Jag ser en äldre man, han har en jättegammal påse från hemköp i ena handen. Med andra handen gör han en hetsig rörelse och jag ser att han kastar något över spårvagnsspåret. Samtidigt säger han mycket upprört ”Sedan får det fan vara bra!” Han vänder sig om och går åt motsatt håll.
Det tar någon sekund innan jag uppfattar vad som hänt. Det han kastat på marken är brödsmulor, och de han pratade med var duvorna på gräsmattan några meter bort.
Människor går alldeles för nära mig, de tittar alldeles för länge och jag känner hur jag instinktivt vänder ner blicken och kutar ihop ryggen. Genast blir jag arg. På dem och på mig själv. Sträcker på mig igen, ökar på stegen och stirrar tillbaka eller ibland bara rakt fram.
Jag kanske ser självsäker ut, men tankarna börjar med ens snurra. ”Ser jag konstig ut?”, ”Har jag något i ansiktet?” ”Varför tittar du så jävla mycket?”
”Låt mig bara vara för helvete!”
Sedan är det alla de där som går förbi en med några centimeters marginal så att en nästan får hoppa ur spår. Eller de där som stannar mitt i gången i mataffären, eller mitt i klykan vid Hjällbo centrum, en sådan där liten labyrint ni vet, två staket omlott så en måste göra två snabba svängar för att komma igenom. Eller barnvagnar, barnvagnar till förbannelse. Blir en inte påkörd bakifrån stannar de helt plötsligt framför en eller går fem i bredd och ungar överallt.
När killen som sätter sig bredvid mig på vagnen ägnar sig åt så kallad manspreading, (det vill säga: särar på benen så mycket att han tar upp inte bara sitt säte utan också halva mitt samt en bra bit av mittgången i någon sorts hopplös kamp att visa världen vilken massiv penis han har hängandes mellan benen) får jag nog.
Jag vill bara gråta och gå hem.
Folk är fullständiga vettvillingar och jag vill inte ha med er att göra. Nu när jag åter är i säkerhet hemma tänker jag på att den enda människa jag mött idag som verkar ha förstått något om livet är mannen som pratade med duvorna. Han verkar ha accepterat att det är hopplöst att försöka samexistera med människor och att duvorna antagligen med råge utgör bättre sällskap.
Jag tror att de människor många anser vara galna snarare är den här världens genier, de har fattat att de kan skrämma folk genom att inte bete sig som övriga och på så sätt bli lämnade ifred.
Hatten av och knäböj.
Det tar någon sekund innan jag uppfattar vad som hänt. Det han kastat på marken är brödsmulor, och de han pratade med var duvorna på gräsmattan några meter bort.
Människor går alldeles för nära mig, de tittar alldeles för länge och jag känner hur jag instinktivt vänder ner blicken och kutar ihop ryggen. Genast blir jag arg. På dem och på mig själv. Sträcker på mig igen, ökar på stegen och stirrar tillbaka eller ibland bara rakt fram.
Jag kanske ser självsäker ut, men tankarna börjar med ens snurra. ”Ser jag konstig ut?”, ”Har jag något i ansiktet?” ”Varför tittar du så jävla mycket?”
”Låt mig bara vara för helvete!”
Sedan är det alla de där som går förbi en med några centimeters marginal så att en nästan får hoppa ur spår. Eller de där som stannar mitt i gången i mataffären, eller mitt i klykan vid Hjällbo centrum, en sådan där liten labyrint ni vet, två staket omlott så en måste göra två snabba svängar för att komma igenom. Eller barnvagnar, barnvagnar till förbannelse. Blir en inte påkörd bakifrån stannar de helt plötsligt framför en eller går fem i bredd och ungar överallt.
När killen som sätter sig bredvid mig på vagnen ägnar sig åt så kallad manspreading, (det vill säga: särar på benen så mycket att han tar upp inte bara sitt säte utan också halva mitt samt en bra bit av mittgången i någon sorts hopplös kamp att visa världen vilken massiv penis han har hängandes mellan benen) får jag nog.
Jag vill bara gråta och gå hem.
Folk är fullständiga vettvillingar och jag vill inte ha med er att göra. Nu när jag åter är i säkerhet hemma tänker jag på att den enda människa jag mött idag som verkar ha förstått något om livet är mannen som pratade med duvorna. Han verkar ha accepterat att det är hopplöst att försöka samexistera med människor och att duvorna antagligen med råge utgör bättre sällskap.
Jag tror att de människor många anser vara galna snarare är den här världens genier, de har fattat att de kan skrämma folk genom att inte bete sig som övriga och på så sätt bli lämnade ifred.
Hatten av och knäböj.
