Såsom sandkorn ur en sluten hand rinner tiden ifrån mig. När vaksamheten blev en vana rann den så långsamt. Allt pågick i en evighet. Den ständiga beredskapen på nästa kris, nästa katastrof, nästa känsla av panik. Den är tröttande och den är förtärande. Den uppslukar såsom kvicksand. Den får den största av alla att bli till nästintill ingenting. Men när känslan långsamt lättade och lämnade gick det mig närmast obemärkt förbi. Sekunder utan den blev minuter, blev timmar och dagar och veckor och månader och snart föll den helt i glömska. Den som en gång varit definierande. Den där känslan som en representant för en hel självbild. Bara borta.
Men en gammal själ låter sig inte luras. Den är inte borta, den har bara tagit sin sårade stolthet över sitt nederlag, krupit längst in i ett inuti och ligger där och slickar sina sår. Det är lugnt, den får vara där. Den har ett ständigt bo i mig och den skulle jag aldrig kunna vara förutan. Därför att den hör hemma där. Men aldrig blir den igen definierande. Den får ingen makt över människan, den påverkar men får aldrig bestämma. Den ville vara mitt sänke, men lyckades inte. För att det fanns en mening med det.
Såsom sandkorn ur en sluten hand rinner tiden ifrån mig. När vaksamheten blev en vana rann den så långsamt. Allt pågick i en evighet. Den ständiga beredskapen på nästa kris, nästa katastrof, nästa känsla av panik. Den är tröttande och den är förtärande. Den uppslukar såsom kvicksand. Den får den största av alla att bli till nästintill ingenting. Men när känslan långsamt lättade och lämnade gick det mig närmast obemärkt förbi. Sekunder utan den blev minuter, blev timmar och dagar och veckor och månader och snart föll den helt i glömska. Den som en gång varit definierande. Den där känslan som en representant för en hel självbild. Bara borta.
Men en gammal själ låter sig inte luras. Den är inte borta, den har bara tagit sin sårade stolthet över sitt nederlag, krupit längst in i ett inuti och ligger där och slickar sina sår. Det är lugnt, den får vara där. Den har ett ständigt bo i mig och den skulle jag aldrig kunna vara förutan. Därför att den hör hemma där. Men aldrig blir den igen definierande. Den får ingen makt över människan, den påverkar men får aldrig bestämma. Den ville vara mitt sänke, men lyckades inte. För att det fanns en mening med det.
