En underlig varelse som talar om frihet.

Hon går på jorden och när sig på den.

Hon producerar. Konsumerar.

Cirkulärt.

Hon talar om frihet. Såsom hon skapar filmer, tar fotografier, skriver dikter eller sånger om vackra vyer av öppna landskap.

Leenden. Vind i hårsvall. Lycka.

Frågan jag ställer mig är om människan inte skapar sin egen kuliss av frihet för att maskera hennes fängelse. Hon täcker de gråa väggarna med pappkulisser, med vackra färger och utsikt. Insikt.

Kanske för att förblinda sig själv inför hennes egen fångenskap.

Hon får aldrig vara fri.

För visst är det väl så, vi människor är alltid slavar under någonting.

Vatten, luft, kärlek, pengar, sex, uppmärksamhet, framgång, bekräftelse.

Alla är vi slavar under någonting.

Hon som går upprätt med huvudet högt, hon som känner sig fri där hon vandrar rakt in i solen.

Vi fascineras av hennes leende där hon vänder sig om och ler mystiskt för att sedan vända ryggen mot oss och vandra längre och längre in i solen. Vi fastnar för hennes tanke, vad gör henne fri?

Det vi inte ser är att när eftertexterna rullat klart har hon inte gått in i solen. Nej hon har bara gått rakt in i en vägg av kartong som förvisso målats omsorgsfullt för att så troget som möjligt gestalta den riktiga vackra solnedgången. Men det är ingen sol. Det är papper som lämnar henne oberörd när hon tvättar bort sminket och tar spårvagnen hem.

Ingen här är fri, vi är fast. Alla.

Men hoppet i att vara fångad är att man en gång kan bli fri.

Men för att bli fri måste man först bemästra fångenskapen.

Älska den.

Till varje tänkbart pris.