Jag har fantiserat mycket om svarta hål. Eller maskhål.
En öppning i universum som skulle kunna ta oss alla någon helt annanstans.

Jag drömmer mig bort till andra galaxer. Andra världar. Till och med andra tider.

Det märkliga är att jag kan vara så livrädd för det nya. Det okända. Det jag hinner fundera över, men samtidigt är jag som minst tveksam och tvivlande mot mig själv när jag är i ett nytt sammanhang.

Jag drömmer om tidsresor. Jag skulle vilja åka bakåt i tiden. Uppleva tiden i grottorna. Uppleva järnåldern, medeltiden. Uppleva andra religiösa traditioner, andra kulturyttringar. Uppleva kvinnokampens födelse. Industrialiseringen. Samtidigt som jag vet att jag om jag hade levt under någon av de här tidsepokerna mest troligt hade levt som urfattig i olika versioner och dessutom som omyndig och förtryckt.

Jag tänker på andra ställen i universum. Kanske andra dimensioner. Kanske finns det andra versioner av Malin i andra världar. Som är snarlika men ändå helt olika. Och så undrar jag om dessa Malinar i så fall sitter och tänker på samma sätt.

Jag tänker på en grind, en grind där jag kan gå igenom och bara ta en paus. Dit jag kan fly och bli lämnad i fred. Eller bara inte vara igenkänd. Inte bli sedd.

Jag drömmer om någonting annat än just det här och jag vet inte varför. Varför är jag så fascinerad av fantasy och historia? Varför förkovrar jag mig i berättelser om personer och platser jag aldrig någonsin kan nå? Varför är jag mer fascinerad av det som funnits en gång men inte finns nu eller saker som aldrig någonsin har funnits mer än i någons inneslutna medvetande? Varför är de världarna mer fascinerande för mig än den jag lever i på riktigt? Och vad är det i min verkliga värld som skrämmer mig så mycket?

Jag drömmer om en grind. Där jag bara ska stå utanför och suga i mig solstrålar. Jag behöver inte ens gå in. Jag kan bara stå där, så länge jag vet att ingen kommer dit och besudlar min plats. Ingen som kräver min uppmärksamhet. Ingen som kräver mig på svar. Bara jag får stå där.

Drömmar

Svenska Kommentera
 
Jag har fantiserat mycket om svarta hål. Eller maskhål.
En öppning i universum som skulle kunna ta oss alla någon helt annanstans.

Jag drömmer mig bort till andra galaxer. Andra världar. Till och med andra tider.

Det märkliga är att jag kan vara så livrädd för det nya. Det okända. Det jag hinner fundera över, men samtidigt är jag som minst tveksam och tvivlande mot mig själv när jag är i ett nytt sammanhang.

Jag drömmer om tidsresor. Jag skulle vilja åka bakåt i tiden. Uppleva tiden i grottorna. Uppleva järnåldern, medeltiden. Uppleva andra religiösa traditioner, andra kulturyttringar. Uppleva kvinnokampens födelse. Industrialiseringen. Samtidigt som jag vet att jag om jag hade levt under någon av de här tidsepokerna mest troligt hade levt som urfattig i olika versioner och dessutom som omyndig och förtryckt.

Jag tänker på andra ställen i universum. Kanske andra dimensioner. Kanske finns det andra versioner av Malin i andra världar. Som är snarlika men ändå helt olika. Och så undrar jag om dessa Malinar i så fall sitter och tänker på samma sätt.

Jag tänker på en grind, en grind där jag kan gå igenom och bara ta en paus. Dit jag kan fly och bli lämnad i fred. Eller bara inte vara igenkänd. Inte bli sedd.

Jag drömmer om någonting annat än just det här och jag vet inte varför. Varför är jag så fascinerad av fantasy och historia? Varför förkovrar jag mig i berättelser om personer och platser jag aldrig någonsin kan nå? Varför är jag mer fascinerad av det som funnits en gång men inte finns nu eller saker som aldrig någonsin har funnits mer än i någons inneslutna medvetande? Varför är de världarna mer fascinerande för mig än den jag lever i på riktigt? Och vad är det i min verkliga värld som skrämmer mig så mycket?

Jag drömmer om en grind. Där jag bara ska stå utanför och suga i mig solstrålar. Jag behöver inte ens gå in. Jag kan bara stå där, så länge jag vet att ingen kommer dit och besudlar min plats. Ingen som kräver min uppmärksamhet. Ingen som kräver mig på svar. Bara jag får stå där.
 
Ett osäkert tillstånd, det är vad vi får,
som ett hav som gått vilse i en tår.

Ett halvhjärtat låtval, en halvt skriven dikt,
kanske segern blott skall skådas på sikt.

En använd krigare, ett bortbytt barn,
ett liv, lättöverskådligt som ett nystan av garn.

En stund, en vecka, vem vet vad vem ska få,
i livet ensamma vi kom och ensamma ska gå.

We have nothing, but this.

Poesi Kommentera
 
Ett osäkert tillstånd, det är vad vi får,
som ett hav som gått vilse i en tår.

Ett halvhjärtat låtval, en halvt skriven dikt,
kanske segern blott skall skådas på sikt.

En använd krigare, ett bortbytt barn,
ett liv, lättöverskådligt som ett nystan av garn.

En stund, en vecka, vem vet vad vem ska få,
i livet ensamma vi kom och ensamma ska gå.

 

En mörkblå rand längs himmeln, 

 ett barn som skriker högt. 

 

Ett ljus inuti hjärtat, 

 minns inte de som dött.

 

 Ty allas hopp har tinat, 

 det som länge legat fruset.

 

Glädjen av ett återtåg

 Tar mig med inuti ruset.

 
 

Nyheter

Poesi Kommentera

 

En mörkblå rand längs himmeln, 

 ett barn som skriker högt. 

 

Ett ljus inuti hjärtat, 

 minns inte de som dött.

 

 Ty allas hopp har tinat, 

 det som länge legat fruset.

 

Glädjen av ett återtåg

 Tar mig med inuti ruset.