Anonymitet
KommenteraMen det jag uppmärksammat mest av allt är att jag inte är ensam om att känna obehag innan jag lyfter luren. Att ringa och göra anspråk på någon annans tid.
Jag trodde jag var ensam. Men egentligen är jag mer bekväm med det än de flesta i min nya närhet. Så här nära valet sitter vi alla med telefoner mot öronen och ringer runt till kreti och pleti i den västsvenska kommun vi skall punktmarkera. Man hör hur nervositeten börjar växa hos folk. Jag märker att fler än jag drar sig. Man förlänger konversationerna med kollegorna lite längre än nödvändigt bara för att slippa slå numret. Jag upptäcker att det inte bara är jag. Det är inte bara jag som tycker att telefonen är en frenemy som vi helst skulle vilja kasta åt fanders.
Vi är så vana vid att man har hemliga nummer eller helt sonika inte svarar när man inte vet vem som ringer. Det känns nästan likvärdigt att slå ett telefonnummer och att bryta sig in i någons vardagsrum under fredagsmyset och köra upp en mick in ansiktet på barnen: ”Smakar chipsen bra, va, va, VA!?!”
Denna individuella generation skall nu luttras till vassa journalister. Det kommer onekligen bli ett intressant år. Men kanske blir denna årgång journalister lite mer humana än tidigare. Kanske lite mer eftertänksamma. Kanske lite mer innässlande. Kanske lite lurigare. Men kanske fungerar denna taktik bättre i det nya anonyma samhället.