrivit. Idag rinner orden igen. Ringrostigt och inte så obehindrat som förr, men kanske som en långsamt tinande vårbäck. Orden letar sig fram ur mitt inre och jag vet inte ännu var de är på väg men de finns där och de finner den väg de sedan tidigare känner så väl.
Sorger blir en aldrig av med. De rinner aldrig av. De flyter aldrig bort hur mycket en än vill. De blir en del av en som en kanske inte alltid tycker så mycket om. Men likväl en del. Och just de delarna värker kanske extra mycket just kring jul. Jag kommer aldrig vara annat än Nisses dotter och Johannas syster. Jag vill heller inte vara någon annan även om det är det mest smärtsamma med att vara jag. Den del som fick mig att sätta mig där inuti mig själv och ge upp en smula. Den del som värker kanske som allra mest just kring jul. De där minnena av allt som var men som aldrig mer kan bli.
Jag tänker aldrig på Jesus, jag tänker på vår jord. Jag tänker på att vi nu står precis mellan årets sista fullmåne och det kommande vintersolståndet då vi är som allra längst bort ifrån solen och dess värmande strålar. När den natten passerat börjar vår återresa. Då rätar planeten långsamt upp sig igen och tar oss tillbaka till den värmande stjärnan vi egentligen firade under vår juls förfader till högtid. Allt förändras; solen blev ett jesusbarn och jag blev en annan. Det är ofrånkomligt och också helt okej. Allt blir som det är menat att vara och kanske inte alltid som vi önskar och vill.
Men, det som dök upp i tanken; det om retade den där dammväggens svaga punkt vara kanske bara det här; om jag nu måste leva på den här planeten, i den här världen som gjort mig så ont, så kan jag inte sitta här. Jag kan inte dröja kvar inuti mitt eget huvud och låta allt förbli där som gamla artefakter i ett dammigt förråd. Då går jag snart vilse där inne och försvinner på riktigt. Så jag antar att jag får finna mig i att den här världen är förjävlig och magisk på samma gång. Jag antar att mitt letande trots allt inte är över. Och när jag tänker på det är det väl trots allt naturens gång. För vad skall en sökare göra om hon inte söker? Vad ska en vandrare göra om hon inte fortsätter gå? Vad skulle varit om jag var någon annan. Någon annans dotter, någon annans syster.
Vi har det vi har i handen. Vi har det mest värdefulla med oss. Även om vi stängt in det inuti och låtit det damma igen så har vi det själva. Det kan ingen skänka dig. Det kan ingen annan slå in i grällt julpapper och knyta krusade snören runt. Det har du själv inom dig, ge dig själv det till jul.
Inuti
Svenska Kommentera
Jag slutade för många år sedan att köpa julklappar till mina vuxna medmänniskor. Att konsumtion skulle utgöra kärnan för den jul jag älskat i hela mitt liv blev för futtigt. Det jag ville med julen var att få tillbaka den magi som jag kände när jag var barn. Jag har skrivit hundratals sidor om den där magin. Jag har pratat och letat och undrat och tänkt. Jag har gått i terapi och pratat om den där jävla magin som jag skulle få lära mig kanske aldrig ens har funnits. Kanske är den bara en illusion som jag och alla andra hittat på som någon sorts avgud i avsaknad av den där verkliga övertygelsen om att Jesus faktiskt föddes i det där stallet för 2000 år sedan under en stjärna så klar att den spred sitt ljus över hela Betlehem.
Jag slutade leta. Jag satte mig ner i mitt inre och glömde bort mig själv. Jag tappade min röst, jag tappade mina ord, jag tappade mitt språk. Mitt äventyr var över tänkte jag. Det blev inte bättre än så här. Kanske är allt annat naivt. Att tro att just jag skulle uppnå någonting med all tid och alla tankar.
Jag satt länge där. Kanske sitter jag fortfarande kvar. Men någonting har förändrats i mig under den här vintern. Jag började skruva på mig. Jag började leta igen. Inte bara efter julmagi utan efter det där som var jag. Jag har öppnat datorn många gånger, suttit med tomma textdokument framför mig och tänkt att en gång i tiden kunde jag fylla dem på nolltid. Som på rutin rann orden ur mig, utan att jag ens visste syftet med dem förrän jag själv kunde läsa det jag just skrivit. Idag rinner orden igen. Ringrostigt och inte så obehindrat som förr, men kanske som en långsamt tinande vårbäck. Orden letar sig fram ur mitt inre och jag vet inte ännu var de är på väg men de finns där och de finner den väg de sedan tidigare känner så väl.
Sorger blir en aldrig av med. De rinner aldrig av. De flyter aldrig bort hur mycket en än vill. De blir en del av en som en kanske inte alltid tycker så mycket om. Men likväl en del. Och just de delarna värker kanske extra mycket just kring jul. Jag kommer aldrig vara annat än Nisses dotter och Johannas syster. Jag vill heller inte vara någon annan även om det är det mest smärtsamma med att vara jag. Den del som fick mig att sätta mig där inuti mig själv och ge upp en smula. Den del som värker kanske som allra mest just kring jul. De där minnena av allt som var men som aldrig mer kan bli.
Jag tänker aldrig på Jesus, jag tänker på vår jord. Jag tänker på att vi nu står precis mellan årets sista fullmåne och det kommande vintersolståndet då vi är som allra längst bort ifrån solen och dess värmande strålar. När den natten passerat börjar vår återresa. Då rätar planeten långsamt upp sig igen och tar oss tillbaka till den värmande stjärnan vi egentligen firade under vår juls förfader till högtid. Allt förändras; solen blev ett jesusbarn och jag blev en annan. Det är ofrånkomligt och också helt okej. Allt blir som det är menat att vara och kanske inte alltid som vi önskar och vill.
Men, det som dök upp i tanken; det om retade den där dammväggens svaga punkt vara kanske bara det här; om jag nu måste leva på den här planeten, i den här världen som gjort mig så ont, så kan jag inte sitta här. Jag kan inte dröja kvar inuti mitt eget huvud och låta allt förbli där som gamla artefakter i ett dammigt förråd. Då går jag snart vilse där inne och försvinner på riktigt. Så jag antar att jag får finna mig i att den här världen är förjävlig och magisk på samma gång. Jag antar att mitt letande trots allt inte är över. Och när jag tänker på det är det väl trots allt naturens gång. För vad skall en sökare göra om hon inte söker? Vad ska en vandrare göra om hon inte fortsätter gå? Vad skulle varit om jag var någon annan. Någon annans dotter, någon annans syster.
Vi har det vi har i handen. Vi har det mest värdefulla med oss. Även om vi stängt in det inuti och låtit det damma igen så har vi det själva. Det kan ingen skänka dig. Det kan ingen annan slå in i grällt julpapper och knyta krusade snören runt. Det har du själv inom dig, ge dig själv det till jul.