Advent.
Det är första advent.
Det känns som att det inte var längesedan det var jul.
Men nu är det snart dags igen.
Det är underligt det här med tid.
Tiden är abstrakt, onåbar. Men ändå så defenitiv.
Tiden väntar inte på någon.
Den bara är.
Snart är det jul, igen.
Och igen och igen och igen.
Nytt år.
Nytt decenium.
Men vad ska man göra.
Man kan ju bara följa med.
Leva varje ögonblick fullt, utan tvekan.
Aldrig vänta.
Så nu är det advent.
Och jag njuter. Som alla jular förr. Men på nytt varje gång.
Jag tröttnar aldrig.
Musiken, ljusen, dofterna.
Stjärnorna i fönstren.
Julpyntet.
Friden.
För även om detta vårt samhälle verkar stressa sig igenom högtiden med matlagning, presentköp och tok-shoppingrundor på Ikea för att hitta mest och finast julpynt; trots det så känner jag frid.
Jag känner mig lugn. Fridfull.
Jag känner mig tacksam.
Tacksam emot livet.
Hoppas ni får en underbar adventstid. Njut av den.