Många menar att kontemplation är lika med att älta. Att delvis leva kvar i det förflutna, delvis leva i en ännu inte nådd framtid samtidigt som en försöker få stunden just nu att fungera skulle många säga är att glömma bort nuet och låta det passera obemärkt förbi.
Carpe diem. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.
Carpe diem. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.
Eller jo, det får mig att eventuellt vilja kräkas lite lätt i munnen.
Fånga dagen, för vadå? Det säger ju emot allt vi vet om tiden. Den går ju inte att fånga. Ögonblick passerar, that’s the concept.
Minnen av det förgångna får mig att minnas vem jag är och varför jag blev som jag blev. Visioner om framtiden bär mig framåt, inte för att jag vill veta vad som ska hända. Det är ju ovetskapen som gör det intressant.
Det är inte så att jag inte lever i nuet, det gör vi alla antingen vi vill eller inte. Antingen det är en aktiv strävan eller ett ofrivilligt varande så är det bara så. Nuet är nu och vi lever alla i det.
Är det ändå inte så enkelt att det är i tranformationen, när framtid blir till nu och när nuet blir till en förfluten stund, är det inte just där vi blir och är människor.
Vi är beroende av tiden eftersom vi alla är döende, det är begränsningen i sig som blir beroendet.
Det slentrianmässiga i klyschor som ”fånga dagen” är ju i sig ett hot mot budskapet att leva för stunden. För om en inte ens i nuet kan formulera det en vill ha sagt utan att använda sig av redan trötta lines, ja, då är vi ju tappade allihop och stunden är förevigt bortslösad.
Det är i det förflutna vi hittar visdomen vi ska föra vidare och det är kanske i framtiden vi kommer veta bättre än just nu, men det vet vi ju inte förrän vi kommer dit. Och hade jag inte vetat eller trott det jag vet eller tror nu så kommer jag inte veta eller tro samma saker som jag ska komma att veta eller tro i framtiden.
Men just nu vet jag att det finns så mycket bättre grejer att göra än att recitera gamla one-liners som någon annan matat oss med.
Vem vet, Horace som myntade uttrycket carpe diem kanske hade vetat bättre idag, till skillnad från då när han skrev det.
Det kan ju också vara så att han menade det ironiskt och i så fall är jag väl bara jävligt lurad.
Fånga dagen, för vadå? Det säger ju emot allt vi vet om tiden. Den går ju inte att fånga. Ögonblick passerar, that’s the concept.
Minnen av det förgångna får mig att minnas vem jag är och varför jag blev som jag blev. Visioner om framtiden bär mig framåt, inte för att jag vill veta vad som ska hända. Det är ju ovetskapen som gör det intressant.
Det är inte så att jag inte lever i nuet, det gör vi alla antingen vi vill eller inte. Antingen det är en aktiv strävan eller ett ofrivilligt varande så är det bara så. Nuet är nu och vi lever alla i det.
Är det ändå inte så enkelt att det är i tranformationen, när framtid blir till nu och när nuet blir till en förfluten stund, är det inte just där vi blir och är människor.
Vi är beroende av tiden eftersom vi alla är döende, det är begränsningen i sig som blir beroendet.
Det slentrianmässiga i klyschor som ”fånga dagen” är ju i sig ett hot mot budskapet att leva för stunden. För om en inte ens i nuet kan formulera det en vill ha sagt utan att använda sig av redan trötta lines, ja, då är vi ju tappade allihop och stunden är förevigt bortslösad.
Det är i det förflutna vi hittar visdomen vi ska föra vidare och det är kanske i framtiden vi kommer veta bättre än just nu, men det vet vi ju inte förrän vi kommer dit. Och hade jag inte vetat eller trott det jag vet eller tror nu så kommer jag inte veta eller tro samma saker som jag ska komma att veta eller tro i framtiden.
Men just nu vet jag att det finns så mycket bättre grejer att göra än att recitera gamla one-liners som någon annan matat oss med.
Vem vet, Horace som myntade uttrycket carpe diem kanske hade vetat bättre idag, till skillnad från då när han skrev det.
Det kan ju också vara så att han menade det ironiskt och i så fall är jag väl bara jävligt lurad.