Långsamt skalar jag av mig själv, lager efter lager av skyddsbarriär tar jag av mig och lämnar längs vägen. För varje ett som ramlar känner jag hur jag blir en renare essäns av det som är jag. Ett koncentrat, inte så uppblandat i allt blask som omvärlden marinerat mig i. Som jag tagit till mig som tidsfördriv, underhållning och verklighetsflykt. Jag väntade mig aldrig att se livet så naket och känna tacksamhet. Jag trodde inte att jag skulle vara lycklig utan allt det där. Alla de där distraktionsmedlen. Det fanns så mycket jag trodde mig behöva för att överleva, så mycket som istället höll på att ha ihjäl mig.

 

Men så trodde jag aldrig heller att jag skulle skala bort de euforiska nyanserna. De som fick mig att gå vilse. De som fick mig att leta efter regnbågens slut. Aldrig trodde jag att jag skulle vara någonting annat än den där ångestfyllda. Hon som gick sönder, bortom lagning.

 

Klokskapet kommer med åren har alla alltid sagt. Men jag tror att det kommer med känslorna. När en vågat löpa hela linan ut, åt båda håll. När en vågat känna euforin trots vetskapen att den kan komma att bli ett villebråd en aldrig mer kan jaga ifatt. När en vågat lägga sig ner i total desperat ångest och accepterat dess existens. Då vet en att ingen av dem är omöjlig att överleva. Inte jakten och inte likgiltigheten. Därför att ingen av dem definierade dig. Båda är ytterligheter och ytterligheter är ovanliga och mer än allt är de förgängliga. Det en verkligen ska lära sig älska är det därimellan. När en gjort sig vän med mellanrummet då är en hel.

Klokskapet

Svenska Kommentera
 
Långsamt skalar jag av mig själv, lager efter lager av skyddsbarriär tar jag av mig och lämnar längs vägen. För varje ett som ramlar känner jag hur jag blir en renare essäns av det som är jag. Ett koncentrat, inte så uppblandat i allt blask som omvärlden marinerat mig i. Som jag tagit till mig som tidsfördriv, underhållning och verklighetsflykt. Jag väntade mig aldrig att se livet så naket och känna tacksamhet. Jag trodde inte att jag skulle vara lycklig utan allt det där. Alla de där distraktionsmedlen. Det fanns så mycket jag trodde mig behöva för att överleva, så mycket som istället höll på att ha ihjäl mig.

 

Men så trodde jag aldrig heller att jag skulle skala bort de euforiska nyanserna. De som fick mig att gå vilse. De som fick mig att leta efter regnbågens slut. Aldrig trodde jag att jag skulle vara någonting annat än den där ångestfyllda. Hon som gick sönder, bortom lagning.

 

Klokskapet kommer med åren har alla alltid sagt. Men jag tror att det kommer med känslorna. När en vågat löpa hela linan ut, åt båda håll. När en vågat känna euforin trots vetskapen att den kan komma att bli ett villebråd en aldrig mer kan jaga ifatt. När en vågat lägga sig ner i total desperat ångest och accepterat dess existens. Då vet en att ingen av dem är omöjlig att överleva. Inte jakten och inte likgiltigheten. Därför att ingen av dem definierade dig. Båda är ytterligheter och ytterligheter är ovanliga och mer än allt är de förgängliga. Det en verkligen ska lära sig älska är det därimellan. När en gjort sig vän med mellanrummet då är en hel.