Hoppas

Kommentera
Under somliga av livets ögonblick finns ingenting att säga. Surrealiteten är det enda som är påtagligt nog att märkas. Resten blir ett skimmer av ting, tankarna hinner snudda vid dem för att nästan omedelbart avfärda dem som oviktiga. Kanske inte rättfärdigt i det långa loppet, men för stunden blir det förr viktiga fullkomligt obsolet.
Stunder då en funderar över möjligheter, funderar över det absolut värst tänkbara utan att ge ord åt känslan. Funderar över hoppet som ändå lever inne i ens varelse bara för att någon sagt att hoppet är det sista som lämnar människan. Ett näst intill plikttroget hopp.
Känslan är jag van vid, men jag kommer aldrig vänja mig. Jag känner igen mig, men vägrar finna mig.
Kategori: Svenska