Insomnandet kan gå så fort. Livet kan vara långt men slutet så kort. Nästan som om det aldrig fanns där. Det kan vara bara som en svepande rörelse som ingen efteråt lade märke till. Det kan vara så kort, näst intill obefintligt. Nästan vackert. Eller inte nästan, bara vackert. Jag vet att det också kan vara fruktansvärt men det känns så skönt att veta att det inte måste vara det. Att universum inte bara rycker tag i oss och berövar oss på vår rikedom. Livet har sin tid, döden har sin och när livets timme slår ut och klockan slutar klämta då är livet inte längre en rikedom du berövas utan en rikedom du avstår för att vandra vidare mot något okänt, något nytt. Måhända har jag fel, men det tror jag inte, möjligheten finns men jag är likgiltig inför den.