Det en förstår allra minst är oftast det som skrämmer en mest. Det är ett ganska klassiskt antagande. Det man inte kan se är skrämmande. Oftast är det så mörkrädda människor beskriver det. Rädslan över det man inte ser, det man inte väntar sig. Den instiktiva rädslan som inte sitter i hjärnan, utan mer i kroppen. Den bitande, kalla fasan som får oss att bara vilja springa för livet. Söka sig till det bekanta. Det man känner igen. Det som liknar. Det är så lätt att fastna i det bekväma för på något sätt är det nog det människan söker. Vi är flockdjur som bygger upp en familjär värld runt omkring oss och sedan kallar vi den trygghet. Men egentligen kanske den är mer som skygglappar. För när vi täcker våra vyer med bekanta ansikten, platser, förehavanden och fenomen. Skymmer vi oss själva och allt det där på andra sidan blir "det okända". Det vi räds, det vi undviker. Förståelsen minimaliseras och de som agerar på andra sidan, som för dem är bekant, gör samma sak. Vi separerar oss själva från varandra och gör oss till olika. Vi på vår sida är verklighet och de på andra sidan är fantasi. Navid Modiri sa i sitt sommarprat att allt är påhittat. Då kom jag att tänka på det, för att någonting ska kunna vara bekant måste ju någonting annat vara det motsatta. Men egentligen spelar det ju ingen roll eftersom allt som finns här i vår trygga sfär är påhittat av oss. Vi har hittat på ett system som vi anser fungera, men det fungerar för att vi är vana vid det, för att vi har hittat på det. "De där" på andra sidan har ju inte tillgång till samma sfär som vi eftersom de skapat sig en annan sfär, någon annanstans, så de har såklart hittat på andra system att kalla trygga. När vi gör någon till "den andre" har vi också redan bestämt oss för att inte uppleva någonting utanför vår egen trygga sfär. Kanske inte med flit, men av vana. Det är mycket lättare att säga nej än att säga ja. Det är mycket lättare att neka än att bjuda in. Det är mycket lättare att blunda än att titta. Vet du inte vad du kanske kan komma att lägga ögonen på kan du heller inte garantera dig själv att du inte kommer se någonting du absolut inte vill beskåda. Men om du väljer att blunda kommer du heller aldrig att se någonting bättre än det bekanta. Så det här med rötter, bosättning, trygghet och bekvämlighet kanske egentligen bara är människans alldeles egenhändigt byggda fängelse. Men murarna har vi täckt med fondtapeter, blommiga gardiner och platttv-apparater för att göra det hemtrevligt. För vem känner instinkten att rymma ur en fångenskap när en inte vet att en är inlåst?