Snusförnuftigt

Har jag någonsin önskat att åstadkomma? Jag kan inte minnas det. Jag kan inte förstå hur det är motiverande. Det verkar inte finnas naturligt i mig. Prestation, fick jag lära mig; var viktigt. Mycket viktigt. För att det berättar för omvärlden om vilken sort du är. Vem du är och vad du kan göra. Det gjorde mig sämre, det gjorde mig sjuk, det gjorde mig svag. Därför att det är mig helt onaturligt. Men innan jag kunde lära om var det en bur jag sattes i. Du är aldrig bättre än det du gör. Men jag orkade till slut vägra finna mig i det.

Jag är inte en prestation. Jag är inte jobb. Jag är inte ett tävlingsresultat.

Det jag vill och kan vara är tankar som är större än att de kan rymmas i en caption på Instagram. Jag är tryggheten en bara uppnår genom att lita på sina egna instinkter. Jag är beslut för mitt eget bästa. Jag är moral och jag är rättvisa.

Jag är att lägga mig ner på en gräsmatta och titta på moln som skyndar över en blå himmel. Jag är självbehärskningen i en kall dusch. Jag är svettdroppar som blåser torra över ansiktet i en cykeltur. Jag är inte era förväntningar, jag följer inte era regler och jag ber inte i er kyrka.

Jag ber bara för det jag tror på. Där finns inga rätta svar. Där finns rimliga känslor, tillåtna förnimmelser och där finns jag. Det måste vara högt upp för att rymmas ordentligt. Och det har varit så trångt innan nu. Det har funnits så lite plats för allt det där.

Jag är löftet till mig själv; att aldrig låsa in mig där inte hela jag ryms.