Trött. Rastlös. Uppgiven. Håglös. Hopplös. Trasig.
Världen är full av adjektiv. Det finns så många att välja mellan. Men ändå hittar jag inget som säger någonting om mig. Jag hittar inga som kan förklara, som kan måla. Hittar inga som räcker eller passar.
Jag vet inte var jag ska börja eller sluta. Jag vet inte vad jag ska önska eller arbeta för.
Jag vet inte om jag ska ge mig eller kämpa. För jag vet inte vilket jag vill. Eller vilket jag kan.
Det finns inget motstycke. Finns inget annat att jämföra med. Finns ingenting som är klart nog. Ingenting som förklarar eller klarar upp.
Mestadels tänker jag att det är för andra jag ska förklara men jag vet att det bara är ett alibi. Den som egentligen vill ha förklaringen är jag. Bara jag.
Det är bara jag som jagar efter svar som aldrig kommer, efter lösningar som inte finns.
Jag söker meningar som inte säger någonting och jag söker lugnet som för evigt blåst bort.
Mer än något söker jag en frälsning, en frälsning som kan ta bort det onda, som bara kan sudda ut det här grå-svarta blurret som täcker mitt synfält.
Jag har alltid lutat mig mot min övertygelse. Mitt obevekliga hopp till att allt till slut blir som det är menat att vara.
Men min övertygelse är borta, mitt hopp är borta och jag är rädd att min tro har följt med.
Vem ska jag vara utan tro? Vem ska jag vara om jag inte kan vara jag? Vem ska jag vara när jag inte orkar vara i mitt eget skinn? När jag inte längre är säker på att allt kommer bli bra, eller att jag kommer fortsätta vara jag såsom jag känner mig själv.
När tvivlet letat sig in under huden.
Världen är full av adjektiv. Det finns så många att välja mellan. Men ändå hittar jag inget som säger någonting om mig. Jag hittar inga som kan förklara, som kan måla. Hittar inga som räcker eller passar.
Jag vet inte var jag ska börja eller sluta. Jag vet inte vad jag ska önska eller arbeta för.
Jag vet inte om jag ska ge mig eller kämpa. För jag vet inte vilket jag vill. Eller vilket jag kan.
Det finns inget motstycke. Finns inget annat att jämföra med. Finns ingenting som är klart nog. Ingenting som förklarar eller klarar upp.
Mestadels tänker jag att det är för andra jag ska förklara men jag vet att det bara är ett alibi. Den som egentligen vill ha förklaringen är jag. Bara jag.
Det är bara jag som jagar efter svar som aldrig kommer, efter lösningar som inte finns.
Jag söker meningar som inte säger någonting och jag söker lugnet som för evigt blåst bort.
Mer än något söker jag en frälsning, en frälsning som kan ta bort det onda, som bara kan sudda ut det här grå-svarta blurret som täcker mitt synfält.
Jag har alltid lutat mig mot min övertygelse. Mitt obevekliga hopp till att allt till slut blir som det är menat att vara.
Men min övertygelse är borta, mitt hopp är borta och jag är rädd att min tro har följt med.
Vem ska jag vara utan tro? Vem ska jag vara om jag inte kan vara jag? Vem ska jag vara när jag inte orkar vara i mitt eget skinn? När jag inte längre är säker på att allt kommer bli bra, eller att jag kommer fortsätta vara jag såsom jag känner mig själv.
När tvivlet letat sig in under huden.