Bara så det är

Kommentera
När en tappar taget om verkligheten känns det som en är tillbaka på noll igen. Fast det är en inte. En kommer aldrig tillbaka till noll, aldrig till ruta ett. Den finns inte egentligen. Bara i mitt eget huvud.

Kanske finns rädslan för att misslyckas i en som ett försvarsverktyg. Som ett fett emotionellt knogjärn en kan använda som försvar mot omvärlden. Kanske är det bara onödigt att överhuvudtaget bli rädd för någonting som är så självklart. Misslyckande är ju faktiskt bara mänskligt.

Misslyckandet är så subjektivt och min gräns går långt innan omvärldens. Min misslyckande-signal går igång så fort det finns en möjlighet för mig att misslyckas. Som om jag föregår mitt eget misslyckande. Det har ju inte ens hänt än.

Jag har inte misslyckats men jag kan inte skaka av mig känslan.