Känslan när någonting händer inuti en, som en helomvändning. Inte någon sorts personlighetsförändring utan jag menar snarare ett byte av riktning. Att besluta sig för att handla annorlunda mot tidigare.
Den känslan är som en våg av upphetsning och rädsla på samma gång. En nytändning på livet. Men hos mig leder det också nästan alltid till en känsla av verkligheten som övermäktig.
Att sätta igång med ett projekt är lätt, att våga fullfölja är svårare.
Där och då, när det där vidriga tvivlet kommer, det är då jag allt som oftast lägger ner alltihop. Rädslan för misslyckande är så mycket större än hungern efter att lyckas. Jag vet inte varför det är så, för det har inte alltid varit så. Jag minns faktiskt en tid då jag orkade köra huvudet i väggen gång på gång och likt en korkad hund ändå bara fortsätta. Men någonstans slutade jag med det. Någonstans tog cynismen över och jag tror att jag gav upp. Kanske blev det för många slag. Å andra sidan finns det gott om människor som fått många fler och hårdare slag och långt mer djupa sår att ta hand om i efterhand. Människor som vägrar ge sig, som vägrar finna sig själva i en värld av orättvisa och misslyckande.
En gång har jag haft åtminstone en gnista av det där, men vart fan tog den vägen?
Jag har frågat mig själv om en kan hitta den där pusselbiten igen och lägga tillbaka den där den var från första början eller om den försvann i ett virrvarr av meningslösa vardagssysslor i ett konstruerat vuxenliv av än mer meningslösa krav från en samling människor jag sällan eller aldrig känner mig som en del av.
Jag har ännu inget svar. Det som händer är stört oklart, men det som börjar ta form tror jag är en början till någon form av självförlåtelse eller självförståelse. Där en spricka i muren jag egenhändigt byggt in mig själv bakom, börjar släppa in lite ljus. Ett ljus i vilket jag kan se mig själv precis såsom jag är, såsom jag skapat mig själv.
Ingen vill vara ett offer för omständigheterna, inte jag heller. Kanske har jag sett det som en jakt på den där förlorade pusselbiten fast jag egentligen bara borde göra en ny. Omforma för att skapa någonting nytt, eller åtminstone någonting nygammalt.
Den känslan är som en våg av upphetsning och rädsla på samma gång. En nytändning på livet. Men hos mig leder det också nästan alltid till en känsla av verkligheten som övermäktig.
Att sätta igång med ett projekt är lätt, att våga fullfölja är svårare.
Där och då, när det där vidriga tvivlet kommer, det är då jag allt som oftast lägger ner alltihop. Rädslan för misslyckande är så mycket större än hungern efter att lyckas. Jag vet inte varför det är så, för det har inte alltid varit så. Jag minns faktiskt en tid då jag orkade köra huvudet i väggen gång på gång och likt en korkad hund ändå bara fortsätta. Men någonstans slutade jag med det. Någonstans tog cynismen över och jag tror att jag gav upp. Kanske blev det för många slag. Å andra sidan finns det gott om människor som fått många fler och hårdare slag och långt mer djupa sår att ta hand om i efterhand. Människor som vägrar ge sig, som vägrar finna sig själva i en värld av orättvisa och misslyckande.
En gång har jag haft åtminstone en gnista av det där, men vart fan tog den vägen?
Jag har frågat mig själv om en kan hitta den där pusselbiten igen och lägga tillbaka den där den var från första början eller om den försvann i ett virrvarr av meningslösa vardagssysslor i ett konstruerat vuxenliv av än mer meningslösa krav från en samling människor jag sällan eller aldrig känner mig som en del av.
Jag har ännu inget svar. Det som händer är stört oklart, men det som börjar ta form tror jag är en början till någon form av självförlåtelse eller självförståelse. Där en spricka i muren jag egenhändigt byggt in mig själv bakom, börjar släppa in lite ljus. Ett ljus i vilket jag kan se mig själv precis såsom jag är, såsom jag skapat mig själv.
Ingen vill vara ett offer för omständigheterna, inte jag heller. Kanske har jag sett det som en jakt på den där förlorade pusselbiten fast jag egentligen bara borde göra en ny. Omforma för att skapa någonting nytt, eller åtminstone någonting nygammalt.